Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning handlar ytterst om något mycket viktigt, nämligen att säkerställa att regeringsmakten utövas i enlighet med våra grundlagar och konstitutionella principer.

I de två första kapitlen av årets granskningsbetänkande behandlas frågor som på olika sätt berör relationen mellan regering, riksdag och förvaltning. De handlar om hur regeringen fullgör sitt ansvar gentemot riksdagen men också om hur regeringsärenden bereds och hanteras.

Låt mig börja med kapitel 1. Riksdagens kontrollmakt bygger på att regeringen är tillgänglig för granskning. Interpellationer och frågor är inte några bagateller. De är centrala verktyg för att riksdagen ska kunna utkräva ansvar av regeringen. Det är därför utskottet understryker att det är av särskild vikt att statsråden endast i undantagsfall underlåter att besvara interpellationer eller fördröjer svar. Regeringen måste visa respekt för de kontrollinstrument som riksdagen förfogar över.

Samtidigt är det viktigt att konstatera att utskottets uppgift inte är att recensera regeringens politik utan att granska om de konstitutionella spelreglerna följs. Det perspektivet återkommer genom hela betänkandet.

Kapitel 2 innehåller en rad olika granskningsärenden men också flera principiellt viktiga frågor.

En särskilt intressant granskning gäller regeringens uppdrag till universitet och högskolor att medverka i framtagandet av medborgarskapsprovet.

För Sverigedemokraterna är detta en viktig reform. Svenskt medborgarskap ska inte bara vara en formalitet. Det ska vara ett uttryck för samhörighet med Sverige, kunskap om vårt samhälle och förståelse för de skyldigheter och rättigheter som följer med medborgarskapet. Under många år har Sverigedemokraterna drivit frågan om att stärka medborgarskapets betydelse. Därför välkomnar vi att arbetet med ett medborgarskapsprov nu går framåt.

Samtidigt är det inte konstitutionsutskottets uppgift att bedöma reformens politiska innehåll utan hur regeringen hanterat ärendet. Utskottet lyfter här fram en viktig principiell fråga: universitetens självständiga ställning och vikten av att särskilda uppdrag inte går ut över lärosätenas kärnverksamhet. Det är ett rimligt påpekande. Men granskningen visar samtidigt att regeringen har haft rätt att ge uppdraget. Några konstitutionella invändningar mot hanteringen har inte framkommit.

En annan granskning som förtjänar uppmärksamhet gäller den så kallade överenskommelsen mellan Sverige och Somalia om bistånd och migration. Här konstaterar utskottet att överenskommelsen inte innebär några rättsligt bindande förpliktelser för Sverige men att regeringens styrning av Sida kunde ha varit tydligare. Det är viktiga iakttagelser.

Samtidigt illustrerar ärendet en större principiell fråga. Under lång tid har svenskt bistånd alltför ofta betraktats som ett mål i sig självt snarare än som ett verktyg för att främja intressen och uppnå konkreta resultat i mottagarlandet. Den nuvarande regeringen har påbörjat en omläggning där biståndspolitiken i högre grad kopplas till Sveriges intressen, migrationspolitik och krav på motprestationer. Sverigedemokraterna välkomnar den utvecklingen.

Men just därför blir det också viktigt att styrningen av myndigheterna är tydlig och att ansvarsfördelningen mellan regering och myndigheter fungerar väl. När politiken läggs om måste förvaltningen kunna verkställa den på ett rättssäkert och effektivt sätt.

Det är också den huvudsakliga lärdomen från konstitutionsutskottets granskning av det så kallade Somaliaärendet. Majoriteten i utskottet ser ställningstagandet som ett medskick till regeringen och inte som ett så kallat bristärende. Att man är missnöjd över förd migrationspolitik är inte en grund för kritik i utskottet, och det finns andra sätt att föra fram sådant missnöje än via konstitutionsutskottet.

En annan viktig fråga gäller hantering av allmänna handlingar inom Regeringskansliet.

Offentlighetsprincipen är en grundbult i svensk demokrati. När handlingar inte diarieförs i tid eller när utlämnande drar ut på tiden finns det risk att förtroendet för det offentliga skadas. Utskottets påpekanden om vikten av skyndsam handläggning och korrekt registrering är därför välmotiverade. Transparens är inte ett administrativt önskemål. Det är en demokratisk skyldighet.

Vi har också granskat helt andra typer av frågor, exempelvis Ukrainastödet, Gaza och olika utrikespolitiska ställningstaganden.

Det är naturligt att det finns olika politiska uppfattningar om biståndspolitik, migrationspolitik och utrikespolitik och om internationella konflikter. Men konstitutionsutskottets uppgift är inte att avgöra vem som har rätt i de sakpolitiska frågorna. Utskottets uppgift är att granska om regeringen har agerat inom ramen för grundlagens regler och den ordning som gäller för regeringsarbetet.

I flera av dessa ärenden har utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl att rikta kritik mot regeringen. Det visar vikten av att hålla isär politiska meningsskiljaktigheter och konstitutionella bedömningar.

En annan viktig del av kapitlet handlar om regeringens beredning av lagstiftningsärenden.

Sverigedemokraterna har under lång tid efterfrågat kraftfullare åtgärder mot den grova organiserade brottsligheten. Samtidigt är det viktigt att även brådskande reformer bereds på ett rättssäkert sätt. Utskottet pekar på att avsteg från normala beredningsrutiner ibland kan vara nödvändiga men att sådana undantag ska användas restriktivt. Det är en klok balans. Staten måste kunna agera snabbt när samhällsproblem kräver det, men kvaliteten i lagstiftningsarbetet får inte äventyras.

Det som förenar ärendena i kapitel 1 och 2 är ytterst vikten av fungerande institutioner. En regering ska respektera riksdagens kontrollmakt. Myndigheter och departement ska följa regler om offentlighet och rättssäkerhet. Lagstiftningsarbetet ska hålla hög kvalitet. Och konstitutionsutskottets granskning ska vara just konstitutionell, inte partipolitisk. Det är så vi värnar förtroendet för våra demokratiska institutioner och den tyngd som konstitutionsutskottet faktiskt ska representera.