Herr talman! Jag får nog börja med att be om ursäkt på förhand. Det finns en viss risk att jag kommer överskrida den angivna talartiden, vilket jag även gjorde i föregående ärende i den här lördagsdebatten.

Det är någonting som är märkligt med regeringens syn på ansvar. När en socialsekreterare, en upphandlare eller en handläggare gör fel ska straffansvaret utvidgas. När verksamheten har för lite personal, när arbetsbördan är orimlig eller när ledningen har organiserat arbetet illa talas det betydligt mindre om ansvar.

När problemen uppstår allra högst upp i staten blir regeringen plötsligt mycket intresserad av olika förklaringar, omständigheter och förståelse. Det är ansvaret nedåt som ska bli hårdare. Ansvaret uppåt förblir märkligt diffust.

Herr talman! Korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan ska naturligtvis bekämpas. Den som använder en offentlig ställning för att berika sig själv, gynna sina vänner eller otillbörligt hjälpa ett företag ska kunna ställas till ansvar. Den som möter en myndighet, en kommun eller en region ska kunna lita på att beslut fattas sakligt, opartiskt och efter samma regler för alla.

Det är inte där skiljelinjen går. Frågan är om regeringens nya brott missbruk av offentlig ställning verkligen är ett träffsäkert svar eller om det framför allt kommer att göra offentliganställda mer rädda att fatta svåra beslut.

Vänsterpartiets bedömning är att bestämmelsen är för bred och för otydlig. Regeringen hänvisar till att det krävs en särskild avsikt att ge någon en otillbörlig förmån eller att otillbörligt missgynna någon. Men flera av remissinstanserna har ändå varnat för osäkerhet, defensivt beslutsfattande och längre handläggningstider, inte minst i komplicerade ärenden där ett beslut ofrånkomligen gynnar någon och missgynnar någon annan.

Regeringen vill framstå som handlingskraftig, men risken är att resultatet blir en räddare, långsammare och mindre handlingskraftig förvaltning.

Herr talman! Det finns dessutom en anmärkningsvärd lucka i regeringens förslag. Propositionen handlar om tjänstemannaansvar. Den handlar däremot inte om de konkreta förslag mot korruption som lades fram av samma statliga utredning.

Det är värt att påminna om historiken. När regeringen tillträdde lade den ned den breda utredning om korruption och otillåten påverkan som redan hade påbörjats. Regeringen sa att man skulle göra omtag. Senare tillsattes en ny, mer straffrättsligt inriktad utredning. Den fick i uppdrag att se över både korruptionslagstiftningen och tjänstefelsansvaret.

Utredningen granskade mutbrotten. Den behandlade handel med inflytande. Den behandlade trolöshet mot huvudman och annat förtroendemissbruk. Den lämnade förslag om hur korruption i Sverige och i internationella affärsförbindelser skulle kunna bekämpas effektivare.

När regeringen nu går vidare väljer man dock ut just den del som innebär ett bredare straffansvar för tjänstepersoner. Förslagen mot korruption finns inte med, och det är en otroligt märklig prioritering. Regeringen hade kunnat börja med att stärka lagstiftningen mot mutor, vänskapskorruption, förtroendemissbruk och otillbörliga ekonomiska intressen. I stället började man med att lägga ett större straffrättsligt ansvar på den enskilde offentliganställda. Det här säger en hel del om var regeringen helst letar efter ansvar.

Hoten mot den offentliga förvaltningen är verkliga. Socialsekreterare hotas för att ändra beslut. Tjänstepersoner utsätts för trakasserier och otillåten påverkan. Kriminella nätverk försöker infiltrera myndigheter, få tillgång till känsliga uppgifter och använda välfärdens verksamheter för egna syften.

Samtidigt har den offentliga verksamheten blivit alltmer byråkratisk. Alltmer tid går åt till att dokumentera, rapportera och kontrollera. Allt mindre tid finns kvar till själva arbetet.

Regeringen svarar inte genom att ge den hotade socialsekreteraren ett bättre skydd. Man svarar inte genom att stärka myndigheternas arbete mot infiltration. Man svarar inte genom att ge verksamheterna tillräckligt med människor, tid och kunskap. Man svarar genom att utvidga straffansvaret för samma tjänstepersoner som ska försöka få verksamheten att fungera.

Den socialsekreterare som hotas av ett kriminellt nätverk ska alltså också behöva fundera över om hon själv riskerar att bli föremål för en brottsutredning. Det är helt och hållet bakvänt.

