Herr talman! Det kan vara värt att påminna den som lyssnar på debatten om att när den här regeringen tog över regeringsmakten inledde man med att skära bort 750 miljoner från järnvägen. Det är den sortens ryckighet som har präglat infrastrukturpolitiken och i synnerhet järnvägen de senaste åren. Sedan lade man tillbaka pengar och fortsatte på den förra S-regeringens inslagna väg när det gäller ökade anslag till järnvägsunderhållet. Jag har varit tydlig med att det är bra.

Min poäng, herr talman, är dock att jag inte är särskilt imponerad av ambitionsnivån. Att återta enbart omkring 10 procent av den omfattande underhållsskuld som finns på järnvägen under den kommande tolvårsperioden är inte imponerande. Det räcker inte att i bästa fall fortsätta som förr. Det har nämligen hänt någonting, som jag konstaterade i mitt förra anförande, i Sverige och omvärlden som föranleder att vi måste stärka vår infrastruktur, och vi måste göra det snabbt. Det är den omfattande underhållsskulden som leder till att resenärer varje dag möter förseningar på tågen. Det måste åtgärdas.

Den andra frågan, som jag funderar på och också vill ställa till statsrådet, herr talman, är hur realistisk den plan är som handlar om att återta all underhållsskuld på järnvägen till omkring 2050. Det är, som konstaterats, omkring 10 procent av underhållsskulden som ska återtas de kommande tolv åren. Sedan ska återstående 90 procent, på något magiskt sätt, återtas på lika många år.

Det här har mötts av massiv kritik, får man ändå säga, från dem som kan området bäst – forskare och organisationer som jobbar med inte minst klimatfrågorna. Man menar att ambitionsnivån är för låg men också att planen inte är realistisk. Varför skulle de återstående 90 procenten plötsligt gå snabbare än de första 10 procenten? Vad är det som händer efter 2037 som gör att takten skulle öka så dramatiskt? Vad är planen? Och var har de konkreta reformerna varit de senaste fyra åren?

Statsrådet säger ofta att Sverige ska få ut mer infrastruktur för pengarna. Det är en ambition som jag delar. Men då blir det förstås rimligt att fråga: Var har de konkreta reformerna varit? De har lyst med sin frånvaro.

När jag läser den nationella planen ser jag inte de genomgripande förändringar som skulle förklara hur produktiviteten skulle öka så mycket att underhållstakten skulle kunna återtas i den takt som regeringen talar om.

Herr talman! Vi har däremot de förslagen. Vi ser ett system där alltför mycket resurser försvinner i administration, i upphandlingar som inte fungerar och i gränsdragningar mellan aktörer i stället för att arbetet faktiskt omsätts ute i anläggningen. Vi ser ett trafikverk som dessvärre under lång tid tappat kunskap. Vi ser ett splittrat ansvar; många aktörer är involverade, men många gånger saknas helhetsperspektivet. Och vi ser återkommande rapporter om fördyringar, bristande kostnadskontroll och produktivitetsproblem.

Därför vill vi bygga upp Trafikverkets egen kompetens. Vi vill ha möjlighet att utföra underhåll i egen regi. Vi vill investera i specialmaskiner och förbättrade arbetsmetoder. Vi vill öka produktiviteten och anslå mer resurser till utfört järnvägsunderhåll. Det är en väg som faktiskt tar ansvar för de stora problem som järnvägen lider av.