Herr talman! Vi debatterar ju i dag regeringens proposition om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar.

Centerpartiet delar regeringens ambition att bekämpa korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan. Men en god ambition är inte alltid en garanti för god lagstiftning. I den här propositionen ser vi tyvärr ett exempel där regeringen i sin iver att visa handlingskraft presenterar ett förslag som är ogenomtänkt och rättsosäkert och som riskerar att orsaka mer skada än nytta.

Regeringens förslag kretsar kring införandet av ett nytt gradindelat brott, missbruk av offentlig ställning. Avsikten är att täppa till de luckor som finns i dagens lagstiftning, där ageranden som inte sker vid direkt myndighetsutövning kan falla utanför det straffbara området. Det är lovvärt.

Problemet är att förslaget är alldeles för brett och otydligt. Flera tunga remissinstanser – Brottsförebyggande rådet, Svea hovrätt och inte minst Lagrådet – har varnat för att bestämmelsen är så vag att den riskerar att strida mot legalitetsprincipens grundläggande krav på förutsägbarhet. När inte ens landets främsta jurister kan avgöra var gränsen för det straffbara går, hur ska då en enskild socialsekreterare, tillståndshandläggare eller upphandlare kunna göra det?

Jag vill bemöta det påstående som kommit att det enbart handlar om uppsåtliga brott, så det är alltså ingen fara. Men samtidigt är det så att vi alla förväntas kunna lagen. Om man då säger ”jag visste inte att jag gjorde något olagligt, för det var så luddig lagstiftning” är det inget försvar om man har begått en sådan här gärning. Blanda inte ihop uppsåt och luddig lagstiftning!

Vi ska också komma ihåg att brott som förskingring, trolöshet mot huvudman, stöld, osant intygande och annat fortfarande finns. Det här är inte ett oreglerat område. I stället finns det uppenbara risker med dagens förslag.

I stället för att stärka förvaltningen riskerar vi att skapa en rädsla för att göra fel. Det riskerar att bli en tystnadskultur där man inte vågar påtala brister och en försiktighetskultur där handläggningstiderna drar ut på tiden för att ingen vågar fatta svåra men nödvändiga beslut.

Våra offentliganställda, som varje dag arbetar i medborgarnas tjänst, förtjänar vårt fulla stöd. De verkliga hoten mot vår förvaltning i dag är den organiserade brottslighetens infiltration, den ökande utsattheten för hot och våld mot tjänsteman och den växande byråkratin.

Det som behövs är ett helhetsgrepp. Vi behöver stärka skyddet för våra offentliganställda. Sedan behöver vi självklart bättre förebyggande arbete och skarpare kontrollmekanismer för att stoppa korruption, inte minst vid offentlig upphandling, som omsätter enormt stora belopp.

Med risk för en viss ämnesflykt vill jag ta tillfället i akt att nämna skydd av offentligt anställda. Det är det en svaghet att det enbart är poliser som har möjlighet att i vissa situationer med påtaglig risk för våld kunna vara anonyma. Om hela samhället och hela den offentliga sektorn ska bekämpa den organiserade brottsligheten behöver vi skydda fler och mer.

Att slippa ha sitt namn på det papper som skickas hem med underrättelse om ett beslut, den lagstiftning som vi fick förra året, är inte värt så mycket eftersom någon kan ringa till växeln och fråga vems namn som står på beslutet.

Från Centerpartiets sida kommer vi att driva på för fortsatt skydd. Det handlar om kronofogdar, bygglovshandläggare, brandinspektörer och biståndshandläggare – alla de som behövs i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. De behöver vårt skydd också i utsatta situationer.

Men det behövs samtidigt ett arbete mot infiltration och möjliggörare med kontroller och uppföljning så att brott inte kan begås. Det är därför som riksdagen behöver gå vidare med de konkreta och genomarbetade förslag som utredningen Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel faktiskt lade på regeringens bord, förslag som regeringen av oförklarlig anledning har valt att inte gå vidare med.

Centerpartiet vill se en smart och tuff rättspolitik som är grundad i kunskap och rättssäkerhet. Regeringens förslag når inte riktigt upp till detta. Det är ett typexempel på symbolpolitik som ser bra ut som rubrik men riskerar att skapa fler problem än det löser.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

(Applåder)