Fru talman! Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga, proportionerliga och rättssäkra straff.

Under vår tid i regering tog vi i Miljöpartiet initiativ till ett stort antal straffskärpningar och andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi har alltså inte någon principiell invändning mot skärpta straff. Tvärtom menar vi att straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov.

Vi kan dock inte ställa oss bakom de förslag som regeringen lägger fram i den proposition vi debatterar här i dag, och jag ska ägna mitt anförande åt att försöka förklara varför.

Lagrådet beskriver förslagen som ett hastverk, och det menar vi inte duger för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, en otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar rättsväsendet och kriminalvården som helhet – för att inte nämna samhället som helhet.

Vi kan inte betrakta regeringens förslag som något annat än straffpopulism. Regeringen går fram med kraftiga straffskärpningar utan att på ett övertygande sätt visa att de kommer att minska brottsligheten, öka tryggheten eller ge ett mer sammanhängande påföljdssystem.

Regeringen föreslår i sin proposition en del straffskärpningar som vi i Miljöpartiet i och för sig inte är emot. Det gäller bland annat förslagen om skärpta straff för involverande av minderårig i kriminalitet, grov våldtäkt, grov våldtäkt mot barn och kontakt för att träffa barn i sexuellt syfte. Vi har ändå valt att inte plocka ut och ställa oss bakom vissa delar i propositionen, trots att vi som sagt för all del inte har något emot dem, och det handlar just om Lagrådets synpunkter.

Lagrådet framhåller att regeringens hantering av ärendet, där man föreslår vissa utvalda straffskärpningar utan att göra en bred översyn av hela brottsbalken, riskerar att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande. Vi menar att vi inte kan medverka till en sådan utveckling. Sverige behöver inte fler enstaka straffskärpningar ovanpå ett redan svåröverskådligt system, utan det behövs en ny, bred och genomarbetad översyn av brottsbalken. Det ser vi fram emot att kunna medverka till i en kommande regering – eventuellt.

När jag lyssnade på några inlägg från kollegor på den rödgröna sidan hörde jag också en samsyn om det här, även om de olika partierna har landat i lite olika slutsatser. Några har valt att plocka ut vissa delar som de tycker passar bra och kan ställa sig bakom. Vi har valt att inte ställa oss bakom detta trots att vi inte har något emot vissa straffskärpningar, eftersom vi menar att den problematik som Lagrådet pekar på är för omfattande.

Fru talman! När det gäller förslaget om dubbla straff för brott i kriminella nätverk är kritiken särskilt tung. Regeringen går längre än utredningens förslag, vilket innebär att alla brott i kriminella nätverk som utgångspunkt ska straffas med det dubbla. Samtliga remissinstanser avstyrker förslaget, även om vissa instanser – som Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten – är mer positiva till en bredare straffskärpningsgrund än i dag.

När Miljöpartiet satt i regeringen bidrog vi till att införa en särskild straffskärpningsgrund för vissa brott i kriminella nätverk som riktas mot en persons liv, hälsa eller trygghet, till exempel vid brott som mord, misshandel, människorov och olaga frihetsberövande. Det var en viktig ändring för att visa allvaret i grov och organiserad brottslighet.

Flera av remissinstanserna ifrågasätter däremot om det finns ett behov av att skärpa straffen för brott i kriminella nätverk ytterligare. De menar att dagens särskilda straffskärpningsgrund är tillräcklig. Flera remissinstanser lyfter också upp risken för att förslaget relativt sett nedvärderar annan allvarlig brottslighet, exempelvis våld i nära relationer, vilket kollegor också har lyft upp här tidigare i dag.

Fru talman! Inte heller regeringens förslag om ett femtiotal skärpta straffskalor framstår som tillräckligt genomarbetat. Det är som sagt i grunden välkommet att straffskalorna ses över. Många har varit oförändrade under lång tid, och det har bidragit till att systemet blivit mindre sammanhängande. Just därför är det viktigt att en översyn av straffskalorna har ett helhetsperspektiv.

Bland annat Åklagarmyndigheten pekar på att utredningen, trots ambitionen att ta ett helhetsgrepp, inte har landat i någon konsekvent princip för hur överlappningen mellan olika svårighetsgrader ska hanteras. Vissa straffskalor får stor överlappning, andra får mindre och vissa får ingen alls. Förslaget innebär att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra.

Som flera remissinstanser lyfter upp innebär regeringens förslag en generell repressionsökning. Vissa remissinstanser tillstyrker vissa enskilda straffskärpningar, men då just som avgränsade undantag, inte som stöd för propositionens generella omläggning. Samtidigt avstyrker andra remissinstanser, till exempel Brottsförebyggande rådet, Stockholms universitet och Civil Rights Defenders, samtliga ändringsförslag eller riktar tung kritik mot helheten. Bland andra Brå och Advokatsamfundet pekar på att straffskärpningarna är svagt underbyggda och att utredningen inte redovisar övertygande motiv för att kraftigt höjda straffnivåer är i brottsoffers intressen.

