Fru talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för frågan!

Jag förstår att oppositionen inte är nöjd med svaret, men det spelar nästan ingen roll vad man säger – man får det emot sig ändå.

Det enkla svaret är att jag inte alls tror att det kommer att bli det stora, utbredda problem som lyfts fram av ledamoten Annika Hirvonen. Den som föder barn i Sverige kan ansöka om tillstånd för barnet, och då får myndigheterna informationen. Den som ska återvända behöver sannolikt också uppge det i samband med detta. Men det betyder i sig inte att man inte får en bra förlossningsvård. Det betyder såklart inte heller att de som utför förlossningsvården kommer att behöva informera ansvarig myndighet, för de omfattas ju av särskilda vårdrelaterade sekretessbestämmelser.

Det är känsligt när det finns barn med i bilden. Det håller jag helt och hållet med om. Det var också därför som det var så viktigt för oss att se till att varken bibliotek, socialtjänst, skola eller sjukvård omfattades av det här. Men betyder det att man i alla enskilda fall där det finns ett barn inblandat inte ska kunna verkställa ett utvisningsbeslut?

Jag kan inte gå in på varje detalj i varje enskilt ärende; det måste såklart prövas proportionerligt utifrån varje enskild situation. Det kan ju finnas en rad olika verkställighetshinder som uppstår under resans gång som förhindrar utvisning eller avvisning. Men om det hela tiden ska vara utgångspunkten i det hela behöver man knappt ha en fungerande återvändandeverksamhet över huvud taget.

Därför undrar jag: Vill ledamoten ha några konkreta verktyg för att genomföra ett lagakraftvunnet nej eller inte?