Fru talman! Jag inser med ett visst mått av oro att jag inte längre är ny i konstitutionsutskottet utan snarare någonstans i mitten. Nåväl – erfarenheter kan ju vara en tillgång, möjligheten att tänka annorlunda en annan.

Jag har så här långt lyssnat till sex sju anföranden och har funderat en del kring dem. Jag är rätt säker på att vi som opposition också kan skilja på politisk opposition och konstitutionella regler. Jag tror inte att vare sig vice ordföranden eller någon annan behöver vara orolig för det. Andra har nämnt den mer än tioåriga enigheten. I det avseendet är det i det här fallet inte betänkandet som är ett problem utan det så kallade storbråket, som jag kanske ska återkomma till lite senare.

Vi har sammantaget under ökande tidspress tillsammans hanterat runt 40 anmälningar, alla gjorda av ledamöter under 2025 eller i vissa fall redan 2024. Enligt vice ordföranden har fem av anmälningarna, en åttondel, lett till någon form av synpunkter av kritisk karaktär. Det är inte jättemånga, sett till vad de ledamöter som skickat in dem kanske hade önskat sig. Å andra sidan kan det ju vara så att anmälningarna i många fall är gjorda på andra premisser än de rent konstitutionella eller att den konstitutionella bärigheten i dem är svag; jag kan tänka mig att det finns några anledningar till.

Fru talman! Jag skulle vilja lägga till vissa perspektiv avseende den rätt vi har som ledamöter att granska regeringen genom skriftliga och muntliga frågor, interpellationsdebatter och i allvarliga fall misstroendeförklaringar eller anmälningar till KU. Självklart är det så att de här verktygen bara måste fungera på ett bra sätt. Jag delar Jessica Wetterlings irritation över inställda interpellationsdebatter och vill gärna lägga till de delvis meningslösa svar man ofta får när man ställer frågor. Det där är verkligen inte bra ur konstitutionell synvinkel. Jag kan inte säga att det har varit så väldigt annorlunda med andra regeringar, men detta förtjänar verkligen att tas på allvar. När riksdagens ledamöter ställer frågor ska de behandlas seriöst.

En tumregel som jag bär med mig sedan min tidigare yrkesverksamhet är att det svåraste med kommunikation är att man tror att den har ägt rum. Att kommunicera är så mycket mer än att lägga upp meddelanden på en webbplats eller skriva inlägg i något av alla våra sociala medier. Det här kan ha att göra med att det för ett par tre decennier sedan blev finare att kommunicera än att informera. Informationschefer blev hastigt och lustigt kommunikationsdirektörer, och informatörer blev kommunikationsstrateger. Men ansvaret för själva informationen, de data som kan ställas samman, delas och bli till kunskap, hängde kanske inte helt med.

Om nu en minister får veta att verksamheten inom en av de myndigheter som finns under just dennes departement dras med problem som inte tidigare kommit till regeringens kännedom men som verkar rätt allvarliga tycker jag att det finns en skyldighet att agera på den informationen, alldeles oavsett om den har delats i förbigående eller av någon under generaldirektörsnivå.

En annan vinkel av samma problematik är när statsråd, möjligen via en statssekreterare, aktivt avböjer information. ”No paper trail” har ju snarast blivit bevingat – episkt eller viralt skulle det kanske heta i dag. Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen meddelat regeringar av olika färger och färgkombinationer att det är bra med dokumentation. Det kan gälla även för den här granskningen, tycker jag. Med dagens teknik, inte minst AI, kan vi lagra obegripliga mängder information och dessutom söka i den på ett bra sätt. Det finns ur den synpunkten inget som helst skäl att avstå från att ta emot information.

Fru talman! För att fortsätta på det inslagna spåret: Vi har också information som kommuniceras, det vill säga delas, på ett sådant sätt att den kan missförstås. Vi har ett sådant ärende även i år. En partiledare, tillika vice statsminister, meddelade via sociala medier att det kunde vara en bra idé att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem. Det står naturligtvis helt fritt för en partiledare i ett regeringsparti att ha en annan åsikt än regeringen. Det är utrikesministerns uttalanden som anses ha en särskild tyngd. Den svenska linjen är att en tvåstatslösning är målet och att en flytt av ambassaden till Jerusalem skulle signalera att en tvåstatslösning inte vore önskvärd. Det här kan ställa till med problem, som ni förstår.

Men det allra viktigaste, fru talman, är att utskottets uppgift att på konstitutionell grund påpeka brister och komma med förslag till förbättringar har havererat under granskningens gång. Således har vi för första gången protokollförda beslut om att oppositionen inte ska kunna ta del av material eller genomföra utfrågningar för att slutföra angelägna granskningar.

Det är självklart så att även oppositionspartier förstår att det är olämpligt att driva granskningsärenden under pågående rättsprocesser, och det gäller också frågan om statsministerns ansvar för förre säkerhetsrådgivaren Landerholms förtjänster som just säkerhetspolitisk rådgivare. Jag förstår att detta är känsligt. Men att man inte tillåter oppositionen att be utskottets kansli om en genomgång av vilka aspekter av frågeställningarna som är relevanta, med eller utan rättegångar, är anmärkningsvärt.

Fru talman! Vi nådde inte ända fram. Det är väldigt beklagligt, men det kanske ändå kan användas till någonting konstruktivt. Till hösten är det ett nytt utskott som tar plats i mötesrum och utfrågningssalar, som andrakammarsalen och förstakammarsalen. Det är, som jag ser det, omöjligt att fortsätta på den väg vi tvingades gå i år. Om man vill återgå till ett arbete som präglas av en genuin vilja att se till den konstitutionella aspekten får det nya utskottet kanske lov att arbeta med det en tid i början av hösten.

I Miljöpartiets partiprogram står det ingenting om det här. Men om jag tar fram min gröna kompass kan jag lätt se att jag och vi skulle stå bakom en sådan linje. Jag ställer mig på samma sida som ledamoten Demirok och säger att vi mest av allt är angelägna om att fortsätta arbetet och återfå det förtroende som vi kan ha förlorat under det här året.