Herr talman! I dag debatterar vi som sagt straffrättsligt tjänstemannaansvar. Vi har i dag ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel som är kopplat till fel i myndighetsutövning.
År 1975 genomfördes den så kallade ämbetsmannareformen, som innebar en betydande avkriminalisering och en avveckling av det dåvarande tjänstemannaansvaret. Genom de nya reglerna om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning begränsades straffansvaret för fel i tjänsten till den del av den offentliga verksamheten som innefattar myndighetsutövning.
Det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel fick 1989 den utformning det har i dag. Straffansvaret utvidgades då bland annat på så sätt att det nu omfattar åtgärder som vidtagits vid myndighetsutövning, det vill säga inte bara handlingar som självständigt utgör myndighetsutövning utan också åtgärder som står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövning.
Ledamöter i statliga och kommunala beslutande församlingar omfattas inte av straffansvaret för tjänstefel när de vidtar åtgärder i den rollen. Detta har i huvudsak motiverats med att ansvar för förtroendevalda bör utkrävas politiskt och inte rättsligt.
Herr talman! Vi kristdemokrater har länge arbetat för att tjänstemannaansvaret ska utvidgas. Det handlar i grunden om samhällets tilltro till myndigheterna och staten. Arbetet mot korruption måste stärkas, och det är ett steg i rätt riktning. Att tjänstemannaansvaret nu utvidgas är avgörande för att stävja gängkriminella, som alltför ofta söker sig till myndigheter och myndighetspersoner för att infiltrera eller få tillgång till information.
För att någon ska dömas för tjänstefel krävs att en åtgärd har vidtagits vid myndighetsutövning. I dagsläget händer det att missbruk sker utan samband med myndighetsutövningen. Sådant missbruk kan exempelvis medföra JO-kritik men resulterar inte i mer handfasta åtgärder. Vi är nog många som har reagerat över det faktum att JO ofta framför kritik – allvarlig kritik mot vissa saker och ting. Men vad händer med den som blir föremål för kritiken? Nada, ingenting! I vissa avseenden kan man till och med säga: Har man inte blivit JO-anmäld har man inte gjort något vettigt arbete.
Nu stärker vi skyddet för myndighetsanställda som sköter sig, och vi skärper ansvaret för dem som inte gör det. Som offentligt anställd ska man inte känna oro för införandet av de nya bestämmelserna om missbruk av offentlig ställning. Tvärtom ska man se att de närmast utgör ett stöd för att stå emot eventuella påtryckningar, för ramarna vad som är korrekt eller inte blir tydligare för alla offentligt anställda.
Som har nämnts här i talarstolen är det endast uppsåtligt agerande som ska vara straffbart. Vissa talare har blandat ihop begreppen, tror jag, mellan oaktsamhet och uppsåt. Likaså kan man inte anse att bristande resurser, vilket gör att man inte kan handlägga ett ärende, medför straffansvar. Det blir ju lite märkligt i så fall. I så fall får ansvaret flyttas högre upp. Det kan aldrig landa på den enskilde handläggaren att man har en sådan arbetsbelastning att man inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter. Det vore helt orimligt om man skulle straffas för detta som enskild tjänsteman.
Som sagt: Det är endast uppsåtligt agerande som ska vara straffbart. Misstag i tjänsteutövandet kan alla göra. Om det händer faller agerandet alltså utanför lagens tillämpningsområde. Det finns således ingen anledning till oro för den med goda avsikter.
Vi är ju ofullkomliga. Vi är inte ofelbara. Alla kan vi göra fel. Jag tror att alla som har jobbat i statlig eller kommunal tjänst någon gång har gjort något misstag. Det kanske är någon som inte har gjort det, men de flesta av oss har i vart fall gjort det. Det är alltså inte sådant som lagen ska träffa, utan det handlar om personer som faktiskt är korrupta eller aktivister eller där det finns andra faktorer som driver enskilda till att tumma på regelverket.
Brottet missbruk av offentlig ställning ska även omfatta förtroendevalda, vilket ytterligare bör stärka folkets förtroende för den beslutande makten. Det har nämnts tidigare att personer ibland har reagerat på att enskilda politiker har agerat på ett sätt som väcker klander. Men sådant har inte träffat den enskilda politikern tidigare eftersom man har kunnat utkräva politiskt ansvar men inte straffrättsligt ansvar. Men nu ändras detta, som sagt.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.
(Applåder)