Sammantaget visar genomgången av regeringens förslag att bristerna i propositionen inte är begränsade till någon enstaka del. Det syns ett genomgående mönster av att regeringen går längre än utredningen föreslår och inte tar hänsyn till synpunkter från remissinstanserna eller Lagrådet, att behovet av reformerna i vissa delar inte är visade och att konsekvenserna för rättssystemets helhet är otillräckligt analyserade. Detta stärker vår slutsats: att propositionen bör avslås i sin helhet och ersättas av en ny, bred och genomarbetad översyn av brottsbalken.

Fru talman! Miljöpartiet anser alltså att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. De avstyrker regeringens förslag i sin helhet och skriver att förslagen framstår som ett hastverk, inte är tillräckligt genomtänkta och brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Lagrådet menar också att hanteringen inte uppfyller grundlagens krav på beredning.

Vidare lyfter Lagrådet upp att flera remissinstanser varit påfallande kritiska men att regeringen inte tagit tillräcklig hänsyn till detta samt att regeringen inte presenterar något underlag som visar att straffskärpningarna kan förväntas minska brottsligheten eller öka tryggheten, vilket från mitt perspektiv väl är själva poängen med rättspolitik.

Fru talman! Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen tagits fram. Straffreformutredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Utredningstiden förkortades dessutom med två månader efter ett tilläggsdirektiv i januari 2024.

Här jämför jag med en statlig utredning som jag ledde 2017 där vi inte hade i uppgift att lägga fram ett lagförslag, vilket verkligen förenklar en utredares uppdrag. Vi skulle belysa situationen för transpersoner i Sverige och hade tolv månader på oss att göra det. Det var otroligt stressigt. Därför kan jag lätt föreställa mig hur stressigt det varit att lägga fram denna omfattande utredning på 22 månader, med lite avdrag.

Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå snarare än att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken. Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare.

Miljöpartiet anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och om de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv.

Jag säger dock igen, eftersom vi enligt mig diskuterar fel sak, att vi alltså instämmer i att det behövs en översyn av brottsbalken och inte är emot generella straffskärpningar. Många straffskalor har varit oförändrade under lång tid. Regeringens översyn har däremot inte varit tillräcklig. Vi anser att en översyn av brottsbalken måste ha ett brett mandat och ordentligt med tid att analysera straffskalornas proportionalitet till varandra, bedöma konsekvenser samt föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottslighet och minska återfall i brott.

Fru talman! Regeringens proposition vilar på antagandet att strängare straff i sig ska bidra till minskad brottslighet och ökad trygghet. Det har som sagt påpekats att regeringen saknar tillräckligt underlag för att dra sådana slutsatser.

Miljöpartiet utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, det vill säga att färre personer alls ska behöva få erfarenheten av att vara ett brottsoffer. Om det är målet måste politiken utformas utifrån vad som faktiskt fungerar.

Hårdare straff kan i vissa fall vara motiverade för att visa på brottets allvar eller hindra farliga individer från att vistas ute i samhället och begå nya brott. Men när regeringen använder minskad brottslighet och ökad trygghet som centrala argument för generella straffskärpningar måste de också kunna visa att åtgärderna rimligen leder dit. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Enligt utredningens uppskattningar kan förslagen medföra kostnader på mellan 16 och 23 miljarder kronor ungefär per år.

Kriminalvården uppskattar även att den samlade effekten av Straffreformutredningens förslag tillsammans med andra straffskärpningar kan innebära ett behov av omkring 29 000 fler platser i häkten och anstalter till år 2034. Det motsvarar en tredubblad kapacitet jämfört med i dag.

Miljöpartiet kan konstatera att belastningen på kriminalvården är stor redan i dag. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld för både intagna och personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet. I dagarna har vi också kunnat ta del av en förfärande rapportering i tidningen Arbetet om att intagna utsätts för sexuellt våld av andra intagna i sina egna celler, eftersom de delar cell på grund av överbeläggningen.

Miljöpartiet vill ge kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än rättsväsendet och kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Vi ser i stället behov av andra lösningar som kan minska belastningen på anstalterna, till exempel genom större möjligheter till elektronisk övervakning när det är lämpligt och rättssäkert. Vi vill också stärka kriminalvårdens förutsättningar att arbeta med behandling, utbildning, utslussning och avhopparverksamhet så att färre återfaller i brott.

Fru talman! Ett av de allvarligaste problemen med regeringens förslag är just konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten sjunker och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk.

Vi vill i stället stärka kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så tryggheten byggs på riktigt. Det är att ha ett verkligt brottsofferperspektiv.

Med det yrkar jag bifall till reservation 2.