Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!

Jag tror att det helt enkelt handlar om balans. Man måste försöka balansera olika intressen mot varandra. Vi är nog samtliga här i kammaren överens om att skogen har viktiga rekreationsvärden. Det finns viktiga värden vad gäller artrikedom, djurliv och så vidare.

Sedan handlar ju allting om hur mycket man ska skydda. Det är inte nödvändigtvis så att allt blir väldigt mycket bättre bara för att man skyddar mer mark.

Vi sverigedemokrater har exempelvis verkat för ett särskilt projekt för att rädda hotade trädarter, alm och ask. När vi frågade det miljöpartistiska statsrådet fick vi höra att lösningen på detta låg i att den dåvarande regeringen ökade budgetmedlen till skydd av natur. Men vi vet att detta inte skulle ha hjälpt de här arterna. Nu däremot, när vi har fokus på innovationer, teknik och växtförädling, finns det hopp för alm och ask.

Lösningen ligger inte alltid i att skydda mer och mer, för Sverige kan inte vara ett museum. Sverige måste ha lagom mycket skydd, och vi sverigedemokrater anser att man har gått lite för långt på flera håll i landet. Det har dessutom blivit alltför stora inskränkningar gentemot markägare.

Vi måste därför skifta balansen något. Det betyder naturligtvis inte att man ska ta bort alla rekreationsområden i vårt land, utan tvärtom: De ska naturligtvis finnas kvar. Det råder ingen brist på mark i Sverige. Det finns områden att ströva omkring i, och det kommer det att finnas även om Sverigedemokraterna skulle få egen majoritet i den här kammaren.