Herr talman! Jag är den första att skriva under på att vi behöver mer av blocköverskridande samtal och arbete, i synnerhet vad gäller järnvägen. Men jag kan bara konstatera att det intresset inte har funnits från regeringen. I trafikutskottet var mitt första initiativ ett önskemål om en infrastrukturarbetsgrupp. Det blev ett direkt nej på det – man ville inte ens bereda frågan vidare. En enda gång har statsrådet bjudit in oppositionspartierna till samtal.

Det är viktigt att skilja mellan två frågor. Den första är om mer järnvägsunderhåll behövs. Här är vi fullkomligt eniga – det behövs. Den andra är om regeringens ambitionsnivå är tillräcklig. Här är vi dessvärre inte överens. Statsrådet säger själv att det vore bra att skjuta till mer resurser i varje budgetproposition, men vi har ju inte sett det hända. Det har inte varit tillräcklig omfattning. Vi har lagt 45 miljarder mer på järnvägen och dessutom lagt mer resurser i varje budgetmotion.

För mig är den avgörande frågan fortfarande densamma som när jag ställde interpellationen: Vilka konkreta förbättringar kommer resenärer och företag att märka av? Min andra fråga får bli: Är statsrådet nöjd med ambitionsnivån att åtgärda omkring 10 procent av underhållsskulden de kommande tio åren?

Varje gång man tar en debatt med ett statsråd från den här regeringen ägnar statsrådet en stor del av sin tid åt att kritisera politiken under de år då Socialdemokraterna styrde. Men, herr talman, vi har lagt om vår politik. Kanske vore det bra om regeringen kunde ta ansvar för de fyra år som nu gått. När det kommer till järnvägsunderhållet är det inte bara jag utan även en stor del av civilsamhället och svenska folket som konstaterar att ambitionerna är för låga och att planen till 2050 inte är realistisk.

(Applåder)