Herr talman! Det finns redan i dag ett omfattande ansvarssystem. Den som tar emot mutor, stjäl, bedrar eller förskingrar pengar kan dömas för det. Det finns ansvar för tjänstefel. Det finns disciplinära och arbetsrättsliga åtgärder. Det finns granskning genom JO, JK och revision.

Det här betyder inte att allt fungerar helt perfekt. Självklart finns det människor som missbrukar sina positioner och som inte upptäcks i tid. Men regeringens bild av en offentlig förvaltning där människor kan göra nästan vad som helst utan att ställas till ansvar stämmer inte.

Regeringen undviker den absolut viktigaste frågan: Varför blir det fel?

Ibland blir det fel därför att någon medvetet missbrukar sin makt, men ibland blir det fel därför att en socialsekreterare har dubbelt så många ärenden som en människa rimligen kan hantera eller därför att en nyanställd handläggare inte har fått någon ordentlig introduktion. Det kan bli fel för att reglerna blivit alltmer komplicerade samtidigt som tiden blivit allt knappare eller därför att verksamheten har skurits ned år efter år, och den erfarna personalen har helt enkelt bara gett upp och slutat.

Först skär politikerna ned verksamheten, och sedan ökar de kraven. När någonting går fel pekar de på den enskilda anställda och frågar varför hon inte gjorde ett bättre arbete. Det är inte ett seriöst ansvarsutkrävande. Det är att flytta ansvaret från dem som har makten till dem som tvingas hantera konsekvenserna.

Ansvar måste också kunna utkrävas hos chefer, myndighetsledningar och politiker, det vill säga de som beslutar om bemanning, resurser och arbetsvillkor. Annars blir tjänstemannaansvaret ännu ett sätt för makten att kunna skydda sig själv.

Herr talman! Flera tunga remissinstanser har varnat för att förslaget kan göra tjänstepersoner mer försiktiga och defensiva. De kan dra sig för att delta i komplicerade ärenden. De kan undvika att fatta svåra beslut. Handläggningstiderna kan bli längre, och det kan bli svårare att rekrytera erfaren personal.

Det finns dessutom en risk att misstag döljs i stället för att rättas till. En fungerande organisation behöver anställda som vågar säga: Det här blev fel – nu rättar vi till det och ser till att det inte händer igen. Men om varje erkännande av ett misstag kan bli början på en brottsutredning förändras beteendet. Då skyddar människor sig själva i stället för verksamheten. Då får vi fler dokument, fler ryggar fria och fler försiktiga icke-beslut. Men vi får inte nödvändigtvis en bättre offentlig verksamhet.

Regeringens tal om ansvar blir särskilt ihåligt när man ser hur ansvaret hanteras högst upp i staten. Statsministern utsåg en nära personlig vän till en av landets mest säkerhetskänsliga befattningar. Personligt förtroende kan aldrig ersätta kontroll, säkerhetsprövning och politiskt ansvar. När allvarliga säkerhetsbrister blev kända fortsatte statsministern att uttrycka sitt förtroende.

Det straffrättsliga ansvaret ska avgöras av rättsväsendet, inte här i riksdagens talarstol. Men det politiska ansvaret kan vi diskutera. Vem ansvarade för tillsättningen? Vem ansvarade för kontrollen? Och vem tog ansvar när bristerna blev kända? Det var statsministern som gjorde utnämningen. Det går inte att reducera detta till att det handlar om någon annans enskilda misstag.

Det här behöver inte vara korruption i straffrättslig mening. Men det väcker frågor om vänskapsrekrytering, omdöme och ansvar. Det är precis sådana gränsdragningar som ett seriöst förebyggande arbete mot korruption måste våga granska.

Samma sak gäller jäv och opartiskhet.

Regeringen har nyligen beslutat om stöd till en stiftelse där en nära anhörig till statsministerns hustru sitter i styrelsen. Statsministern deltog själv vid regeringssammanträdet. Statsministerns kansli har sagt att han inte varit involverad i frågan på detaljnivå.

Men jäv handlar inte bara om att någon bevisligen har påverkat ett beslut. Det handlar också om förtroende. Medborgarna i det här landet ska inte behöva undra om familjeband eller privata nätverk har påverkat hur offentliga pengar fördelas. Den som har en nära personlig koppling till ett ärende bör inte delta vid beslut – inte därför att vi på förhand slår fast att ett brott har begåtts utan därför att den offentliga makten måste tåla insyn och hålla tydliga gränser mellan offentliga beslut och privata relationer. Även detta är en fråga om att förebygga korruption, inte bara lagföra den när skadan redan har skett.

