Herr talman! Jag välkomnar regeringens satsning på kollektivtrafiken. Kollektivtrafik är ju ingen lyx utan en grundförutsättning för att människor ska kunna få ihop sina liv och ta sig till jobb, studier och fritidsaktiviteter. Den är helt avgörande för att få vardagen att fungera. Den är därtill helt avgörande för samhällets funktionalitet och för klimatomställningen. Det är därför vi socialdemokrater under hela perioden har drivit på för att göra kollektivtrafiken billigare och tillgängligare.

Det är också därför det är så svårt, herr talman, att förstå regeringens plötsliga agerande. Efter nästan fyra år vid makten har regeringen plötsligt upptäckt att människor behöver kollektivtrafiken – efter fyra år av höjda biljettpriser, efter fyra år av neddragningar runt om i landet och efter fyra år då regeringen har pressat regionernas ekonomi och regionerna har larmat om stora ekonomiska problem.

Då, strax före valet, kommer regeringen med ett löfte om tillfälligt stöd under sex månader. Det är svårt att inte ställa sig frågan: Varför nu? Om regeringen nu tycker att kollektivtrafiken är så viktig att man är beredd att avsätta 6,5 miljarder kronor, varför har man då inte gjort det tidigare?

Under den här mandatperioden har regeringen återkommande sagt nej till alla förslag som vi har lagt på bordet om att stärka kollektivtrafiken och göra det billigare att resa kollektivt. Man har låtit regionerna bära en enorm ekonomisk börda.

Därtill, herr talman, har man fasat ut stadsmiljöavtalen – statliga investeringar som hjälper kommuner och regioner att bygga ut kollektivtrafiken och skapa långsiktiga resmöjligheter. Och man har vägrat att presentera en långsiktig nationell strategi för kollektivtrafiken. Man har till och med röstat nej till vårt och branschens krav om ökat resande med kollektivtrafiken.

Här tycker jag att statsrådets svar blir talande, eller kanske icke talande. Jag ställde två frågor. Jag frågade om det långsiktiga stödet till kollektivtrafiken, och jag frågade om regeringen har analyserat hur reformen påverkar regionernas möjligheter att upprätthålla och utveckla kollektivtrafiken. Statsrådet svarade inte på någon av dessa frågor.

I stället fick vi en beskrivning av varför regeringen vill genomföra reformen. Med all respekt: Det har vi redan förstått – det vet vi redan. Den stora fråga som kvarstår är: Vad händer efter den 1 januari om Tidöpartierna får fortsatt förtroende att leda Sverige? Vad är den långsiktiga planen och visionen för att stärka kollektivtrafikresandet över hela landet, inte bara de kommande sex månaderna utan långsiktigt? Det vill jag fortsatt ha svar på.