Fru talman! Crónica de una muerte anunciada, Krönika om ett förebådat dödsfall, är titeln på en klassisk roman av Gabriel García Márquez. Det skulle också kunna vara rubriken för den utveckling som ledde fram till att konstitutionsutskottets långvariga enighet i bedömningen av granskningsärenden gick i graven.

Fru talman! Det hela började i oktober 2025, då Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna valde att byta fot när det gällde granskningen av statsministerns agerande i samband med den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms säkerhetsincidenter.

Den 13 mars 2025 beslutade ett enigt utskott att, enligt protokollet, ”bordlägga ärendet i avvaktan på pågående rättsprocess”. Så sent som den 11 september 2025 konstaterade konstitutionsutskottets dåvarande ordförande, socialdemokraten Ida Karkiainen: ”Så länge vi inte har en lagakraftvunnen dom så kan vi inte heller fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare med granskningen.” Hon tillade dessutom: ”Annars kan vi inte fullgöra en granskning av helheten och det tror vi blir olyckligt i det här fallet.”

Detta var alltså de två principer som enligt utskottets ordförande motiverade den fortsatta bordläggningen: Man ska invänta en lagakraftvunnen dom samt säkerställa möjligheten att granska ett ärende i dess helhet.

En månad senare, när Jennie Nilsson hade tillträtt som ny ordförande för utskottet, tycktes dessa principer inte längre vara avgörande. Någon lagakraftvunnen dom fanns fortfarande inte. Tvärtom hade tingsrättsdomen överklagats och hovrätten meddelat att målet skulle tas upp först sent under 2026. Förutsättningarna som enligt utskottets tidigare ordförande motiverade en fortsatt bordläggning hade alltså inte förändrats. Ändå ville utskottets nya ordförande, med stöd av övriga oppositionspartier, ändra det tidigare bordläggningsbeslutet.

När majoriteten inte accepterade denna omsvängning inleddes ett beklagligt misstänkliggörande av motiven bakom en fortsatt bordläggning. Som exempel vill jag citera vad utskottets ordförande sa i februari 2026 om majoritetens vägran att återuppta granskningen av Landerholmärendet: ”För att tala klarspråk, det är en uppenbar mörkläggning från statsministerns sida av politiken.” På frågan om hon trodde att statsministern hade gett order om detta svarade hon: ”Det kan jag inte säga, men antingen agerar man på någons order, eller också tycks man inte ha tilltro till statsministerns förmåga att kunna klara av en sådan granskning.”

Med ett sådant tonläge är det knappast förvånande att vi till slut landade där vi gjorde när granskningsärendena skulle bedömas. Allvarliga anklagelser framfördes från båda håll, och det var ingen upplyftande bild av konstitutionsutskottet som förmedlades vid de parallella pressträffarna för en knapp vecka sedan. Här finns anledning för alla inblandade att besinna sig, ty det är konstitutionsutskottets anseende och trovärdighet som ytterst står på spel.

Fru talman! Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk, och det ligger kanske något i det. Vi kan inte göra ogjort det som hände för en vecka sedan, men vi kan reflektera över det.

I en viktig rapport från SNS Demokratiråd, publicerad i mars 2026, skrivs följande om konstitutionsutskottet: ”Att motverka partipolitiskt styrd oenighet om granskningen är viktigt både för KU:s förmåga att bidra till den konstitutionella rättsutvecklingen och för ansvarsutkrävandet av regeringen. KU:s kritik väger tyngre och ger ett starkare bidrag till praxis när man talar med en röst över partigränserna. Ju mer man kan undvika splittring baserad på partilojalitet, desto mer bidrar man också till att långsiktigt stärka normen om att det är författningen framför partiet som gäller i KU.”

Detta påpekande leder oss till det som jag skulle vilja kalla KU:s akilleshäl. Den sammanfattades redan 2006 av statsvetaren Olof Petersson på följande sätt: ”KU-ledamöterna befinner sig i en omöjlig dubbelroll. Dels ska de svara för en upphöjd, statsmannamässig granskning av den konstitutionella demokratin. Dels är de partipolitiker som drivs av en i och för sig legitim strävan att maximera röster i kommande val. Problemet är att den kortsiktiga partitaktiken ofta får dominera på de konstitutionella principernas bekostnad.”

Det är detta dilemma vi är satta att hantera. Att vi för en vecka sedan inte lyckades göra det är enligt min mening svårt att bestrida.

Fru talman! Det är två frågor som inställer sig efter detta misslyckande. Den första är om det finns någon väg tillbaka till den enighet i bedömningarna som utskottet uppvisade under lång tid. Den andra är om det ens är önskvärt.

Svaret på den första frågan är ovisst i dessa politiskt polariserade tider, men jag är övertygad om att det finns en genuin vilja hos mina utskottskollegor att återfinna en sådan ordning.

Svaret på den andra frågan är betydligt mer komplicerat och förtjänar eftertanke. Den redan citerade rapporten från SNS Demokratiråd är mycket uppskattande när det gäller enigheten i utskottet men pekar samtidigt på ett inte oväsentligt problem: ”När KU talar med en röst väger dess ord tyngre, men ännu viktigare är förstås vad som faktiskt sägs. Ett mer tveksamt sätt att skapa enighet kan vara att bli luddigare i sin kritik, vilket ger de kompromissande parterna möjlighet att göra olika tolkningar av vad man faktiskt har kommit fram till.”

Man tillägger: ”Risken är att strävan efter enighet leder till kompromissprodukter i dålig bemärkelse, det vill säga urvattnade och svårtydda ställningstaganden.”

Vår senaste granskning illustrerar enligt min mening båda dessa risker.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag är ambivalent inför kravet på enighet, särskilt när det gäller bedömningen av de granskade ärendena. Jag föredrar en tydlig och välgrundad argumentation framför nära nog intetsägande luddigheter. Att till varje pris eftersträva enighet i bedömningarna kan i längden vara en väg att göra utskottets arbete irrelevant.

Dessutom vill jag påpeka att skiljaktiga bedömningar även förekommer i våra mest respekterade rättsinstanser: Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Det sker visserligen mer sällan i ett konsensusinriktat land som Sverige än i exempelvis USA, där skiljaktiga meningar är ett vanligt inslag i den amerikanska högsta domstolens avgöranden.

Fru talman! Min slutsats är att välgrundad oenighet mycket väl kan vara både viktig och hälsosam. Därför är jag tveksam till att ge enigheten ett slags helig status.

Hur detta kommer att utvecklas framöver är som sagt ovisst. Men oavsett om framtiden präglas av större enighet eller större oenighet vill jag understryka en sak: Vi kan vara oeniga på många olika sätt, och det har avgörande betydelse för trovärdigheten i konstitutionsutskottets arbete och tyngden i dess ställningstaganden. Vi kan vara oeniga på det sätt vi var för en vecka sedan. Då förlorar vi alla, och framför allt förlorar den institution som vi har fått förtroendet att förvalta. Eller så kan vi vara oeniga på ett respektfullt sätt utan att misstänkliggöra varandras motiv eller förlöjliga varandras argument. Det är denna lärdom jag hoppas att vi alla drar av det som nyss inträffade i vårt utskott.

Sist men inte minst vill jag tacka kansliet för det fantastiska arbete det gör. Utan det skulle utskottets arbete inte vara möjligt.

I detta anförande instämde Gudrun Brunegård (KD).