Herr talman! Den här propositionen heter Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. Jag ska villigt erkänna att det namnet är lite missvisande, på två olika sätt.

Dels har vi inget rejält vandelskrav för uppehållstillstånd i dag. Nuvarande regler tar nästan helt och hållet sikte på straffrättsliga förfaranden, alltså domar i brottmål, där man bedömer om en person ska vägras eller fråntas uppehållstillståndet. Det är mestadels ett separat regelverk, även om det finns vissa överlappande delar.

Dels handlar det om att återinföra något som varit regel snarare än undantag i svensk utlänningsrättslig historia. Regler om vägran eller återtagande av uppehållstillstånd på grund av asocialt beteende eller oärlig försörjning fanns redan före 1954 års utlänningslag och det med brett stöd i den här kammaren – eller snarare i de två kamrarna i byggnaden på andra sidan gatan.

Reglerna om asocialt beteende fasades ut 1989 i det årets utlänningslag. Det var mot bakgrund av att reglerna sällan användes, vilket kanske berodde på att utlänningar helt enkelt inte hade samma tendens att orsaka problem på den tiden jämfört med hur det ser ut i dag.

Till sist fasades även reglerna om bristande levnadssätt ut år 2005.

Det som vi gör i och med dagens proposition är med andra ord att återgå till ett slags normalläge, inte bara för hur saker och ting har sett ut i Sverige utan även för hur det ser ut i våra grannländer. Vi återinför en möjlighet att beakta inte bara brottslighet utan även andra regelöverträdelser i ärenden om uppehållstillstånd.

Vad innebär då vandel? Det är en fråga som verkar vara ganska missförstådd bland allmänheten men även bland oppositionen, att döma av de reservationer som finns i det här betänkandet.

Vandel är alltså en utlänningsrättslig åtgärd, inte en straffrättslig sådan. Det är den distinktionen som jag tror har försvunnit lite grann. Det är det som folk tenderar att inte riktigt förstå. Det innebär alltså att ett uppehållstillstånd kan återkallas för andra regelöverträdelser än rent straffrättsliga. Men det är just regelöverträdelser som vandelsprövningen tar sikte på. Det handlar alltså inte om att göra en bedömning av en persons levnadssätt utanför just de kriterier som specificeras i lag.

Hur ser det ut med rättssäkerheten, då? Jag tror att flera av oppositionens partier redan har varit inne på det i debatten. Förarbetena i propositionen är väldigt tydliga med vilka typer av faktorer som ska beaktas inom ramen för en vandelsprövning. Det här är något som jag tror att många i den här debatten har missat hitintills.

Argumenten i reservationerna handlar väldigt mycket om att vandel inte har en definition i lagtext och att begreppet därför skulle vara rättsosäkert. Om man faktiskt läser propositionen, vilket det lite grann ser ut som att flera av deltagarna i den här debatten inte riktigt har gjort, ser man att uppåt 40 sidor ägnas åt att rama in just begreppet vandel och förklara vad det är som ingår i en vandelsprövning men också vad det är som inte ingår i en vandelsprövning. Det här är helt normalt inom svensk förvaltningsrätt, som vilar väldigt tungt på förarbetsuttalanden. Det är så här den svenska rättsordningen normalt sett fungerar.

Däremot är beskrivningen av vandel inte uttömmande. Jag tror att det är det som flera av oppositionens debattörer här tar sikte på. Det stämmer. Även andra regelöverträdelser än de som specifikt pekas ut kan komma att beaktas när man gör den här vandelsprövningen. Det betyder dock inte att begreppet i sig är rättsosäkert, för det är fortfarande regelöverträdelser som vi pratar om. Vi utgår från att allmänheten har kapacitet att förstå vad som är tillåtet och inte. Det är alltså regelöverträdelser å ena sidan och hot mot säkerheten å andra sidan.

Vilka omständigheter är det då som ska beaktas?

