Fru talman! Till att börja med måste vi slå fast vad det egentligen är vi pratar om när vi pratar om förvar.

I lagens mening utgör förvarstagande ett frihetsberövande, och det är naturligtvis inte orimligt att beteckna det på det sättet även om det finns skäl att kanske ifrågasätta även detta. Personerna låses de facto in på en inrättning, det är korrekt, men det finns inte lika mycket restriktivitet som i ett fängelse. Personerna är fria att röra sig mellan avdelningar, de kan ha med sig personliga ägodelar och de kan ha obehindrad kontakt med omvärlden via sina telefoner och datorer och så vidare.

Det absolut vanligaste vi har i Sverige är verkställighetsförvar, och när det gäller dessa är det framför allt viktigt att komma ihåg att de flesta personer är där helt och hållet frivilligt. Det är någonting som ofta försvinner i den här debatten.

Det handlar alltså om fall där en domstol har kommit fram till att personen kan återvända hem på ett tryggt och säkert sätt, så den delen av frågan är redan avdiskad. Men de här personerna försöker väldigt ofta förhala och försvåra återvändandeprocessen genom att förstöra sina id-handlingar, motsätta sig ansökan om nya id-handlingar, vägra gå till ambassaden för att hämta ut pass och så vidare. Allt detta gör de naturligtvis för att utvisningen inte ska kunna verkställas.

Är det någon från oppositionens sida som är kritisk till förslaget på grund av att det får konsekvenser för den enskilde – det finns ett par reservationer med det innehållet – är det viktigt att komma ihåg att det handlar om personer som i de allra flesta fall har orsakat situationen helt och hållet själva. Vi vill inte ha de här personerna i förvar i Sverige, men vi blir tvungna eftersom de motsätter sig en hemresa som är fullt möjlig att genomföra.

I vilka fall används då förvar? Det finns i typfallet fyra situationer där vi tar människor i förvar.

En är identitetsförvar. Då handlar det om att fastställa identitet, alltså ta reda på vem personen vi har att göra med är.

Utredningsförvar handlar om att utreda personens rätt att befinna sig i Sverige. Det kan till exempel handla om asylsökande eller andra situationer där man inte vet om personen får vara i Sverige.

Sannolikhetsförvar är det när det är sannolikt att personen kommer att avvisas eller utvisas.

Verkställighetsförvar är det när det redan finns ett beslut om att en person ska lämna landet. I väntan på att utvisningen verkställs kan man ta personen i förvar. Syftet är alltså att se till att personer inte avviker eller försöker försvåra verkställighet av migrationsprocessens normala gång eller, vilket kanske är ännu viktigare, att farliga personer inte vistas i samhället medan de väntar på verkställighet.

Det är viktigt att komma ihåg att ungefär 60 procent av alla beslut om förvar som fattas i Sverige rör just verkställighetsförvar. Om man tittar på antalet dagar som personer sitter förvarstagna står tid i verkställighetsförvar för den absolut största delen, för förvarstiden i de ärendena är betydligt längre än när det gäller till exempel utredningsförvar. Den absolut vanligaste situationen på förvaren i Sverige rör alltså personer som ska ut ur landet.

Dagens regler om uppsikt och förvar är ganska utdaterade, men vi gör inga jättestora förändringar av dem här. Reglerna fastställdes i huvudsak i 1989 års utlänningslag och är inte anpassade till den europeiska miniminivån. Det finns ju en hel del europarättsliga regler på det här området, kanske framför allt baserat på Europadomstolens praxis, och det vi gör i dag är i mångt och mycket att anpassa reglerna till den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten.

Det finns ganska detaljerade skrivningar om just den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten, och den som likt oppositionen hävdar att reglerna strider mot barnkonventionen eller Europakonventionen har en rejäl uppförsbacke. Den analysen är relativt väl utarbetad i utredningen och i propositionen.

Först och främst införs en ny form av uppsikt. I propositionen kallas det, lite fantasilöst, förstärkt uppsikt. Uppsikt i dag innebär att en person får en anmälningsplikt, det vill säga att personen ska anmäla sig med ett visst tidsintervall. Syftet är att personen inte ska avvika eller försvåra avlägsnandeprocessen. Förstärkt uppsikt innebär fotboja, för att använda enkelt talspråk, det vill säga elektronisk övervakning.

Det här är både mer humant, om man vill använda det uttrycket, billigare och mindre ingripande. Det är lite udda att vi har partier som motsätter sig införandet av detta som ett alternativ till förvar med tanke på att det är en uppenbart mycket bättre åtgärd för personer som inte utgör en säkerhetsrisk för samhället eller sig själva.

Vi inrättar också säkerhetsavdelningar för farliga personer på förvaren. I dag kan sådana personer i vissa fall placeras hos Kriminalvården, men detta förändras nu så att även dessa personer kommer att kunna placeras hos Migrationsverket på särskilda avdelningar för just säkerhetsfall.

