Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 5 och hoppas att det är rätt denna gång.

Herr talman! För Centerpartiet är ordning och reda och medmänsklighet i migrationspolitiken en grundprincip. En central del i en ordnad migrationspolitik är att ett ja är ett ja och ett nej ett nej. Det innebär att den som får ett nej ska återvända.

För att upprätthålla legitimiteten i asylsystemet är det avgörande att av- och utvisningsbeslut kan verkställas på ett effektivt och rättssäkert sätt. Därför delar vi regeringens målsättning att ge Migrationsverket och Polismyndigheten fler och bättre verktyg för detta ändamål, för annars fortsätter skuggsamhället att breda ut sig.

Men, herr talman, den enskilda tjänstemannen ska inte bära ansvaret för informationsdelningen; uppgiftsskyldigheten ska ligga på myndighetsnivå. I förslaget finns en betydande oklarhet när det gäller ansvarsfrågorna. När det samtidigt sägs att det ska införas ett tjänstemannaansvar kan man bli väldigt orolig för hur detta kan påverka den enskilda människan ute på golvet i våra myndigheter, som vi ju är helt beroende av för att få vår politik att fungera – inte bara på migrationsområdet, som för regeringen är det enda som finns, utan också på alla andra områden.

Vi ser att flera tunga remissinstanser – Kriminalvården, Saco och Offentliganställdas Förhandlingsråd – har varnat för de negativa konsekvenser som kan uppstå när enskilda tjänstepersoner påläggs ett personligt ansvar. Det skapar en ohållbar arbetsmiljö, försvårar rekrytering till viktiga samhällsfunktioner och skadar det basala och grundläggande förtroendet mellan medborgare och offentliganställda.

Regeringens svar är att detta ska regleras i respektive myndighets arbetsordning och att ingen ändring sker av tjänstemannaansvaret. Men det räcker inte för att tillmötesgå den här oron, herr talman. En arbetsordning kan ju ändras när som helst, på lokal nivå. Den ger inget skydd.

Centerpartiet anser att det krävs ett lagstadgat förtydligande. Det är detta vi vill påpeka för regeringen. Vi är överens om det övergripande, men det finns delar som inte håller – detta är en av dem.

Det måste otvetydigt ligga på myndigheten som juridisk person att ansvara för att informationsdelningen sker och att den sker på rätt sätt. Man borde ha infört i lagen att en myndighet inte får delegera ansvaret för informationsdelning till enskilda tjänstepersoner, men det har man inte gjort.

Herr talman! I propositionen föreslås också att elektronisk kommunikationsutrustning – det handlar typiskt om mobiltelefoner – ska kunna omhändertas i upp till tre månader för att klarlägga en persons identitet. I alla andra sammanhang får polisen 24 eller 48 timmar på sig.

Detta är en helt avgörande förutsättning för dessa människors liv – det måste man ha med sig. Det handlar inte bara om en liten grej. Det är det enda sättet att hålla kontakt med sin familj, till exempel, och för att uträtta bankärenden, göra biljettköp eller vad det nu kan vara.

Orsaken till att man vill att det ska vara tre månader är inte att det behövs för att göra själva jobbet med mobiltelefonen för att klarlägga en persons identitet, utan det är bara för att handläggningstiderna är långa. Men människors rättigheter står inte under handläggningstider; de står över. Därför bör denna rättighet bevaras och förtydligas.

Herr talman! Det finns också en definition av vilken information som ska lämnas, så kallad sidoinformation. Den definitionen är alltför vid – jag ska fortsätta lite med den. Inte bara vi utan även alla Sveriges regioner, mer eller mindre alla kommuner och alla remissinstanser anser att detta måste regleras tydligare.

Frågan är om regeringens förslag över huvud taget är förenligt med barnkonventionen, som är svensk lag. Risken finns att en ökad efterforskning av personuppgifter leder till en mer omfattande spridning av information om till exempel barn än vad som är avsett. Där måste ju barnets bästa vara med.