För det första: brottslighet som inte är så allvarlig att den når upp till reglerna om utvisning på grund av brott. Det utrymmet kommer att bli betydligt mindre i och med den proposition som vi debatterar här i morgon, då vi sänker ribban för just utvisning på grund av brott ganska rejält. Men det kommer fortfarande att finnas ett sådant utrymme, framför allt i kombination med andra indikationer på bristande vandel.

För det andra: hot mot allmän ordning och säkerhet, vilket kan innebära samröre med till exempel kriminella nätverk, terrororganisationer, våldsbejakande extremism och så vidare.

För det tredje: grovt störande beteende på grund av exempelvis berusning. Att en person har blivit omhändertagen enligt ordningslagen skulle kunna vara ett exempel, likaså att en person har fått vistelseförbud eller tillträdesförbud på grund av att man har betett sig väldigt illa. Det här går liksom att dokumentera och leda i bevis. Det är inga konstigheter för personer som jobbar inom ordningsmakten. Jag tror att det finns ett missförstånd också här – många tror att det skulle röra sig om alkoholism eller något liknande som enskilt fenomen. Men det räcker alltså inte, utan det ska vara missbruk plus grovt störande beteende som sedan får någon typ av rättslig konsekvens.

För det fjärde: bristande regelefterlevnad i övrigt, vilket handlar om att inte följa domar eller myndighetsbeslut. Exempel kan vara att man konsekvent struntar i att betala böter eller viten eller har fått upprepade återkrav på bidrag eller förmåner som man inte har haft rätt till utan att detta har gått till åtal. Det här är ganska vanligt därför att det inte alltid väcks åtal, särskilt inte när det rör sig om mindre belopp.

För det femte: oärlig försörjning. Det finns olika faktorer som pekar på detta, exempelvis att en person har blivit föremål för självständigt förverkande. Självständigt förverkande är alltså en riktig framgångssaga som den här regeringen har genomdrivit. Det handlar om att man har fått sina tillgångar förverkade på grund av att det är övervägande troligt att de här tillgångarna kommer från brottslig verksamhet, alltså att det är brottsvinster. Det kan vara en väldigt tydlig indikation på att man inte har en ärlig försörjning.

Det kan också handla om att utnyttja människor för organiserat tiggeri eller prostitution. Också här har det funnits väldigt mycket av medvetna missförstånd, både från oppositionen och från andra i den allmänna debatten. Det stod klart redan i Tidöavtalet – så tidigt, alltså – att det är personer som är med och organiserar prostitution som ska bli föremål för den här vandelsprövningen och inte personer som utnyttjas i det yrket. Det var tydligt redan i Tidöavtalet. Jag förstår inte hur så många personer som jobbar med politik inte har kunnat fatta det här sedan dess.

För det sjätte: andra ekonomiska förhållanden, vilket kan handla om en uppvisad ovilja att betala skatter, skulder, underhållsbidrag eller liknande.

Sist men inte minst: yttranden. Då handlar det om yttranden som är straffbara i sig, alltså yttrandefrihets- eller tryckfrihetsbrott. Här finns det en skillnad mellan vad utredningen föreslog och vad jag tycker kunde ha varit bättre. Jag tycker inte att det ska krävas att en person har fällts för ett brott. Jag tycker att man kan bedöma yttranden ändå, på grund av hur de reglerna ser ut. De är ju lite speciella. Men det här är det som vi lägger fram i propositionen.

När man läser detta inser man ganska enkelt varför oppositionens förslag om att baka in allt det här i lagtext är mindre lämpligt. Utlänningslagen ser normalt inte ut på det sättet. Det skulle inte heller göra jättestor skillnad, är jag ganska säker på.

Ett annat argument som brukar lyftas mot den här typen av reglering är att det innebär en sorts dubbelbestraffning. En ledamot från oppositionen var inne på det i ett tidigare replikskifte. Det skulle då innebära att två identiska gärningar som begås av två olika personer skulle få helt olika resultat om den ena personen är utlänning och den andra är svensk medborgare. Detta är helt korrekt. I den delen är det dock viktigt att påpeka att en administrativ utvisning inte är ett straff. Det här är också en distinktion som många i oppositionen inte riktigt verkar förstå.

