Herr talman! Jag tycker att nivån är lite låg på debatten. Jag ställer konkreta sakliga frågor om den proposition som Ingemar Kihlström och Viktor Wärnick är ansvariga för. Till svar får jag uppläsningar av något slags förskrivna slagord om gästfrihet och att folk ska sköta sig. Ja, vi kan vara överens om att folk ska sköta sig. Men det vi pratar om nu är under vilka villkor människor ska riskera att slitas från hem, arbete och skolgång och utvisas till länder som Afghanistan och med vilka rättssäkerhetsgarantier sådana här förfaranden ska ske.

Jag tycker att det är rimligt att Ingemar Kihlström som företrädare för ett regeringsparti kan besvara de här sakliga frågorna. I stället ägnar han sig åt att påstå att Miljöpartiet tycker att man ska få stanna i Sverige oavsett hur man beter sig, vilket han själv vet inte är sant.

Jag vill ha svar på frågorna: Vilka beviskrav ska gälla? Varför har man inte tydliggjort rätten för människor att försvara sig inför domstol, när konsekvenserna kan bli så allvarliga? Det talas här om att man till exempel med flit tagit lån som man inte haft för avsikt att betala. Men i den domstolsprocess där det här ska avgöras har man inte rätt att försvara sig med hjälp av advokat. Det finns inget tydligt beviskrav. Det behöver inte vara ställt bortom rimligt tvivel att man haft detta uppsåt. Ludvig Aspling säger att det ska räcka att det är sannolikt – lite mer än 50 procents chans – att man gjorde det med flit. Håller Ingemar Kihlström verkligen med om att det är tillräckligt om det är lite över 50 procents chans att man gjorde det med flit och 40 procents chans att det var ett misstag?