Herr talman! Jag tänkte faktiskt förlänga lite av det utbyte som vi har haft i de replikskiften som vi har haft här tidigare. Det senaste avslutades med att staten inte ska lägga en våt filt över landsbygden.

Denna dag har riksdagens knappa majoritet röstat igenom att kommuner inte ska kunna ha ett veto mot urangruvor. Att öppna gruvor är verkligen att lägga en våt filt över landskapet. Men då talar regeringen mycket tyst, eller faktiskt inte alls, om äganderätten.

När det gäller utländska gruvor trumfar de företagen äganderätten och historien som människorna på de här platserna har förvaltat, gårdarna som man kanske funderat på att investera i och lämna över till sina barn och barnbarn. Man får i stället leva i ovisshet och med oron att den här platsen kanske kommer att förvandlas till ett gigantiskt gruvhål.

Det har också pratats en del om finansiering och att man måste prioritera. Jag noterar då att man väljer att prioritera bort alla de markägare – de är väldigt många, 556 stycken – som under ett års tid har hört av sig till Skogsstyrelsen och till länsstyrelser och sagt: ”Jag vill gärna skydda min skog.” De markägarna finns. Men det talas väldigt tyst eller inte alls om dem från Tidöpartiernas perspektiv. Det är de markägarna som nu får leva i oro och ovisshet. Kommer man att kunna få ersättning för de höga naturvärden som man på frivillig grund vill och tar initiativ till att skydda?

Svaret är nej, för den här regeringen har sänkt naturvårdsbudgeten – kanske som en hämndaktion mot Miljöpartiet. Men de som drabbas är markägarna, som tvingas stå i kö och leva med den här ovissheten. Deras efterfrågan motsvarar tre års budget av Tidöpartiernas storlek. Detta visar ganska väl regeringens nonchalans mot markägare som inte går i skogsindustrins ledband och som inte väljer att låta skogsindustrin annektera deras skog på sina villkor.

Herr talman! Den här propositionen är en produkt som går ut på att tvinga fram volym, avverkning och leverans rakt ned till skogsindustrin. Det finns inte ett spår av regelförenkling för skogsägare. Det finns inget som möter deras vardag och inget som handlar om att underlätta för de skogsägare som vill ha något annat än kalhyggen.

Herr talman! När de sista naturskogarna avverkas förlorar vi inte bara biologisk mångfald utan också kolinlagring, klimatanpassning, viktiga värden för människors vardag och samhällets långsiktiga motståndskraft. De här förlusterna är i många fall irreversibla.

Det här är något som den brittiska underrättelserapporten varnar för. Utan säkra och funktionella ekosystem får vi ett mindre säkert och funktionellt samhälle. De boreala skogarna pekas faktiskt ut i rapporten som en risk, och det kan vi lätt tänka oss. Om vi är i ett osäkert läge med aktörer som vill Sverige illa och på det ska hantera skogsbränder, översvämningar eller andra former av naturkatastrofer blir vi än mer sårbara.

Enligt ny forskning uppskattas det intensiva svenska skogsbruket ha orsakat en kolförlust som är större än Sveriges fossila utsläpp sedan 1834. Jag tar det igen, herr talman: Utsläppen från ett skogsmissbruk i Sverige under lång tid motsvarar och överträffar utsläppen från förbränning av fossila bränslen sedan 1834.

Det här är något som är fullständigt häpnadsväckande och alarmerande, och det borde kullkasta hela skogsdebatten. Men Tidöregeringen har gjort allt för att bara fortsätta med business as usual.

Sveriges sista naturskogar håller nu på att försvinna. Skogsstyrelsen visar i sina analyser att om dagens avverkning fortsätter kan alla oskyddade naturskogar och kontinuitetsskogar nedanför den fjällnära gränsen, vilket omfattar 670 000 hektar skog med helt oersättliga värden, vara borta om 25–26 år. Och avverkningstakten av de skogar som aldrig skulle avverkas accelererar under Tidöregeringens tid.

