Herr talman! Jag vill börja detta anförande med en berättelse om fem svenska medborgare som reste till Danmark för att begå ett dubbelmord.

Vi kan börja med att backa bandet några år till 2019. Då styrdes Sverige av Socialdemokraterna. Ungdomsrabatten vid allvarlig brottslighet fanns fortfarande kvar. Någon särskild straffskärpning för brott kopplade till kriminella nätverk – till exempel dubbla straff, som vi debatterar i dag – var ännu inte införd.

Det var i den kontexten som fem personer planerade sitt dåd. De lockade två offer till en parkeringsplats i Herlev utanför Köpenhamn. De öppnade eld, och minst tio skott avlossades med automatvapen. Två människor miste livet. En tredje överlevde trots att han också besköts.

Efteråt försökte gärningsmännen undanröja spåren. Flyktbilen stacks i brand, men branden blev inte tillräcklig för att förstöra bevisen. Dansk polis säkrade dna-spår, och inom kort kunde samtliga gärningsmän gripas.

De fem hade sannolikt hoppats på att rättsprocessen skulle ske i Sverige, men eftersom brottet begicks i Danmark blev det dansk rätt som fick döma. Tre av gärningsmännen, alla över 18 år, dömdes till livstids fängelse. De två som var 17 år gamla dömdes till 16 års fängelse.

Herr talman! Varför är den här historien relevant? Jo, den visar vad som hade kunnat ske med svenska regler vid den här tiden. Om de två 17-åringarna dömts i Sverige hade påföljden sannolikt blivit upp till fyra års sluten ungdomsvård.

I den kriminella miljön kallas det ibland för att man bröstar en fyra, vilket innebär fyra år på ett Sis-hem med möjlighet till fritidsaktivitet som att spela tv-spel men också möjlighet till fortsatt kontakt med omvärlden genom mobiltelefoni. Sedan hade de kommit ut i frihet vid 21 års ålder med den status som följer ett sådant brott i den kriminella världen. Så blev det dock inte. De blir i stället släppta när de är 33.

Det här beror inte på slumpen, utan det beror på att det danska rättssystemet dömde annorlunda än vad det svenska gjorde då. Det är just därför den här debatten och de åtgärder som vi har infört och kommer att införa är så viktiga.

I Danmark ser ungdomsrabatten helt annorlunda ut jämfört med vad den gjorde i Sverige vid den tiden. Brott i kriminella nätverk ger dubbelt så hårt straff. I dag är ungdomsrabatten avskaffad i Sverige vid grova brott. Du blir inte villkorligt frigiven om det finns risk att du återfaller i brottslighet. Vi byter ut Sis-hemmen för kriminella mot ungdomsanstalter. På måndag röstar riksdagen om att införa dubbla straff för gängkriminella.

Jag vill rikta ett stort tack till Danmark för att de på ett ordentligt sätt tog hand om våra kriminella. Med Sverigedemokraterna och regeringspartierna ser vi till att Sveriges domstolar nu kan döma på ett lika bra sätt som domstolarna gör i Danmark.

Ett annat fall som upprörde mig väldigt mycket var något som det rapporterades om i april. En kille ville inte ställa upp på ett morduppdrag och därefter inte betala en bot på 200 000 kronor till en 17-åring som givit honom morduppdraget. Då valde 17-åringen i stället att som straff våldta killens exflickvän under pistolhot i ett källarförråd i Malmö.

Den här händelsen är fullkomligt vidrig på så många olika sätt. Sådana människor borde i mitt tycke aldrig någonsin släppas ut i frihet igen. Men att personen i fråga med vår politik hade tilldelats ett dubbelt straff och att han som 17-åring hamnar i fängelse och inte på ett Sis-hem är ändå ett steg åt rätt håll.

Sammantaget innebär propositionen vi nu debatterar bland annat att närmare 50 straffskalor skärps. Livstids fängelse kommer att delas ut vid vissa upprepade vålds- och sexualbrott, och gängkriminella kommer att dömas till ett dubbelt så långt straff.

För fem år sedan var minimistraffet för grovt vapenbrott ett års fängelse. Man blev villkorligt frigiven efter två tredjedelar av tiden. Var man under 21 år var straffet ännu kortare. Man var en fri man efter åtta månaders tid.

Nu är minimistraffet för grovt vapenbrott fyra år, och nu inför vi dubbla straff för gängkriminella. När gängkriminella döms för grovt vapenbrott kommer de alltså att få spendera mellan åtta och sexton år i fängelse.

Herr talman! Mandatperioden närmar sig sitt slut. Vår kriminalpolitik har med all önskvärd tydlighet visat att vi kunde vända trenden. Sverige kunde gå från rekord i dödsskjutningar till att minska skjutningarna med 75 procent på mindre än fyra års tid. Med vår politik har vi kunnat skapa ett tryggare Sverige, och det gick betydligt fortare än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Men arbetet är inte över. Det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det finns fortfarande siffror i statistiken som inte ser tillräckligt bra ut. Jag är stolt, men inte nöjd än. Detta arbete behöver fortsätta.

Oavsett om man är av uppfattningen att brottslighet minskas av förebyggande insatser eller av strängare straff talar resultatet ändå sitt tydliga språk: Brottsligheten minskar i Sverige.

Jag har varit inne på detta många gånger tidigare, men den här frågan är inte svart eller vit. Vi behöver både och. Vissa säger kanske att vi behöver skapa ett samhälle som gör att människor inte väljer att bli kriminella. De har naturligtvis helt rätt, men vi lever inte i den perfekta av världar.

Vissa kommer att välja en kriminell väg trots att Sverige har kraftigt subventionerad förskola – avgiftsfri för den som behöver det – och avgiftsfri utbildning ända upp till universitetsnivå, där man också får bidrag för att studera. Och de gör det trots att vi har en utvecklad fritidsverksamhet och en föreningsverksamhet som är förhållandevis billig.

När varken föräldrar, skola, fritids, föreningsliv eller socialtjänst lyckats med att sätta gränser behöver samhället agera. Jag skulle vilja påstå att det inte finns något annat land i världen som har så väl utbyggda förebyggande insatser som vi har i Sverige.

Här har också politiken ett ansvar – jag behöver bara få det här sagt: Sluta sprida en förlorarmentalitet till unga människor! Tror ni att jag som har stammat i hela mitt liv och som växte upp i ett hyreshus med en pappa som var lagerarbetare och en mamma som var undersköterska skulle stått här i dag om det inte funnits människor som trott på mig? Sannolikt inte. Tala om för unga människor vilka möjligheter de har, snarare än hur underprivilegierade man anser att de är!

Vad gör det med unga människors framtidstro när man sprider bilden att de inte har någon chans att nå dit de vill för att de är invandrare, för att de är barn till invandrare, för att de har föräldrar med låg inkomst eller som är utan jobb eller för att de har någon form av funktionshinder? Man sänker deras förväntningar på livet, och det är någonting som gör den kriminella livsstilen mer attraktiv.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)