Herr talman! Gällande den sista delen kan jag garantera att Moderaterna och övriga samarbetspartier har varit extremt involverade i den här lagstiftningsprocessen. Det har varit ett givande och tagande, men jag tycker att vi har landat i en rimlig produkt.

Vad gäller beviskravet stämmer det att det ska vara sannolikt. Det beror på just att detta inte gäller ett straffrättsligt förfarande. Det här var jag ju inne på i mitt anförande, och det är många av oppositionens ledamöter som har varit kritiska på den här punkten. Personer tenderar att inte riktigt förstå skillnaden mellan straffrätt och förvaltningsrätt, men det här är alltså ett förvaltningsrättsligt förfarande.

Om det hade varit ett straffrättsligt förfarande hade det här – som jag också sa i mitt anförande – behövt se helt annorlunda ut både när det gäller hur lagstiftningen är utformad och naturligtvis gällande beviskravet. Då skulle det ju behöva vara ställt bortom varje rimligt tvivel att en person har gjort sig skyldig till de gärningar som det handlar om. Det här är dock alltså ett förvaltningsrättsligt förfarande, och det beror just på att det inte handlar om straff.

När det gäller det andra Annika Hirvonen sa kanske det är en fråga om preferens. Jag har bott utomlands under väldigt många år, och jag skulle mycket hellre bli utvisad från ett annat land än att ta ett fängelsestraff någon annanstans i världen. Det kanske är min personliga preferens, men jag tycker absolut inte att det är lika ingripande.

Exemplet med Afghanistan är ganska irrelevant, för de här reglerna gäller inte personer som har en skyddsstatusförklaring. Alla personer med Afghanistan som födelseland som befinner sig i Sverige har inte skyddsstatusförklaring, det är helt sant. Det finns ju många som kommer som anhöriga därifrån till exempel – tyvärr.

Om man har en skyddsstatusförklaring, det vill säga att man har någon typ av hotbild mot sig i sitt hemland, utvisas man dock inte på grund av vandel. Då krävs det helt andra regler för att bryta igenom presumtionen mot utvisning. Har man inte en skyddsstatusförklaring tycker jag inte att det är något konstigt med att bli tillbakaskickad till ett land som till exempel Afghanistan eller något annat land av den typen.

Sammanfattningsvis beror det helt enkelt på att detta inte är en straffrättslig regel.