Herr talman! Jag tackar infrastrukturministern för svaret.

Låt mig även i den här debatten börja med att vara tydlig: Jag välkomnar att mer resurser går till järnvägsunderhåll. Precis som infrastrukturministern beskriver har järnvägsunderhållet varit eftersatt under lång tid, och underhållsskulden har byggts upp under flera decennier och under flera regeringar. Men låt oss även vara ärliga i debatten: Det trendbrott som infrastrukturministern beskriver började ju inte med den här regeringen. Under den socialdemokratiska regeringen ökade resurserna till järnvägsunderhållet kraftigt, och den här regeringen har i huvudsak fortsatt på den inslagna vägen.

Problemet är att det har hänt någonting i Sverige och omvärlden och att regeringen inte verkar ha dragit några slutsatser gällande hur mycket omvärlden har förändrats. Det är krig i Europa, och Sverige är med i Nato. Vi investerar hundratals miljarder i totalförsvaret, och infrastrukturen är oumbärlig för att vi ska kunna möta de krav som ställs på oss. Kapacitet är beredskap, robusthet är beredskap och fungerande transporter är beredskap.

Statsrådet beskriver de åtgärder som genomförs och de resurser som avsätts, och det är naturligtvis viktigt. Min fråga handlade dock om vad dessa satsningar faktiskt leder till. Regeringen beskriver satsningarna som historiska, men samtidigt hänvisar regeringen till att underhållsskulden inte väntas vara återtagen förrän omkring år 2050. Det innebär alltså att huvuddelen av underhållsskulden kommer att finnas kvar långt efter att den beslutade tolvårsplanen löpt ut.

Därför blir inte den viktigaste frågan vilka insatser som genomförs och hur många pinnar man kan räkna på olika sätt, utan det viktigaste blir faktiskt vilka förbättringar som resenärer och företag kommer att märka av under perioden. Detta är väldigt konkret i människors vardag: Kommer tåget att gå i tid? Kommer tåget att komma fram i tid? Blir järnvägen mindre sårbar? Kan jag lita på att godset kommer fram? Vågar näringslivet satsa på Sverige, eller kommer förseningar, flaskhalsar och störningar i huvudsak att bestå under de kommande tolv åren?

Min fråga till statsrådet är därför: Om underhållsskulden inte väntas vara återtagen förrän omkring år 2050, vilka konkreta förbättringar av punktligheten, kapaciteten och robustheten anser statsrådet att svenska resenärer och företag kan förvänta sig under de kommande tolv åren?