Innan vi går vidare här vill jag tacka alla dem som såg till att det förslag vi diskuterar i dag inte är ännu värre. Nu diskuterar vi hur information från vården eventuellt kan behöva bli en del av ett angiverisamhälle. Själva tanken var faktiskt att det skulle vara så – det var Sverigedemokraternas syfte och mål att varje sjuksköterska och varje lärare alltid skulle ställa sig frågan: Är det här en människa som inte har rätt att vara här? Låt mig ange den här personen! Syftet var att detta skulle vara en del av dessa medarbetares vardag. Så kan vi inte ha det.

Detta är fortfarande målet för Sverigedemokraterna, som vi har hört här i kammaren. Då ska man ha med sig att de kommer att bli största parti i en eventuell Tidöregering nummer 2.

Herr talman! Nu har man som sagt begränsat förslaget till ett fåtal myndigheter och undantagit hälso- och sjukvården. Men risken kvarstår att det indirekt får effekter på grund av samverkan mellan myndigheterna. Därför lyfter också Sveriges Kommuner och Regioner fram risken när det handlar om förlossning etcetera. Risken är att papperslösa gravida kvinnor av rädsla för att bli angivna undviker att söka nödvändig vård för sig själva eller sina små barn. Det får fruktansvärda konsekvenser.

Vi kan inte skapa ett samhälle där migrationspolitiken står över människan i förlossningsrummet – ett samhälle där migrationspolitiken är det enda som man behöver bry sig om. I stället för att vi bekämpar det stora skuggsamhället blir det förlossningarna som sker i skuggan. Det håller inte, herr talman.

Här vill jag gärna ge ett personligt löfte till dem där ute som lyssnar. Det är lite svårt med de här grejerna ibland. Jag har själv tre fantastiska barn, och deras förlossningar har varit en otrolig upplevelse. Det har varit mycket oro. Inte minst för mammorna har det varit väldigt mycket smärta och mycket besvär på många sätt. Jag ska inte gå in på det här. Men det har också varit mycket hopp, kärlek och förvåning. Det är totalt överväldigande i de situationerna.

Allt har verkligen inte gått problemfritt, kan jag säga. Men känslan har hela tiden varit att alla som är i rummet jobbar för samma sak, för att hjälpa mamman och barnet, ja, även mig som pappa, faktiskt. De har gjort allt de kunnat för att det skulle vara bra, och de har varit där fullt ut för oss.

Bara i de grymmaste situationerna i svensk historia har det varit annorlunda. Det är det som är grejen. Från och med i morgon kan barnmorskorna och sjuksköterskorna kanske inte längre bara se till barnets trygghet och säkerhet – det kan också vara de som kommer att leda till att barnet utvisas om mamman inte har rätt att vara i landet.

Vi ska nu alltså ta ett beslut om att information om barn och mammor på förlossningen ska ingå i information som sprids. Och sidoinformation har inte definierats tydligt. Barnet registreras ju när det föds, och Skatteverket har plikt att informera polisen. Det är inte tydligt att detta är undantaget.

Centerpartiet och resten av oppositionen vill undanta all information som kommer från till exempel vården. Men regeringspartierna och SD säger nej. Vi debatterar förslaget i dag, men jag har ingen förhoppning om att övertyga regeringspartierna om att ändra sig. Det kan jag inte påstå.

Även om det i grunden sannolikt inte är syftet att förlossningen ska bli den nya frontlinjen i Sverigedemokraternas krig mot migranter är det inte värdigt. Förlossningssalen borde alltid vara till för barnet och mamman och inte för politiken.

Det är bara mammorna och barnen som påverkas, inte papporna. De behöver inte vara där. De behöver inte registreras. De är inte i sitt livs mest utsatta situation. De kan gå fria, men mammorna kan inte göra det.

Herr talman! Jag är helt med på att den som inte har rätt att stanna i Sverige måste lämna landet. Men människovärdet får inte lämna Sverige för det. Vi kan hålla fast vid principen att sätta barnet först utan att sätta Sverige sist.

Jag skulle nästan vilja påstå att det enda sättet att sätta Sverige först är att sätta barnet först, som Sverige brukar göra – i alla fall det Sverige jag känner igen.

Jag har haft turen att få tre friska barn, att vara född i Norden och ha de bästa förutsättningarna i livet. Men långtifrån alla har den lyxen. Förlossningar kan sluta i både lycka och tragedi och allting däremellan. Men de skulle behöva sluta med angiveri.