Fru talman! Vi debatterar nu betänkandet Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3.

Vi socialdemokrater delar regeringens oro för utvecklingen inom svensk offentlig förvaltning. Vi ser hur organiserad brottslighet försöker påverka myndigheter och kommuner. Vi ser hur offentliganställda utsätts för hot och trakasserier. Vi ser hur kriminella aktörer försöker infiltrera välfärden och komma åt våra gemensamma resurser.

Det är allvarliga problem som måste tas på största allvar. Därför är det också viktigt att de åtgärder vi beslutar om faktiskt träffar rätt.

När jag läser propositionen ställer jag mig en ganska enkel fråga: Vilka problem är det egentligen regeringen försöker lösa? Samtidigt som regeringen talar om korruption, infiltration och otillåten påverkan väljer man nämligen i första hand att gå fram med ett nytt brott som främst riktar sig mot den enskilda tjänstepersonen. Jag är inte övertygad om att det är där de största problemen finns.

Fru talman! Jag ser tre större utmaningar för svensk offentlig förvaltning: för det första hot, trakasserier och påtryckningar mot offentliganställda, inte minst socialsekreterare och biståndshandläggare, för det andra korruption, infiltration och välfärdskriminalitet samt för det tredje en växande byråkrati som riskerar att minska effektiviteten i offentlig verksamhet. Det är där som förtroendet för staten och våra gemensamma institutioner prövas.

I justitieutskottet arbetar vi dagligen med frågor om organiserad brottslighet. När jag möter poliser, kommuner och myndigheter runt om i landet är det väldigt få som pratar om behovet av hårdare straff för tjänstepersoner. Man talar om välfärdskriminalitet, infiltration, otillåten påverkan och organiserad brottslighet. Det är där samhällets kraft behöver sättas in.

Därför har jag svårt att förstå regeringens prioritering. När problemen handlar om infiltration, korruption och organiserad brottslighet väljer regeringen att rikta fokus mot enskilda tjänstepersoner och kommun- och regionpolitiker i stället för mot de kriminella aktörer som försöker påverka den offentliga verksamheten.

Fru talman! Regeringen menar att införandet av det nya brottet missbruk av offentlig ställning ska stärka förtroendet för offentlig verksamhet. Jag är rädd att effekten kommer att bli den totalt motsatta. Om tjänstemän blir mer rädda att fatta beslut kommer fler beslut att ta längre tid. Om tjänstemän blir mer rädda att göra fel kommer fler kontrollsystem att byggas upp. Om tjänstemän blir mer rädda för anmälningar kommer mer tid att läggas på dokumentation och mindre på verksamhet. Det kommer att bli mer byråkrati och mindre handlingskraft.

Vi behöver offentliganställda som vågar ta ansvar. Vi behöver tjänstepersoner och politiker som vågar fatta svåra beslut.

Detta gäller nämligen också våra folkvalda kommun- och regionpolitiker, som varje dag fattar beslut om upphandlingar, välfärd och stora investeringar. Risken med denna lagstiftning är att både tjänstepersoner och förtroendevalda kommer att bli mer försiktiga.

Fru talman! Jag är inte ensam om den här oron. Flera remissinstanser är kritiska. TCO varnar uttryckligen för att förslaget kan skapa en försiktighetskultur där tjänstepersoner blir mer rädda att fatta beslut och ta ansvar. Jag tycker att det är en invändning som regeringen borde ta på större allvar.

När jag jobbat med detta förslag har jag blivit kontaktad av personer i kommuner och regioner som arbetar mot välfärdskriminalitet och oseriösa aktörer i offentliga upphandlingar. Flera beskriver en oro för att lagstiftningen ska användas som ett påtryckningsmedel mot dem som granskar och ifrågasätter.

Jag har fått berättat för mig om kommentarer från företag under granskning i stil med: När den här lagstiftningen träder i kraft den 1 juli är det vi som kommer efter er.

Risken är att de människor som borde vara offensiva i kampen mot välfärdsbrott blir mer försiktiga. Signalen bakom sådana här uttalanden är tydlig. I en tid då den organiserade brottsligheten aktivt försöker komma åt offentliga kontrakt och offentliga medel behöver vi fler som vågar agera, inte färre.

Det som också förvånar mig är regeringens prioritering. Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte en utredning om åtgärder mot otillåten påverkan och korruption. Den nuvarande regeringen valde att lägga ned den. Sedan tillsattes en ny utredning, som bland annat föreslog flera skärpta åtgärder mot korruption. Men det är inte de förslagen som regeringen väljer att gå vidare med. Regeringen väljer att gå fram med egna förslag, samtidigt som flera förslag om skärpta åtgärder mot korruption och mutbrott fortfarande ligger kvar i byrålådan.

Fru talman! Jag vill också kort beröra frågan om tvingande samhällsintresse.

Region Stockholms upphandling av ambulanshelikoptrar är ett bra exempel. Där konstaterade domstolen att upphandlingsreglerna inte hade följts fullt ut. Om den här lagen går igenom skulle det kunna vara straffbart både för regionstyrelse och för tjänstepersoner. Samtidigt konstaterar domstolen att avtalet måste bestå eftersom människors liv och hälsa står på spel. Det visar att verkligheten är mer komplicerad än teorin.

Ingen tjänsteperson eller folkvald ska behöva fundera över om ett beslut som fattas för att säkra vård, räddningstjänst eller andra viktiga samhällsfunktioner kan leda till straffansvar. Därför menar vi att lagstiftningen behöver vara tydligare.

Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta svenskar vill se hårdare tag mot korruption, välfärdsbrott och organiserad brottslighet. Det vill vi också. Men då måste vi rikta insatserna mot dem som försöker utnyttja systemen, inte skapa större osäkerhet för dem som jobbar med att försvara dem. Vi behöver fler som står upp mot välfärdsbrott, fler som vågar granska misstänkta upplägg och fler som vågar fatta nödvändiga beslut, inte fler som är rädda att fatta beslut.