Herr talman! Jag vill börja med att notera att varken utskottets ordförande eller justitieministern befinner sig här i dag. Det här är väl ändå en av regeringens och Tidösamarbetets viktigaste propositioner. Då hade man kunnat förvänta sig att åtminstone någon av dem skulle vara på plats för att svara på eventuella frågor eller kanske till och med redogöra för regeringens ställningstaganden i politiken. Men det är ju trots allt lördag, och då väljer man kanske hellre att göra något annat om man är minister eller utskottsordförande.

Men jag ska hålla mig till ämnet i fråga.

Herr talman! Grova brott ska mötas av tydliga reaktioner från samhället. Straffen måste stå i proportion till brottens allvar. Brottsoffer har rätt till upprättelse, och människor har rätt att känna sig trygga. Vänsterpartiet står därför bakom huvudinriktningen i regeringens proposition.

Det betyder inte att vi inte tycker att förslaget har allvarliga brister. Vi ser framför allt tre problem. För det första ger förslaget inte ett tillräckligt tydligt skydd för barn som utnyttjas av kriminella nätverk. För det andra saknas en tillräckligt kraftfull politik mot den ekonomiska brottslighet som finansierar och möjliggör den organiserade kriminaliteten. För det tredje genomför regeringen en mycket omfattande förändring av svensk straffrätt utan att man vill utvärdera konsekvenserna.

Vi måste börja med barnen. Kriminella nätverk rekryterar i dag barn för att sälja narkotika, transportera vapen och i värsta fall utföra fruktansvärda våldsdåd. Barnen befinner sig inte högst upp i de kriminella strukturerna. Det är inte de som fattar besluten, det är inte de som kontrollerar pengarna och det är inte de som i huvudsak bestämmer vilka brott som ska genomföras.

Barn befinner sig oftast längst ned i hierarkin. De används av äldre kriminella som mycket väl vet att barn är lättare att påverka, lättare att skrämma och väldigt lätta att ersätta. Dessa kriminella söker sig till barn som saknar trygga vuxna omkring sig, barn som har problem hemma eller i skolan, barn som lockas med pengar, status och gemenskap eller pressas med hot och våld.

Det innebär naturligtvis inte att barn som begår allvarliga brott ska slippa konsekvenser; så är det inte. Ett barn som skjuter en annan människa har begått en fruktansvärd handling. Brottsoffrets lidande blir inte mindre för att gärningspersonen är ung. Då måste samhället ingripa, skydda andra människor och tydligt markera brottets allvar.

Men, herr talman, barn är barn. Samhällets reaktion måste därför också ha som mål att bryta barnets väg in i kriminaliteten. Här står regeringen och Tidöpartierna helt handfallna, och det har de gjort i fyra års tid.

Regeringens förslag innebär att den nya särskilda straffskärpningsregeln för brott som har samband med kriminella nätverk också ska kunna tillämpas på personer under 18 år. Straffvärdet ska då som utgångspunkt kunna bedömas som dubbelt så högt. Regeringen hänvisar till att domstolarna i vissa fall ska kunna frångå en fullständig dubblering, exempelvis när ett barn har pressats eller utnyttjats, men det är inte ett tillräckligt tydligt skydd.

Ett barn som utför ett brott på uppdrag av ett kriminellt nätverk kan vara både gärningsperson och brottsoffer. Barnet kan ha orsakat någon annan en fruktansvärd skada och samtidigt själv ha manipulerats, hotats eller – som det är i de allra flesta fall – utnyttjats av vuxna kriminella. Straffrätten måste kunna hantera båda dessa verkligheter.

Det är de drivande personerna i nätverken som den nya straffskärpningen i första hand borde träffa. De vuxna som rekryterar, finansierar, planerar och beställer brotten bär det tyngsta ansvaret. Det som regeringen i praktiken säger till barnet är: Vi lyckades inte stoppa dem som rekryterade dig. Vi lyckades inte ge skolan, socialtjänsten eller psykiatrin tillräckliga möjligheter att fånga upp dig. Men trots att allt detta har misslyckats ska vi straffa dig dubbelt så hårt. För oss var det viktigare att sänka skatten för oss själva och våra kompisar.

Det är en fullständigt bakvänd prioritering, och det är svårt att inte reagera på dubbelmoralen hos Sverigedemokraterna. Partiet vill framställa sig som den yttersta garanten mot kriminella nätverk, men samtidigt kunde en person med ledande ställning i det kriminella mc-gänget Comanches närvara på Jimmie Åkessons bröllop.