Möjligheten till så kallad externplacering, alltså att man placerar förvarstagna hos Kriminalvården, kommer att finnas kvar, men det kommer att krävas synnerliga skäl för att så ska ske. När det i övrigt gäller regler som kräver synnerliga skäl i förvarsärenden tenderar det att vara väldigt ovanligt, så vi kan väl se framför oss att externplaceringarna kommer att minska. Det är naturligtvis bra med tanke på att våra häkten för tillfället tenderar att ha många kunder.

Det kommer också att bli möjligt att sätta personer i förvar under lite längre tid. Vi anpassar förvarstiderna till den europeiska miniminivån. För att bara ta ett exempel: När det gäller identitets- och utredningsförvar gäller i dag en tidsgräns på 48 timmar för utredningsförvar och två veckor för identitetsförvar. Tiden förlängs nu i båda fallen till en månad.

Detta kan man ju fundera lite grann på. Politiker har alltså bestämt att polisen har 48 timmar på sig att genomföra en utredning av huruvida en person får vara i Sverige inte innan personen måste släppas. Detta är Socialdemokraternas variant. Vill det partiet verkligen förhindra illegal migration i Sverige? Nej, det är ju fullständigt uppenbart att man har riggat systemet för att hjälpa illegala att ta sig in. Det är helt uppenbart.

Det kommer också att bli lättare att ta brottsutvisade och säkerhetsärenden i förvar under längre tid än i dag. För brottsutvisade tydliggörs undantaget som gör att tidsgränserna inte gäller för utlänningar som har utvisats på grund av brott. Det undantaget kommer att finnas uttryckligen i lag. Det finns alltså ingen tidsgräns, utan förvar kan pågå om det finns risk för avvikande brottslighet eller hindrande av verkställighet.

Där är det också viktigt att kravet på misstanke sänks från ”sannolikt” till ”kan antas”. Det blir alltså lättare att ta någon i förvar och hålla kvar personen längre. Det här gäller dock inte barn, som Tony Haddou sa i sitt anförande. Han har läst lite slarvigt i den delen. Det gäller brottsutvisade vuxna. För barnen gäller alltid synnerliga skäl, vilket innebär en betydligt högre tröskel att komma över.

För personer som utgör säkerhetshot kommer följande att gälla: ”Om bristande samarbete från utlänningens sida eller tidsåtgången för att införskaffa nödvändiga handlingar eller om något annat väsentligt skäl som hänför sig till verkställigheten medför att det är sannolikt att verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning kommer att dröja längre än tolv månader ska utlänningen dock få hållas i förvar i ytterligare högst tolv månader.”

Det här handlar naturligtvis om att inte skapa incitament för någon att vägra hämta ut sina id-handlingar eller försöka förhala eller försvåra verkställigheten på olika sätt, vilket som sagt är väldigt vanligt i dag.

Fru talman! Vi får nu ett nytt och modernt regelverk på det här området. Allt annat lika kommer fler personer att tas i förvar under längre tid än i dag, vilket kommer att medföra vissa kostnader. De kostnaderna är dock betydligt mindre än kostnaderna för att ha de här personerna lösa på gator och torg, speciellt när det gäller brottsutvisade personer där utvisningen inte kan verkställas.

Det är därför också viktigt att understryka att vår lösning på problemet egentligen inte är förvar. Vår lösning är i stället att man flyttar verkställighetsfallen till återvändandehubbar i tredjeländer. Vi vill ju inte ha personer i förvar i Sverige, för det är dyrt, krångligt och ett stort ansvar. De här personerna ska inte vara här över huvud taget.

När man lyssnar på hur oppositionen resonerar hör man dem ofta hävda att det är något slags ideologisk målsättning för oss att ha så många personer i förvar som möjligt. Så är det absolut inte; jag skulle vara jätteglad om de här förvaren var tomma och folk bara tog sitt förnuft till fånga och åkte hem när det är dags att åka hem. Men det gör inte folk, och det är därför det här ibland behövs.

Återvändandehubbarna är en relativt ny EU-rättslig figur som tillåter att illegala migranter vars utvisning till hemlandet inte kan verkställas placeras i en hubb –ett uppsamlingscenter – i ett tredjeland. Det ska sägas att det naturligtvis inte nödvändigtvis är en billigare eller enklare lösning att placera människor i en hubb. Det medför också problem. Men hubbarna utgör ett fantastiskt påtryckningsmedel för att få personer att återvända hem.

Det som kommer att hända när hubbarna införs är nämligen att personen får ett val: Antingen placeras du på en hubb i ett tredjeland i väntan på att återvända hem, eller så tar du bara emot en biljett och åker hem. I 99 fall av 100 kommer dessa personer helt enkelt att ge upp och åka hem i det läget, för då finns det inte längre någon uppsida, så att säga, med att hålla på och förhala återvändandeprocessen.

Det är viktigt att understryka att de regler vi nu inför gällande förvar bara är en del av ett större regelverk. Det här är liksom inte slutet, utan det är en pusselbit i ett större pussel.

(Applåder)