Herr talman! Ledamoten ställde i sitt anförande den retoriska frågan ”minskad tilltro från vem” gällande det här förslaget. Jag tänkte att jag kan svara på det. Det handlar om minskat förtroende från myndigheter, fackförbund, civilsamhället, universitet, jurister och advokater, människorättsorganisationer, barnrättsorganisationer, lärare över hela landet och vårdpersonal över hela Sverige. Jag vill ändå påminna ledamoten om att det var alla de som tvingade regeringen och Sverigedemokraterna att återkomma till riksdagen med ett nedbantat förslag. Man vill nämligen inte ha angiverilagar i Sverige.

Ändå står ledamoten här och pratar om svenska folket. Jag tycker att den rösten gjorde sig hörd, och det väldigt högt – tillräckligt för att pressa tillbaka regeringen från angiverilagen när det begav sig. Jag tror alltså inte riktigt att ledamoten är i en position där han bör prata om vad svenska folket vill ha och inte. Flera gånger har en stark opinion i Sverige tryckt tillbaka lagförslag från den här regeringen. Man vill inte ha dem. Man säger: ”Stopp, det räcker! Vi skriver inte under på detta.” Det skadar såklart förtroendet och tilltron.

Jag fick inget svar från Moderaterna när jag ställde min fråga; ledamoten kändes mest pressad. Jag får därför ställa frågan till ledamoten Nima Gholam Ali Pour i stället. I en undersökning från Akademikerförbundet SSR uttrycker bara 3 av Sveriges 290 kommuner sitt stöd för det lagförslag som vi debatterar i dag. Av landets 21 regioner är det ingen som uttrycker stöd för den här lagen. Varför lägger regeringen fram ett förslag som totalt saknar stöd?