Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.

Det här är ett viktigt betänkande. Förutom att skärpa minimistraffet för grovt tjänstefel täcker vi nu den lucka i lagstiftningen som uppstod för mer än 50 år sedan då man tog bort det dåvarande tjänstemannaansvaret.

Vad som möjligen verkade vara ett bra beslut då har visat sig tåla tidens tand allt sämre. 50 år är en lång tid. Samhället har förändrats, den offentliga sektorn har vuxit och brottsligheten har letat sig in i samhällets viktigaste institutioner.

Det är verkligen hög tid att täppa till denna lucka, som har gjort att man utan att fällas till ansvar till exempel har kunnat gynna vissa leverantörer vid offentlig upphandling, läcka sekretessbelagd information till kriminella nätverk, använda sin position för att gynna närstående, fatta beslut som missgynnar en viss person och hantera bidrag eller skattemedel på ett felaktigt sätt.

Det är mot den bakgrunden som regeringen nu föreslår ett utökat tjänstemannaansvar genom en ny lagregel: missbruk av offentlig ställning.

Fru talman! Förslaget om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar syftar till att stärka skyddet mot maktmissbruk, korruption och otillåten påverkan inom offentlig verksamhet. Detta sker genom ett effektivt system för individuellt ansvarsutkrävande när felaktigheter begås.

Det är här viktigt att notera skillnaden mellan missbruk av offentlig ställning och tjänstefel. Tjänstefel kräver koppling till myndighetsutövning och kan vara oaktsamt. Missbruk av offentlig ställning kräver uppsåt, alltså avsikt, och omfattar många fler situationer.

Det nuvarande straffrättsliga regelverket har luckor som riskerar att undergräva förtroendet för den offentliga förvaltningen. Det finns därför ett behov av att utvidga det straffrättsliga ansvaret som tar sikte på missbruk av offentlig ställning och som inte är begränsat till myndighetsutövning.

Det finns visserligen ett system för individuellt ansvarsutkrävande genom straffrätt, skadeståndsrätt och arbetsrätt. Offentligt anställda står dessutom under granskning av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern och i förekommande fall av kommunala revisorer, men det finns ändå ett behov av att vidta ytterligare åtgärder mot den som missbrukar sin offentliga ställning.

Fru talman! Den straffrättsliga lagstiftning som avser olika typer av missbruk av det offentliga uppdraget är inte i alla delar anpassad till dagens samhälle och dagens förhållanden. En återkommande kritik har gällt att nuvarande straffrättsliga reglering inte träffar fall av missbruk av allmänna medel som inte är myndighetsutövning. Åtgärder i samband med inköp eller offentlig upphandling anses som regel inte vara myndighetsutövning.

En tjänsteman som gynnar en lokal leverantör på orten, en släkting, en vän eller det egna bolaget utan att det innefattar utbyte, begäran eller erbjudande av en otillbörlig förmån har än så länge kunnat undgå straffansvar. Jag menar att också sådana fall givetvis ska omfattas av ett individuellt straffansvar. Vikten av detta och att stärka förtroendet för den offentliga verksamheten kan enligt min mening inte överskattas.

Det förtjänar att påpekas att det nya brottet missbruk av offentlig ställning även omfattar förtroendevalda, alltså inte enbart tjänstemän utan även ledamöter i politiska församlingar.

Slutligen vill jag ta upp några fall som det har rapporterats om i medierna. De flesta har nog hört talas om dem, och en och annan kanske också har irriterat sig på dem. I dessa fall skulle den nya lagen om missbruk av offentlig ställning ha kunnat göra skillnad, om inte under processen så kanske efteråt.

Jag tänker på Nya Karolinska, inte för att projektet blev dyrt, utan för de delar som rörde upphandlingar, konsulter och eventuella regelavsteg. Den nya lagen hade sannolikt varit mycket relevant här.

Think Pink-skandalen är ett annat fall. Då handlar det inte främst om företaget utan om eventuella offentliga företrädare som medvetet bortsåg från regelbrott eller gav otillbörliga fördelar.

Upphandling av journalsystem inom sjukvården är ett tredje fall. Det har väl knappast undgått någon hur upphandling och sjösättande av journalsystem inom hälso- och sjukvården har fått intensiv kritik efter att det visat sig att systemen fungerar mitt emellan dåligt och inte alls. Även här hade den nya lagen, om den funnits tidigare, varit mycket relevant.