Fru talman! Det så kallade Somaliaärendet är mycket omskrivet och omdebatterat i press och andra medier. Ärendet har för oss i KU varit ganska svårgranskat och svåröverskådligt och är nu svårbeskrivet på grund av mängden material – inte minst den stora mängden hemligstämplat material, som vi av förklarliga skäl inte kan gå in på här. Det gör att diskussionen med nödvändighet blir kraftigt begränsad.

Somaliaärendet berör många olika dimensioner. Det berör beredning av ärenden, styrning av förvaltning och myndigheters oberoende. Det berör Sveriges relation med främmande makt, kravet på överläggning med Utrikesnämnden och inte minst regeringens stora omläggning av biståndspolitiken.

Kärnfrågan är ändå den överenskommelse som Utrikesdepartementet via ambassadören gjort; det som samtidigt inte är en överenskommelse – i alla fall inte på det sätt regeringsformen beskriver en överenskommelse. Begreppsförvillelsen kring vad det var, detta icke-avtal, denna icke-överenskommelse, är faktiskt total. Var det en överenskommelse, ett avtal eller ett agreement of understanding? Svaret på denna fråga skiljer sig bland alla inblandade i ärendet – och ibland även från samma person och samma instans. Denna oklarhet i vad det är för typ av samarbetsavtal ambassadören ingått har skapat förvirring, och det har också påverkat styrningen negativt.

Även beredningen av ärendet har varit problematisk. Särskilt anmärkningsvärt är att Sida, som var en central aktör när det gällde att förverkliga åtgärder enligt avtalet, inte varit tillräckligt integrerad i processen. Sidas generaldirektör fick vetskap om att överenskommelsen fanns först långt efter det att processen var klar. Detta ledde olyckligtvis till att en svensk tjänsteman kom i kläm och förklarades persona non grata – ett väldigt allvarligt diplomatiskt redskap.

Fru talman! Ett samlat intryck är att den svenska statsförvaltningen inte varit samordnad i verkställandet av denna otydliga överenskommelse och att dialogen mellan Sida och utrikesförvaltningen brustit i beredning och styrning. Det är mycket olyckligt.

Självfallet har regeringen full rätt att lägga om biståndspolitiken och till exempel göra den mer transaktionell. Det var även förankrat i riksdagen, och KU konstaterar att man inte kan säga något om det. Man kan tycka vad man vill om den politiken, men regeringen har genomfört den på ett sätt som man kan ha synpunkter på. Regeringen borde ha kunnat överväga om det inte var lämpligt att förankra det också i Utrikesnämnden.

Jag vill nämna att KU även i tidigare granskningar har sett att Utrikesnämnden förbigås i olika sammanhang. När man läser på om Utrikesnämnden kan man konstatera att reglerna tydligt säger att det inte går att ersätta samråd med Utrikesnämnden med förankring i ett utskott eller med partiledaröverläggningar. Utrikesnämnden som institution ska vara involverad i viktiga frågor vad gäller svensk utrikespolitik. Jag tycker att man framöver också ska bevaka den frågan.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en mer korrekt beredning och styrning hade kunnat undanröja många problem och ge större tydlighet i vilken typ av överenskommelse Sverige har ingått.

Jag har suttit i konstitutionsutskottet i 16 år. När jag kom in i konstitutionsutskottet präglades det inte av enighet. Jag har varit med i den processen. Jag kan försäkra att det inte är något att stå efter att få sitta i utskottet och skämmas för kollegor som skulle försvara statsråd, vilket de hade partiorder om, och tydligt skämdes för sina ställningstaganden.

Jag är glad över att ha varit med i processen när vi för ungefär tolv år sedan drog igång en diskussion om att försöka hitta ett annat sätt att arbeta tillsammans. Det är inte lätt. Den största utmaningen är det för dem som sitter i regeringen. Jag har provat båda rollerna, och jag kan försäkra att det inte är lätt att kritisera sin egen statsminister under ett valår. Det har jag gjort. Då krävs integritet. Ofta är kanske den där statsministern mer förstående för agerandet än staberna av unga, hungriga män och kvinnor runt omkring. Jag vet inte om ni kan känna igen er, men jag tror att det är utmaningen, och den kräver någonting.

Jag kan bara rikta en uppmaning till nästa uppsättning utskottsledamöter att oavsett valresultat sträva efter att orka kritisera de egna, även om det kräver mycket. Jag tror också att vi behöver förstärka minoritetsskyddet och på det viset stärka minoritetens rätt att få fram material.

Jag vill passa på att i detta mitt sista anförande i riksdagen tacka KU:s kansli för all fantastisk hjälp under de här åren. Jag vill tacka riksdagens personal som har hjälpt till med alla möjliga konstiga saker genom åren. Jag vill också tacka kollegorna i riksdagen för debatter och samarbete i olika frågor.

Det har varit en stor ära att företräda mina väljare, men jag tror att det är viktigt att vi påminner oss om att vi företräder alla svenskar. Uppdraget är större än partiet. Uppdraget är större än de egna väljarna.

Jag beklagar den utveckling vi har sett under senare år, där institutioner hotas. Det är viktigt med parlamentariska utredningar, att söka enighet och att lyssna på varandra. Det är viktigt att lyssna på remissinstanser, följa paper trails och ta reda på delarna i processerna. Sveriges guld, tilliten, sätts på spel om vi inte tar reda på dem.

Vi politiker är otåliga. Det är vårt missnöje och vår förändringsvilja som lett till vårt engagemang. Just därför behövs eftertanke och nyans. Till både kommande regeringspartier och opposition riktar jag uppmaningen att vara rädd om det svenska guldet.

Trevlig sommar, god kamp i valrörelsen och tack för mig!

(Applåder)

I detta anförande instämde Peter Hedberg (S).