Resultatet av en utvisning är i de flesta fall att en person tvingas bo i det land där han eller hon är medborgare. Det är ju inte särskilt dramatiskt – speciellt inte eftersom vi nu pratar om personer som inte har skyddsstatusförklaring mot det landet utan är här av andra skäl.

Att den här typen av utvisningar, alltså administrativ utvisning – eller utlänningsrättslig utvisning, kanske vi skulle kunna säga – inte ses som ett straff har också bekräftats av Europadomstolen i ett par fall. Det finns ett som heter Maaouia mot Frankrike, som handlade om huruvida de rättigheter som kommer ur artikel 6 ska tillämpas när en person riskerar utvisning av administrativa skäl. Domstolen tyckte att svaret på denna fråga var nej, eftersom den typen av förfarande inte innebär det de kallar för criminal charge. Detta står i domen – så nej, det var inte fråga om dubbelbestraffning eftersom det inte var fråga om ett straffrättsligt förfarande.

Det faktum att det inte handlar om straff är skälet till att vi även kan beakta andra regelöverträdelser än dem som specifikt pekas ut i förarbetsuttalandena. Hade det här varit en straffrättslig regel hade Annika Hirvonen och Tony Haddou och alla andra här haft helt rätt, för man kan inte bygga en straffrättslig regel på det sättet. Det finns en princip som heter nulla poena sine lege och som säger att straffrättsliga regler måste vara extremt precisa. Det är naturligtvis väldigt bra, tycker vi – så ska det fungera. Det här är dock inte en straffrättslig regel, och därför kan regelverket se ut på det här sättet.

Herr talman! Det finns också en hel del övriga regeländringar i det här betänkandet som jag särskilt vill lyfta fram. En handlar om en anpassning till miniminivån vad gäller de uppehållstillstånd som regleras av EU-rätten. Det blir nu lättare att avvisa eller utvisa personer med sådana uppehållstillstånd.

Vi inför också en generell grund för att återta tidsbegränsade uppehållstillstånd då skälet för uppehållstillståndet inte längre finns. Detta kan vara fallet exempelvis när en utlänning inte längre har en skyddsstatusförklaring.

I dag är det ganska vanligt att personer förlorar sin skyddsstatusförklaring men ändå får ha kvar det uppehållstillstånd de har fått som konsekvens av skyddsstatusförklaringen. Det finns alltså ingen rättslig grund för Migrationsverket att ta tillbaka ett uppehållstillstånd i den typen av fall, och det är väldigt konstigt. Frågan om varför det är ser ut så måste ställas till oppositionen, men vi inför alltså detta nu, och jag tycker att det är helt rimligt.

Vi kortar också tidsfristerna för när ett uppehållstillstånd kan återtas på grund av att personen inte befinner sig i Sverige. Detta är naturligtvis också helt logiskt.

Dessutom plockar vi bort en jätteviktig regel som säger att det krävs synnerliga skäl för att återta ett uppehållstillstånd för en person som har bott i Sverige i fem år. Det här är en game changer. Det är en jätteviktig regel som har slunkit undan lite grann i debatten. Det är också lite av ett tecken på att många i oppositionen inte riktigt hänger med i det vi håller på med här.

Om fler av oppositionens ledamöter hade förstått vad det här innebär hade det garanterat kommit fler reservationer på den här punkten, men jag kunde inte se att det fanns någon reservation på den här punkten i detta betänkande, för folk har inte riktigt koll på de regeländringar vi gör.

Sist men inte minst kommer också de skäl inom proportionalitetsbedömningen som ska tala emot att man återtar ett uppehållstillstånd att få mindre betydelse jämfört med i dag.

Herr talman! Allt som allt får vi ett helt nytt regelverk – som jag är väldigt stolt över – för de utvisningar som handlar om andra omständigheter än just brottslighet. Detta är minst lika viktigt som att hantera brottsutvisade.