Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag ska försöka ta tillfället i akt att sammanfatta åtta års skogsdebatterande, eftersom detta är det sista jag gör i kammaren. Det är väl ingen hemlighet att jag hela tiden har stått upp för äganderätten, alltså för individens frihet att bruka det man äger.

Vi har många gånger hänvisat till den skogsproposition som blev verklighet 1993. Den handlade om frihet under ansvar. Den skogspropositionen baserades på en utredning som leddes av en moderat riksdagsledamot, Sven Eric Lorentzon.

Det var väl ingen överraskning att en moderat landade i just frihet under ansvar, för det är precis det som är hela grunden för skogen och vårt brukande av den.

Jag har i många debatter stått här och talat om att vi behöver komma tillbaka till besluten som vi fattade då. Vi har sedan dess haft ett antal ministrar som har sagt att skogspolitiken ligger fast. Men det har snarare varit raka motsatsen, fru talman. Skogspolitiken har inte legat fast, för även om inte lagar och annat har ändrats har uttolkare, domstolar och myndigheter uppfattat frihet under ansvar på ett helt annat sätt.

Också EU har sedan vi gick med där påverkat svensk skog på väldigt många olika sätt – trots att skogen inte är en EU-gemensam fråga. Men skogen går ju att inrymma i många andra delar.

Jag som själv är skogsägare känner ganska ofta att debatten med människor som kanske inte är skogsägare och inte rör sig så nära skogen blir väldigt känslomässig. Man lägger känslor på sina tankar om skogen, och det är direkt felaktigt. Jag som skogsägare älskar såklart min skog, vilket gör att jag brukar den på ett förståndigt och hållbart sätt. Och jag tror inte att jag på något sätt är unik bland skogsägare. Jag tycker att det är kul att ha många arter i min skog. Jag tycker att det är kul att ha mångsidighet i mitt brukande. Men på sista raden är det också så att jag har räntor och amorteringar att betala. Jag behöver också bruka min skog och få in pengar på mitt skogsbrukande. Det här glöms ganska ofta bort i debatten, tror jag.

Ibland talar man också illa om skogsindustrin. Men skogsindustrin är ju garanten för att vi skogsägare har en inkomst från vår skog i dag. Svensk skogsindustri har också varit en mycket stor del av grunden till Sveriges framgång. Jag skulle säga att skogen och gruvorna är grunden till svensk framgång. Senare har det tillkommit andra delar, men i grunden är det skogen och gruvorna som har burit upp Sverige och svenskt välstånd.

För att återkomma till hur det ibland låter i debatten: Skogsindustri har nästan blivit ett skällsord, som att det skulle vara något negativt och att det finns någon form av vinstjakt och så vidare som är utanför alla biologiska gränser. Jag håller inte med i de delarna.

Därför är jag glad för att den skogsproposition som vi debatterar i dag och ska fatta beslut om i morgondagens votering är det första steget för att komma åter till frihet under ansvar. Det har varit en framgångssaga. Det har varit något som svenska skogsägare har levt upp till på ett framgångsrikt sätt och som de har varit stolta över att bära genom åren. Det är dit vi måste komma tillbaka.

I skogsdebatten har vi också år efter år pratat om hur mycket pengar som ska gå åt, hur mycket skog vi ska avsätta och hur mycket vi ska inskränka enskilds möjlighet till brukande. Jag skulle vilja säga att det borde vara precis tvärtom. Ju mindre vi gör den här budgeten och ju mindre vi inskränker individens frihet i dess ägande och brukande, desto mer av höga miljövärden kommer att skapas. De kommer också att bestå. De kommer att bestå över lång tid om vi tar bort pekpinnar och slutar att lägga oss i allt som hör till individens frihet.

Det kommer såklart alltid att finnas skogsägare som inte gör allting perfekt, men i vilken bransch i samhället finns det inte sådana? Merparten av de 330 000 skogsägarna i Sverige gör saker och ting otroligt bra.

Någon sa tidigare att det inte är i skogsbruket som arterna utrotas, utan det är någon annanstans. Ja, i mångt och mycket handlar det om sandmarker, som nämndes, men också om igenvuxna betesmarker. Det är betesmarker som man i dag tycker är jobbiga att bruka på grund av för hög rovdjursförekomst. Betesmarkerna är en del där vi på olika sätt har fått vår äganderätt inskränkt.

Jag kommer ihåg när vi i samband med Sveriges EU-inträde började med Natura 2000-områden. Det här var något som lät väldigt bra. Det lät som att det var ett bra sätt för oss att ta ansvar för miljön och så vidare. Och det hette på den tiden, hör och häpna, att det inte skulle innebära några inskränkningar. Jag skulle vilja säga att de markägare som hakade på i ett tidigt skede och ville ha in sina marker i Natura 2000 inte känner så i dag. De känner inte att det inte innebär några inskränkningar, för i de här Natura 2000-områdena får man inte längre göra som man vill. Utanför dem har det dessutom uppkommit buffertzoner på marker där man inte heller får göra som man vill för att de ligger i närheten av ett Natura 2000-område. Jag kan fortsätta och rabbla upp mer och mer av olika saker.

Här inne säger vi att äganderätten ligger fast och är stark. Ändå läser vi gång på gång i jordbrukspressen om olika typer av inskränkningar i det enskilda ägandet och hur man blir begränsad. Man ska återkomma med olika typer av journalföring och så vidare.

Staten ska lägga en död hand över brukandet, precis som sades här tidigare, för någon tror att staten är bättre på att sköta det som individer har skapat under flera hundra år – det som jag som åttonde generationen hemma på gården med stolthet bär vidare till nästa generation, till min lille kille. Men jag vill inte att staten lägger sig i med pekpinnar och säger vad som är bra och vad som inte är bra, för jag tror inte att det är vägen till framgång.

Det har också visat sig sedan vi lade om skogspolitiken från en väldigt reglerad skogspolitik till en med mer frihet under ansvar att markägare och skogsägare har rört saker åt rätt håll. Och nu tar vi återigen bort de här pekpinnarna.

Det har också diskuterats här i dag att det fattas pengar. Det är för lite pengar i budgeten för att skydda natur. Vi moderater har varit tydliga ganska länge: Öka inte andelen natur som inte brukas! Ge i stället frihet, så kommer höga naturvärden att finnas i mycket mer av skogen – även den brukade skogen! Vi som lever och verkar i naturen vet att det är så. Det är så det blir. Men för dem som inte lever nära och i den svenska naturen låter det som en utopi.

Det är också därför vi har våra skiljaktigheter här inne. Man sätter känslor på något som någon annan äger. Ibland har vi kallat det skogssocialism. Jag kallar det i stället okunskap, för det är precis det det handlar om.

Fru talman! Jag ska gå in för landning. Jag yrkar återigen bifall till ett första steg tillbaka till den frihet under ansvar som har tjänat oss väl.

Jag hoppas att ni härinne kommer att ta ert ansvar efter valet. Gör ni inte det kommer jag att jaga er – med klokskap, såklart, om hur det ser ut där ute i verkligheten för oss som lever och verkar tillsammans med naturen.

(Applåder)