Samtidigt ökar klimatförändringarna riskerna både för skogen själv och för samhället. I det här läget väljer regeringen att föra en politik som ökar trycket på skogen, som minskar kontrollen och som försvagar skyddet. Det går i helt motsatt riktning mot vad forskningen säger behövs. Det går också helt emot vad svenska folket efterfrågar.

Det här är förslag som inte gynnar skogsägarna, trots att man försöker klä dem i en sådan retorik. Förslagen som förenklar skogsägarnas vardag och entreprenörskap lyser med sin frånvaro i den här propositionen.

Herr talman! Vi debatterar riktningen för svensk skogspolitik. Den riktning som regeringen nu föreslår leder till mer regelkrångel och mer rättsosäkerhet och till att mer ansvar läggs på den privata skogsägaren. Det här riskerar att leda till att fler avverkningar genomförs som faktiskt bryter mot lagen och de lagar som vi gemensamt stiftar. De här avverkningarna kommer i större omfattning att ske utanför våra myndigheters kontroll.

Herr talman! Jag yrkar avslag på hela propositionen och bifall till reservation 1.

Jag tänkte gå in på några av de förslag som finns. Det första gäller kopplingen mellan avverkningsanmälan och miljöbalken. Regeringen vill ta bort den automatiska kopplingen mellan avverkningsanmälan och samråd enligt miljöbalken. Detta kan låta tekniskt, men i praktiken är det ett omfattande systemskifte.

Herr talman! Dagens ordning är kanske inte perfekt, men den fyller en funktion. Den ger möjlighet att uppmärksamma naturvärden, myndigheter får möjlighet att ingripa och det finns en grundläggande struktur som ger både tillsyn och viss rättssäkerhet. Nu vill regeringen ersätta detta med ett nytt system som i praktiken inte är beskrivet. Det presenteras i några få meningar men saknar konkret innehåll och en ordentlig konsekvensanalys.

Det här är inte seriös lagstiftning, herr talman, och konsekvenserna riskerar att bli mycket allvarliga. När ansvaret flyttas från systemet till den enskilda markägaren blir det markägaren som själv ska avgöra när samråd krävs. Detta innebär en risk för felbedömningar, och det innebär att människor kan hamna i situationer där de oavsiktligt bryter mot lagen med straffansvar som följd.

Det finns inga tydliga regler för hur den nya ordningen ska fungera. Det finns inga konkreta gränsdragningar och ingen tillräcklig konsekvensanalys. Vi ska i riksdagen alltså fatta beslut om en förändring vars faktiska innehåll inte är beskrivet utan ska tas fram i efterhand. Det här är inte en ansvarsfull lagstiftningsprocess.

Det andra förslaget jag vill uppehålla mig vid handlar om att minska tiden från avverkningsanmälan till ett automatiskt godkännande av avverkning. Den processen ser i dag ut så att en markägare anmäler till Skogsstyrelsen vilken yta som ska avverkas, och efter sex veckor kommer ett automatiskt godkännande att börja avverka.

Det här är en helt galen ordning redan som det är, för Skogsstyrelsen hinner på sex veckor inte ens titta på de här ärendena eller besöka skogen. Det kan alltså betyda – och betyder i flera fall – att skogar med höga naturvärden och arter som har ett juridiskt skydd avverkas, trots att de inte ens har blivit granskade. De avverkas i strid med den lagstiftning vi gemensamt har stiftat.

Genom att denna tid kortas till tre veckor kommer Skogsstyrelsen att få ännu mindre möjlighet att bistå med rådgivning och hjälp. Det finns ännu mindre möjlighet för skogsägare som vill vara ansvarsfulla i sitt brukande att faktiskt följa den gemensamma lagstiftningen. En anmälan kan alltså efter tre veckor leda till ett automatiskt godkännande.

Skogsägare har ofta en långsiktighet. De kan ha ärvt sin skog och funnits på platsen i generationer – i flera decennier. Det här är en långsiktig business. Att gå fram med ett förslag som ska korta den avslutande tiden för skogen från sex veckor till tre veckor är ingenting som förbättrar situationen för den privata markägaren. Man har haft år på sig att tänka igenom de här besluten.