Det är naturligtvis inte ett brott att någon befinner sig på ens bröllop, men det säger något om att det är lätt att hålla kompromisslösa tal om andras omdöme men betydligt svårare att upprätthålla samma vaksamhet i den egna närheten. När samma parti nu vill att barn längst ned i de kriminella hierarkierna ska mötas av dubbla straff finns det anledning att fråga var denna skoningslösa kravställning befinner sig när ansvaret kommer närmare den egna partiledningen.

Att låsa in barn under längre tid riskerar dessutom att knyta dem ännu hårdare till den kriminella miljön. Institutioner som borde bryta kriminaliteten kan i stället bli platser där nya kontakter skapas och identiteten som kriminell förstärks.

Barn ska möta tydliga konsekvenser när de begår allvarliga brott, men konsekvensen måste vara utformad så att den minskar risken för nya brott, inte cementerar kriminaliteten. För oss i Vänsterpartiet är det därför en självklarhet att barn under 18 år inte ska omfattas av den nya särskilda straffskärpningsregeln för brott som har samband med kriminella nätverk.

Herr talman! Den andra stora bristen gäller pengarna. Den organiserade brottsligheten drivs inte enbart av våld. Den drivs av vinster. Det handlar om narkotikahandel och vapen, men det handlar också om penningtvätt, skattebrott, bedrägerier, bidragsbrott och företag som används för att plundra välfärden.

Kriminella aktörer har förstått att det går att tjäna stora pengar på verksamheter som finansieras gemensamt. Pengar som skulle ha gått till barn, gamla, sjuka och människor med funktionsnedsättning hamnar i stället hos kriminella nätverk. Varje krona som stjäls från välfärden är en krona som inte går till läraren, undersköterskan eller den äldre som behöver omsorg.

Det är inte ett mindre allvarligt brott bara för att gärningspersonen bär kostym, sitter på ett kontor och anlitar en skattejurist. Den ekonomiska brottsligheten kan handla om enorma summor. Den kan finansiera annan grov kriminalitet och undergräva förtroendet för både välfärden och demokratin.

Regeringens proposition berör även ekonomiska brott; det ska sägas. Men det saknas fortfarande en samlad översyn av om straffen verkligen står i proportion till de omfattande skador som brotten orsakar.

Samhället kan inte enbart jaga dem som säljer narkotikan på gatan eller utför våldet. Vi måste också komma åt dem som organiserar verksamheten, förvaltar vinsterna och för in pengarna i den lagliga ekonomin. Det betyder att vi måste komma åt bolagen, bulvanerna, penningtvätten och de ekonomiska rådgivare som gör brottsligheten möjlig. Om vi inte slår mot den ekonomiska motorn kommer det alltid att finnas pengar att rekrytera nya människor med.

Även här blir Sverigedemokraternas dubbelmoral uppenbar. Sverigedemokraterna och regeringspartierna kräver ständigt hårdare kontroll av arbetslösa, sjuka och människor som behöver ekonomiskt bistånd. Den som fyller i en blankett fel eller lämnar en uppgift för sent ska mötas av hårda sanktioner.

Då borde man kunna förvänta sig samma noggrannhet när det gäller den egna ledningens ekonomiska intressen och skyldigheter. Som vi nu har fått veta genom Kalla faktas granskning visar det sig dock att Sverigedemokraternas eget dotterbolag köpte merparten av Jimmie Åkessons bok från hans privata bokförlag, vilket gjorde att det blev en kraftigt ökad omsättning i det bolaget, från väldigt låga nivåer. Partiet blev sittande med tiotusentals böcker som man inte lyckades bli av med och som man senare brände, eftersom det uppenbarligen inte fanns en särskilt hög efterfrågan på Jimmies bok ens i det egna partiet.

Är det rimligt att ett parti som i så stor utsträckning finansieras offentligt gör omfattande affärer med partiledarens privata bolag, som tjänar pengar medan partiet får bränna upp böckerna för att ingen vill ha dem? Det här är en fråga om omdöme, öppenhet och förtroende.

Vi har dessutom fått veta att Jimmie Åkesson tog plats i styrelsen för ett fastighetsbolag där han investerat över 1 miljon kronor utan att uppdraget anmäldes till riksdagens ekonomiska register inom föreskriven tid.

