Fru talman! Nu debatterar vi det som i allmänt tal har kommit att kallas angiverilagen, det vill säga en skyldighet för enskilda anställda inom olika myndigheter att ange om de misstänker att en person som de har kontakt med har status som papperslös i Sverige. Jag förstår att Viktor Wärnick gärna vill missförstå det här som att Miljöpartiet tycker att det är bra att människor lever som papperslösa, men så är inte fallet. Alla vi som faktiskt har träffat människor som lever i papperslöshet och vet vilken otrolig utsatthet det innebär är väldigt angelägna om att människor från första början inte ska hamna i det som Viktor Wärnick kallar skuggsamhället.

Den här lagen handlar om hur livet ska vara för dem som lever i skuggsamhället. Ska man våga vända sig till sjukvården när man är i akut behov, eller är man för rädd för att göra det?

Människor som lever i papperslöshet gör det inte därför att de upplever att de har ett val. De upplever helt enkelt att alternativet – att bli utvisad till hemlandet – är så mycket farligare att de till och med tar risker med farliga förlossningar, utanför sjukhus, av rädsla för att bli angivna. Det är konsekvensen av det förslag som Viktor Wärnick lägger fram i dag.