Frågan om ansvar och öppenhet gäller också Jimmie Åkesson. Det har rapporterats att ett bolag som kontrolleras av Sverigedemokraterna gjort en omfattande affär med Åkessons privata förlag. Det har också rapporterats att styrelseuppdrag inte anmäldes till riksdagens register över ledamöternas ekonomiska intressen inom den tid som reglerna kräver.

Vi har också fått höra att det finns misstankar om att man har använt pengar på ett väldigt olämpligt sätt. Man har angett att det handlat om evenemang, representation, när det egentligen kan ha handlat om rena fyllefester för Jimmie Åkesson och hans kompisar.

Jag påstår inte att detta utgör korruptionsbrott eller omfattas av regeringens nya bestämmelse. Men det rör frågor som ligger nära korruptionsförebyggande arbete: gränsen mellan privata ekonomiska intressen och politiska organisationers resurser, risken för intressekonflikter och allmänhetens möjligheter att få insyn i vilka ekonomiska åtaganden en ledande politiker har.

Riksdagens ekonomiska register finns inte som dekoration, utan det finns för att väljarna ska kunna granska oss. Det finns för att förebygga intressekonflikter och skydda förtroendet för demokratin.

Den enskilda handläggaren ska enligt regeringen möta ett bredare straffansvar. Då kan inte frågor om ekonomisk öppenhet hos en av landets mäktigaste partiledare behandlas som administrativa detaljer. Ansvar kan inte vara stenhårt nedåt och lite mjukt och fluffigt uppåt. Regler kan inte vara regler bara för andra. Och en regering som påstår sig vilja bekämpa maktmissbruk kan inte samtidigt lämna de konkreta förslagen mot korruption utanför den här propositionen.

Herr talman! Det nya brottet har dessutom ett mycket konkret problem: Vad händer när en tjänsteperson måste avvika från ett regelverk för att skydda ett tvingande samhällsintresse?

Region Stockholms upphandling av ambulanshelikoptrar visar på problemet. Regionen riskerade att stå utan nödvändiga transporter för patienter med livshotande tillstånd. Direktupphandlingen bedömdes vara otillåten, men avtalet fick bestå eftersom människors liv och hälsa vägde tyngre.

En tjänsteperson kan i en sådan situation medvetet ha avvikit från reglerna. En leverantör kan ha gynnats och andra missgynnats. Men syftet var inte att hjälpa en vän eller berika sig själv; syftet var att rädda liv.

Nu försöker regeringen påstå att sådana situationer kan hanteras genom kravet på särskild avsikt och genom framtida domstolspraxis. Men, herr talman, straffrätten ska vara tydlig, och den måste vara förutsebar. Den som i ett akut läge fattar ett beslut för att skydda människors liv och hälsa ska inte behöva vänta i flera år för att få veta om domstolen faktiskt förstod situationen. Om brottet införs måste det därför finnas en uttrycklig ventil för tvingande samhällsintressen.

Herr talman! En stark demokrati behöver en offentlig förvaltning som präglas av saklighet, opartiskhet och ansvar. Men den behöver också tjänstepersoner som vågar göra sitt arbete – som vågar fatta svåra beslut, rapportera missförhållanden, erkänna och rätta till misstag och agera när människors liv eller hälsa står på spel.

Korruption och medvetet maktmissbruk ska bekämpas. Men då måste regeringen också behandla korruption – inte lägga ned en bred utredning om företeelsen, lägga konkreta förslag mot korruption åt sidan och nöja sig med att utvidga straffansvaret för dem som arbetar längst ut i den offentliga verksamheten.

Åtgärderna måste vara träffsäkra. De måste omfatta mutor, intressekonflikter, vänskapskorruption, förtroendemissbruk och otillbörligt inflytande. Och ansvaret måste gälla lika för handläggaren, myndighetsledningen och den politiska ledningen. Det är jämlikheten inför reglerna som skapar förtroende, inte ett system där den som har minst makt får det hårdaste ansvaret och den som har mest makt får de bästa förklaringarna.

Vänsterpartiet motsätter sig därför införandet av brotten missbruk av offentlig ställning och grovt missbruk av offentlig ställning. Om riksdagen ändå inför dem måste lagstiftningen åtminstone innehålla ett tydligt undantag för situationer där ett tvingande samhällsintresse står på spel.

Jag yrkar bifall till reservation 2.