Det här registret finns av en anledning. Väljarna har rätt att få veta vilka ekonomiska intressen vi folkvalda har vid sidan av våra politiska uppdrag. Regler om transparens är inte meningslös byråkrati. De finns för att förebygga intressekonflikter och upprätthålla förtroendet för demokratin.

Sverigedemokraterna brukar säga att regler är viktiga att följa, men uppenbarligen gäller det framför allt någon annan. Den fattiga familjen som fyller i en blankett fel ska mötas av kontrollsystemets fulla kraft, men när partiledaren för Sverigedemokraterna inte redovisar ett ekonomiskt uppdrag i tid ska det reduceras till en administrativ detalj.

Jag skulle naturligtvis inte kalla detta i sig för ekonomisk brottslighet. Men det visar på en politisk dubbelmoral där kraven på kontroll och ansvar är mycket hårda nedåt samtidigt som de är betydligt mjukare uppåt.

Vår reservation handlar om något större än Sverigedemokraternas affärer. Den handlar om att ekonomiska brott måste bedömas utifrån den skada som de faktiskt orsakar. Vänsterpartiet vill därför att regeringen genomför en samlad översyn av straffen för ekonomisk brottslighet. Om regeringen menar allvar med att bekämpa den organiserade kriminaliteten måste den också angripa hela dess affärsmodell.

Herr talman! Den tredje och sista bristen gäller uppföljning. Det här är inte en mindre justering av en enskild bestämmelse. Det är ett stort antal straffskalor som förändras. Reglerna om flerfaldig brottslighet görs om, möjligheten att döma till livstids fängelse utvidgas och den särskilda regeln för brott som har ett samband med kriminella nätverk införs. Det får stora konsekvenser för domstolarna, åklagarna, kriminalvården och de människor som berörs av det.

Lagrådet har riktat allvarlig kritik mot beredningen och mot svårigheten att överblicka de samlade konsekvenserna av flera stora reformer som genomförs samtidigt.

När så omfattande förändringar görs räcker det inte att hoppas att utfallet ska bli det avsedda. Det är inte ett tecken på svaghet att utvärdera den lagstiftning som man har röstat för. Det är ett tecken på ansvar. Vi behöver veta hur lagen tillämpas av domstolarna. Vi behöver veta vilka konsekvenser den får för unga, för återfall i brott, för brottsoffer och för en redan hårt pressad kriminalvård.

Om fler människor ska dömas till längre fängelsestraff krävs fler platser, mer personal och resurser för behandling och återanpassning, för annars får vi inte en bättre kriminalvård. Då får vi bara förvaring, och förvaring räcker inte. Risken är stor att det snarare får motsatt effekt.

Nästan alla som dömts till fängelse kommer en dag att komma ut igen. Frågan vi behöver ställa oss då är om de har fått en bättre möjlighet att leva ett liv utan brott eller om de har kommit ännu djupare in i kriminaliteten.

Därför vill vi att den här lagstiftningen ska utvärderas efter fem år. Det är rimligt när riksdagen genomför en av de mest omfattande förändringarna av straffrätten på väldigt lång tid. Då har vi en skyldighet att också följa upp vad den faktiskt leder till.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom att allvarliga brott ska mötas av straff som bättre speglar deras allvar. Vi ser brottsoffrens behov av upprättelse och samhällets behov av skydd. Men en seriös kriminalpolitik kan inte stanna vid att höja straffen och därefter förklara att arbetet är avslutat. Den måste också förstå vilka människor lagstiftningen träffar, vilka strukturer som driver kriminaliteten och vilka konsekvenser besluten får.

Därför säger vi nej till att barn som utnyttjas av kriminella nätverk ska omfattas av samma dubbleringsregler som de vuxna som leder, planerar och beställer brotten.

Därför kräver vi en samlad översyn av straffen för den ekonomiska brottslighet som plundrar välfärden och finansierar annan grov kriminalitet.

Därför kräver vi också att reformen utvärderas efter fem år.

Det finns ingen motsättning i att vara tydlig mot brottsligheten och samtidigt kräva rättssäkerhet, proportionalitet och kunskap. Det är faktiskt tvärtom. Det är så ansvarsfull kriminalpolitik måste se ut. Ett samhälle som tappar bort rättvisan kommer aldrig att vinna tryggheten.

Jag yrkar bifall till reservation 5.