Herr talman! Ett fungerande återvändande är själva grundbulten i en reglerad invandring. Återvändandet är migrationspolitikens verklighetskontroll.

Alla kan tala om reglerad invandring. Alla kan säga att den som har skyddsskäl ska få stanna och att den som saknar skyddsskäl ska lämna landet. Men först när ett avslag faktiskt leder till återvändande vet vi om orden betyder något.

Utan ett fungerande återvändande finns det ingen reglerad invandring. Då blir prövningen en rekommendation. Då blir avslaget en notering på ett papper. Då blir lagstiftningen något som staten hänvisar till men inte förmår upprätthålla.

Då växer också skuggsamhället, där människor utnyttjas av oseriösa arbetsgivare, där utsattheten permanentas, där kriminalitet kan få fäste och där respekten för lagar och beslut urholkas steg för steg.

I grund och botten handlar det om att vara hederlig, dels mot dem som söker skydd och faktiskt har rätt till det, dels mot dem som får avslag och ändå respekterar beslutet. Det handlar också om hederlighet mot svenska medborgare som har rätt att förvänta sig att de lagar som riksdagen beslutar om också gäller i praktiken.

Återvändandet kan därför inte bara vara tomma ord i migrationspolitiken. Det är tvärtom själva förutsättningen för att den ska hålla ihop. Om Sverige ska kunna ge skydd till dem som behöver det måste Sverige också kunna säga nej till dem som inte har rätt att stanna. När nejet har prövats rättssäkert och vunnit laga kraft måste det också verkställas – annars har vi inte reglerad invandring. Då har vi regler på papperet med i praktiken fri invandring för den som inte väljer att följa beslutet.

Herr talman! Sverige har och ska ha reglerad invandring. Konsekvensen av att den är reglerad – vilket alltså för tydlighets skull betyder att den inte är fri – är att bara den som uppfyller vissa kriterier ska få rätt att vistas här.

Att invandringen inte ska vara fri är inte någon tillfällighet. Det är resultatet av demokratiskt fattade beslut i denna riksdag. Riksdagens partier har beslutat om att invandringen ska vara reglerad och vilka förutsättningar som ska gälla för att en person ska få vistas i Sverige.

Självklart kan dessa beslut omprövas. Den som vill ha en annan ordning kan gå till val på det, vinna stöd för det och ändra lagstiftningen. Så fungerar det i en demokrati. Men det är inte detta vi ser. Tvärtom hör vi gång på gång hur partier säger sig stå bakom dagens lagstiftning samtidigt som man försöker undkomma dess konsekvenser. Man säger ja till regleringen men nej till resultatet av densamma. Man står bakom lagen i teorin men ryggar tillbaka när den får verkan i praktiken. Det är minst sagt förvirrande.

I grunden handlar detta också om något större än bara migrationspolitiken i sig: Ska vi följa svenska lagar eller inte? Om vissa beslut kan ignoreras, vilka andra beslut är det då som inte heller gäller? Om man kan ställa sig över utlänningslagen, vilka andra lagar kan man då ställa sig över? Och gäller det denna möjlighet i så fall också svenska medborgare?

När politiker tar lätt på de lagar man själv har stiftat – reglerad invandring med tillhörande kriterier för ett positivt beslut i detta fall – och samtidigt tar lätt på de beslut som myndigheter och domstolar har fattat undergrävs det demokratiska systemet på kort och lång sikt. Frågan är ju egentligen: Varför ska människor respektera lagen om staten själv börjar behandla den som ett önskemål?

Det är just därför som regeringens proposition om stärkt återvändandeverksamhet är så viktig. Den bygger på en självklar princip om att ett fungerande återvändande är en förutsättning för en ansvarsfull migrationspolitik. Det handlar helt enkelt om statens förmåga att fullfölja sina egna beslut.

Herr talman! Problemet är också allvarligt på så sätt att polisen uppger att det finns ungefär 11 000 öppna ärenden som har överlämnats från Migrationsverket där personen är efterlyst. Därutöver finns det flera kategorier med personer som är efterlysta utifrån ärenden från domstol, personer som har fått avvisningsbeslut och personer som aldrig har vistats lagligt i Sverige.

Som flera andra har påpekat finns det tiotusentals eller hundratusentals människor i skuggsamhället. Det handlar som sagt om människor som lever i en miljö där exploatering, svartarbete och kriminalitet breder ut sig. Det kan i vissa fall också handla om personer som utgör rena hot mot Sveriges säkerhet. Det är detta som står på spel.

Herr talman! Återvändandet har ökat de senaste åren. Det har skett genom en tydligare styrning, skärpt fokus och bättre verktyg som faktiskt ger resultat.

Även om utvecklingen går åt rätt håll finns det fortfarande alldeles för många som inte återvänder. Därför måste vi, som sagt var, bli bättre på att identifiera de som olovligen vistas här. Med det sagt ska självklart all myndighetsutövning ske proportionerligt, rättssäkert och med respekt för den personliga integriteten. Men rättsstaten kräver faktiskt också att fattade beslut verkställs.

Herr talman! Om staten i praktiken premierar den som stannar kvar framför den som följer lagen säger vi faktiskt att regelbrott lönar sig. Det är orättvist mot dem som respekterar ett avslag, orättvist mot dem som verkligen har skyddsskäl och orättvist mot medborgarna, som har rätt att kräva att lagar som denna riksdag beslutar om också efterlevs. Den som värnar människors möjligheter att få skydd i Sverige också i framtiden måste därför värna systemets legitimitet, och den legitimiteten kräver ett fungerande återvändande.

Herr talman! Regeringens proposition innehåller flera avgörande reformer.

För det första införs en ny skyldighet för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket att på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en utlänning inte har rätt att vistas i Sverige. Vad är egentligen alternativet? Är det att staten vet men inte agerar, att viktig information finns hos en myndighet men aldrig når den myndighet som faktiskt ska verkställa beslutet eller att myndigheter fortsätter arbeta i stuprör medan personer håller sig kvar i landet trots att de saknar rätt att vara här?

För det andra moderniserar vi reglerna om inre utlänningskontroll. Det behövs eftersom inre utlänningskontroll är ett nödvändigt verktyg för att man ska kunna upptäcka personer som vistas olagligen i det här landet – det handlar bland annat om att kontrollera om arbetsgivare anställer personer utan rätt att vistas och arbeta här – och för att kunna verkställa fattade beslut. Till exempel arbetsplatsinspektioner är en viktig del av det arbetet.

För det tredje stärks möjligheten att använda fingeravtryck och fotografier för att verifiera identitet vid kontroller i återvändandearbetet. Oklar identitet är ett av de stora praktiska hindren för verkställighet. Om staten inte säkert kan fastställa vem personen är blir återvändandet långsammare, svagare och i vissa fall omöjligt. Utan fungerande identitetskontroll får vi inget fungerande återvändande.

Herr talman! Vi kan inte låtsas stå bakom en reglerad invandring utan att samtidigt acceptera vad en reglerad invandring faktiskt kräver. I slutändan är frågan ganska enkel. Om lagakraftvunna beslut om avvisning och utvisning inte kan följas, vilka beslut ska då följas? Om vi inte står upp för de lagar som vi själva har beslutat om, vem ska då göra det? Om ett nej inte längre betyder nej, vad återstår då av den reglerade invandringen? Inte mycket.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.