Herr talman! Jag minns särskilt en morgon i Kiev. Solen sken, och människor hälsade med leenden på gatan fast ingen riktigt hade kunnat sova genom ytterligare en helvetesnatt med ryska missiler och drönare i hundratal och åter hundratal.

Kastanjeträden, som stod i full blom med både vita och rosa blommor, kantade gatorna, och allt såg idylliskt ut. Men när bilen stannade befann jag mig framför ett hus. Fasaden var helt bortsliten så att huset såg ut som ett dockhus. Men i min barndom var inte dockhusets våningar fyllda av splitter, och entrén var inte full av blodfläckar. På fjärde våningen kunde jag se rakt in i ett kylskåp. Dörren hängde lite snett, men allt såg ut som om någon i familjen som bott där precis skulle sträcka in handen och plocka fram frukosten.

Räddningspersonalen berättade om en kvinna som de lyckats rädda ur rasmassornas undre skikt. Hon ville inte bli räddad, för hennes barn fanns inte längre. De var kvar där inne.

Herr talman! Vissa morgnar glömmer man inte, för det finns stunder i historien då rättsordningen sätts på prov och då det inte handlar om principer i teorin utan om huruvida de faktiskt håller när de utmanas.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är en sådan prövning. Det är ett angrepp. Det är en våldtäkt på folkrätten. Det är ett angrepp på den europeiska säkerhetsordningen, och det började inte av en slump. Det började med beslut – beslut fattade av en politisk och militär ledning som valde aggression framför diplomati, våld framför rätt och erövring framför fred. Det är därför begreppet aggressionsbrott är helt centralt. Det pekar ut det yttersta ansvaret hos dem som faktiskt fattade besluten.

Herr talman! Under 1900-talet lärde sig världen en dyrköpt läxa. Efter de största katastroferna i Europas historia etablerades en princip: att den som startar ett anfallskrig ska hållas personligt ansvarig inför internationell rätt.

Det är den här principen som nu åter sätts på prov, för om den urholkas urholkas också den ordning som skyddar små stater från stora. Därför är den särskilda tribunalen inte symbolisk. Den är en nödvändighet därför att en hållbar fred måste bygga på rättvisa genom ansvarsutkrävande.

Herr talman! Sverige har under hela den här perioden varit tydligt. Vi står bakom Ukraina, vi står bakom folkrätten och vi står bakom principen att ansvar ska utkrävas. Jag är otroligt stolt över den enighet som vi har här i riksdagen. Den är unik, och den är oerhört värdefull.

Men jag vill också understryka det målmedvetna arbete som regeringen har bedrivit. Under utrikesminister Maria Malmer Stenergards ledning har Sverige konsekvent prioriterat stödet till Ukraina. Det arbetet är inte bara en utrikespolitisk linje. Det är en moralisk plikt och en säkerhetspolitisk nödvändighet, för när Ryssland försöker ändra Europas gränser med militärt våld hotas inte bara Ukraina. Då hotas hela den europeiska säkerhetsordningen, som gett vår kontinent fred och stabilitet i generationer.

Herr talman! Den tribunal vi nu ansluter oss till är därför ett avgörande steg. Den slår fast att aggressionsbrottet inte är abstrakt, att det har förövare, och att det kommer att utkrävas ansvar.

Sedan Ryssland tog de första stegen in på ukrainsk mark har krigsbrotten dokumenterats av civila organisationer, av journalister, av människor med kroppskameror och mobiler, av myndigheter och av volontärer. Allt som de har dokumenterat är hjärtskärande, men det är också väldigt bra att det är gjort därför att Ryssland kommer att få stå till svars för vartenda ett av de här brotten.

Men, herr talman, det kommer inte att ge barndomen tillbaka till de över 20 000 barn som olagligt deporterats och tvångsförflyttats från sina ukrainska familjer. Jag hoppas och tror att de här brotten kommer att ägnas extra mycket tid och kraft, för att föra bort barn från deras familjer i syfte att utplåna ett folk och dess kultur för att sedan låta dem vända sig mot sina rötter och återvända för att kriga mot sina familjer är nog det mest vidriga och ondskefulla man kan tänka sig.

Tribunalen kommer heller inte att ge livet tillbaka till de pappor och mammor, söner och döttrar som inte längre finns i livet.

Det kommer heller inte att läka de livslånga skadorna, skador som kräver livslångt användande av blöjor, som många lider av efter de systematiska våldtäkter som de utsatts för under ockupation och krigsfångenskap.

Herr talman! Det kommer inte att ge kvinnan som blev räddad ur rasmassorna den där morgonen i Kiev hennes döttrar tillbaka. Men det kommer att utkrävas ansvar för dem som är skyldiga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde John E Weinerhall (M).