Fru talman! Jag ska ge lite bakgrund och kontext. Vi har i Sverige en industri som är överetablerad. Det handlar om magar som inte går att mätta ens om vi skulle avverka hela den svenska skogen; då skulle vi ändå behöva importera skog.

Vi har nu ett läge där vi främst har skog som är ung, och vi har skog som är gammal. Det är inte tillåtet att avverka den unga skogen, och det är i den gamla skogen som arterna ofta har sin hemvist och där den biologiska mångfalden finns. Avverkningar får enligt miljöbalken faktiskt inte ske där det finns hotade skyddsvärda arter som bor och lever på den aktuella platsen.

Det är därför det egentliga skälet inte är att göra det lättare för markägaren utan att se till att skogar som annars aldrig hade fått avverkas nu kan slinka med och efter tre veckor finnas tillgängliga för en omättlig industri. I dag granskas som sagt bara 1–2 procent av avverkningarna; resten vet vi inte mycket om. Nu ska detta halveras.

Det är som att regeringen hade ett mål om att 99,0 till 99,5 procent av alla avverkningar av skogar i Sverige ska ske utom vår kontroll och mot vår lagstiftning. Det hade varit klädsamt om man i så fall hade varit ärlig med denna målsättning.

Fru talman! När tiden krymper för att inkomma med information och olika åsikter i frågan krymper också möjligheten att påverka. Detta bryter egentligen mot Åhuskommissionens intention att möjliggöra för olika organisationer att inkomma med åsikter och att ha möjlighet att påverka sin omgivning – särskilt det som har stor miljöeffekt.

Fru talman! Vi befinner oss just nu i en situation där biologisk mångfald i skogen minskar. Vi har en ny rödlista som är 800 arter längre än den tidigare. Det mest problematiska med den här propositionen är inte varje del för sig, utan det är den sammantagna utveckling som den också symboliserar.

Fru talman! Miljöpartiet vill stå för en annan väg. Vi vill ha ett skogsbruk som är långsiktigt hållbart, som säkerställer biologisk mångfald och där vi kan stärka rättssäkerheten och inte försvaga den. De stora kalhyggena är en återvändsgränd som inte är värd att investera i.

Vi ser det här förändras. Vi ser det också på hur stora bolag bojkottar SCA:s stora kalhyggen som strider mot samebyarnas vilja. Förändring är alltså på väg.

Vi vill se ett omedelbart stopp av avverkningar av Sveriges sista naturvärdefulla skogar. Vi vill att staten ska skydda i stället för att avverka det som staten själv har sagt ska bevaras, att man ger rimlig ersättning till markägarna som ett alternativ och att man inte bara ser alternativen i att avverka. Vi vill införa ekonomiska incitament, för sådana saknas i dag.

Vi vill ha ett bonus malus-system där skogsägare som väljer hållbart skogsbruk och som är intresserade av naturvård ska kunna ta del av denna fond. Vi vill se en omställning bort från stora kalhyggen till ett hyggesfritt och naturnära skogsbruk.

Fru talman! Det finns ändå hopp, trots att vi kommer att se denna proposition röstas igenom. Jag som har suttit med i skogsutredningens referensgrupp har sett flera andra förslag som Tidöregeringen inte lyckats pressa igenom, så trots att det är ett dåligt förslag vi har framför oss är jag glad att det inte är fyllt av fler tokigheter än dem som jag nu har presenterat.

Det finns också hopp i att 80 procent av svenska folket tycker att det är viktigt och väldigt angeläget att snabbt få till ett skydd av Sveriges sista ur- och naturskogar. Det finns också ett hopp i att bara genom att gå in i riksdagen i dag mötas av flera medborgare som har kommit hit för att påpeka hur viktigt det är att vi lägger om skogspolitiken, som i dag gynnar skogsindustrin snarare än de många skogsägarna i Sverige.

Fru talman! Jag längtar och räknar ned till dess att vi har ett val. Jag hoppas att det kommer att bli ett skogsval, och jag hoppas att den här produkten kommer att bli en liten parentes innan vi lägger om svensk skogspolitik.

(Applåder)