Fru talman! Riksdagens kontrollmakt är en bärande del av en fungerande demokrati. Den upprätthålls genom frågeinstituten, såväl de muntliga som de skriftliga, och genom KU:s granskningar. Reglerna om KU:s granskning är förhållandevis få. Hur utskottsarbetet bedrivs bestäms till stor del av utskottet självt. Det ligger alltså ett stort ansvar på utskottet att i god anda utforma arbetsformer och arbetssätt så att utskottet kan leva upp till sin uppgift som konstitutionellt kontrollorgan.

Det följer naturligtvis att oppositionen utgör en drivkraft vid granskningen av regeringen. Genom åren har det därför utvecklats en kultur och en praxis i utskottet som värnar minoritetens intresse i utredningsarbetet. Denna ordning är nödvändig för att säkerställa att granskningsärendena blir allsidigt belysta och att riksdagens kontrollmakt fungerar som det är tänkt.

Det är därför beklagligt och djupt sorgligt att årets granskning av Tidöregeringen har präglats av något annat. Det började med att Tidöpartierna hindrade oppositionen från att begära in underlag från kansliets opolitiska tjänstemän för att avgöra vad i Landerholmaffären som gick att granska utan att påverka rättsprocessen mot Landerholm själv.

Låt mig här vara tydlig: Rättsprocessen ska ha sin gång. Det är domstolarnas uppgift att avgöra om Henrik Landerholm har brutit mot lagen. Men KU:s uppgift är en annan. Vi granskar inte den tidigare säkerhetsrådgivaren; vi granskar statsministern och regeringen och huruvida de har skött sitt jobb.

Det rör sig alltså om frågor som ligger utanför rättsprocessen och som handlar om politiskt ansvar och om regeringens interna hantering, exempelvis varför en skadebedömning inte diariefördes på 673 dagar och om regeringen verkligen levt upp till kravet på skyndsam handläggning av allmänna handlingar. Efter många och men och en JO-granskning med efterföljande kritik har vi ändå granskat dessa frågor och kommit fram till att regeringen uppenbart har brustit.

Exempel på sådant vi däremot inte tillåtits granska är hur säkerhetsincidenterna rapporterades internt, vilken information statsministern fick och när, om det vidtogs några åtgärder, om gällande regelverk följdes samt frågor om den rent politiska hanteringen, exempelvis varför statsministerns egen presschef bistod den tidigare säkerhetsrådgivaren i den uppenbart vilseledande kommunikationen kring vad som hade hänt.

Fru talman! Det är givetvis allvarligt att Tidölaget väljer att förhindra politiskt ansvarsutkrävande i den kanske största säkerhetspolitiska skandal Sverige någonsin har haft. Men det är kanske än mer anmärkningsvärt att man sedan följde upp med att ensidigt besluta vilka övriga ärenden i årets granskning som skulle vara föremål för offentlig utfrågning och vilka ministrar som skulle kallas.

Resultatet blev att det i AP-fondsärendet kallades åtta personer, alltifrån tidigare statsråd och statssekreterare till vd:ar för AP-fonderna. Samtidigt förvägrades oppositionen att kalla statsministern i Somaliaärendet och statsministern och försvarsministern i lantmäteriärendet. Det är ett agerande som inneburit att vi inte har kunnat ställa viktiga och för granskningsarbetet relevanta frågor i två av de politiskt svåraste ärendena.

Fru talman! Trots detta lyckades utskottet, efter mycket möda och stora ansträngningar från samtliga, komma fram till ett enigt betänkande – något som många av oss under processens gång nog inte trodde skulle vara möjligt. För detta ska alla ha en stor eloge.

Men det räcker inte när man sedan följde upp med att frångå de principer och bedömningsgrunder som sedan länge varit vägledande för hur vi redovisar resultatet av KU:s granskningsarbete. Återigen bröts gammal praxis, och Tidöpartierna motsatte sig att redovisa kritik i flera ärenden trots att granskningen visat på tydliga brister.

Mest anmärkningsvärt är detta, kanske inte helt förvånande, just i ärenden där vi inte heller tilläts en fullgod granskning, alltså Somaliaärendet och lantmäteriärendet. Här kan konstateras att ärendena, även om det är lätt att förstå varför de är politiskt svåra och känsliga för regeringen, är tämligen enkla ur konstitutionell synvinkel.

Regeringen styr riket i enlighet med 1 kap. 6 § i regeringsformen. Det ansvar som följer med detta är inte valfritt. När regeringen ingår internationella överenskommelser och ger myndigheter uppdrag att genomföra dessa måste styrning, samordning och uppföljning fungera på ett sådant sätt att regeringens beslut kan verkställas. De brister som framkommit i granskningen rör regeringens styrning och förvaltning och dess ansvar för att säkerställa ett korrekt genomförande av fattade beslut. Även regeringens interna informationshantering och beredning av frågor med betydande säkerhetspolitiska konsekvenser samt regeringens ansvar att säkerställa att relevanta åtgärder vidtagits faller under denna paragraf.

Avslutningsvis, fru talman: Det är säkert så att ingen regering uppskattar att bli granskad. Men varje regering borde förstå värdet av att bli det.