Herr talman! Vi debatterar nu utrikesutskottets betänkande om Sveriges tillträde till konventionen om en internationell skadeståndskommission för Ukraina. ”Debatterar” är kanske att ta i när vi alla är så eniga. Även Miljöpartiet står såklart bakom utskottets förslag.

Det här är inte bara en juridisk fråga. Det är i grunden en fråga om folkrättens ställning, rättvisa och ansvar i en tid när dessa principer prövas som hårdast.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina utgör ett flagrant brott mot FN-stadgan och den grundläggande principen om staters territoriella integritet. Folkrätten är tydlig: Den som bryter mot internationell rätt ska också bära ansvar för de skador som orsakas. Detta har också slagits fast av FN:s generalförsamling, som tydligt konstaterat att Ryssland måste bära de rättsliga konsekvenserna av sina folkrättsbrott, inklusive genom gottgörelse till Ukraina.

Det är i detta sammanhang som den internationella skadeståndskommissionen blir avgörande. Den är inte bara en administrativ mekanism. Den är ett uttryck för en princip: att aggression inte får löna sig. Genom att ansluta oss skickar Sverige ett tydligt budskap: Folkrätten gäller – även när den utmanas av stormakter.

Herr talman! Om vi lyfter blicken från principerna och ser till verkligheten i Ukraina möter vi ett annat slags argument, ett som är lika obevekligt, nämligen kostnadernas omfattning. Enligt en drygt ett år gammal samlad bedömning från Ukrainas regering, Världsbanken, EU och FN uppgår kostnaderna för återuppbyggnad till omkring 524 miljarder dollar över de kommande tio åren. Nyare uppskattningar från i år pekar till och med på nära 588 miljarder dollar, vilket är nästan tre gånger Ukrainas årliga bnp. Vi talar alltså om en av de största återuppbyggnadsinsatserna i modern historia.

Bakom siffrorna finns hundratusentals förstörda bostäder, miljontals drabbade människor, en energimodell i ruiner efter riktade attacker på kraftverk och elnät och stora skador på infrastruktur såsom skolor, sjukhus och transporter. Det här är inte bara materiell förstörelse; det är ett angrepp på ett samhälles framtid.

Herr talman! Det finns en dimension av kriget som alltför ofta underskattas och som inte alltid syns lika tydligt, nämligen miljö- och klimatpåverkan. Kriget i Ukraina är också ett krig mot naturen. Forskning visar att kriget redan har orsakat över 156 miljarder dollar i miljörelaterade kostnader – och detta är bara en del av den verkliga kostnaden eftersom många effekter först visar sig över tid.

Låt mig ge några exempel:

förgiftade jordar och vatten på grund av tungmetaller, kemikalier och ammunition

förstörda ekosystem och skogar, där bränder och militära aktiviteter skadat över 100 000 hektar natur

massiva utsläpp av växthusgaser, uppskattningsvis 311 miljoner ton koldioxidekvivalenter på tre år, alltså i nivå med flera europeiska länders årliga utsläpp

dammraset i Nova Kachovka, med omfattande översvämningar, spridning av föroreningar och långsiktiga skador på Svarta havet.

Kanske viktigast är att 30 procent av Ukrainas skyddade naturområden har påverkats negativt av kriget. Detta är inte bara en lokal tragedi; det är ett slag mot Europas biologiska mångfald och mot våra gemensamma klimatmål.

Mot denna bakgrund blir skadeståndskommissionen inte bara en teknisk lösning. Den blir ett verktyg för att dokumentera skador, fastställa ansvar och säkerställa ersättning. Det handlar om att skapa en struktur där Ukrainas stat, företag och individer faktiskt kan få upprättelse. Och det handlar om att skapa ett prejudikat: att miljöförstörelse i krig också ska mötas av ansvar.

Herr talman! En fråga som ofta lyfts upp i detta sammanhang är de frysta ryska tillgångarna. Globalt handlar det om omkring 300 miljarder euro i statliga tillgångar som frysts i västvärlden. Inom EU rör det sig om cirka 210 miljarder euro. Det är mycket pengar, men de räcker inte. Om återuppbyggnaden kostar uppemot 588 miljarder dollar och kostnaderna fortsätter att öka är det uppenbart att även ett fullständigt nyttjande av dessa tillgångar inte täcker behoven. Dessutom finns betydande juridiska och politiska hinder, såsom statlig immunitet, rättssäkerhet och internationella finansiella risker.

Därför är det avgörande att vi har en fungerande skadeståndskommission. Den kan koppla samman krav och eventuella framtida utbetalningar, ge struktur åt användningen av frysta tillgångar och bidra till legitimitet i processen.

Men vi måste vara ärliga. Det kommer att krävas mer än så. Internationellt stöd, privata investeringar och långsiktigt samarbete kommer att vara nödvändiga.

För Miljöpartiet är det också viktigt att betona att återuppbyggnaden inte bara handlar om att bygga upp det som förstörts. Återuppbyggnaden måste vara hållbar. Det handlar om att investera i förnybar energi i stället för i fossilberoende system, återskapa förstörda ekosystem, säkerställa rent vatten, ren luft och ren mark och integrera klimatmål i varje steg av återuppbyggnaden.

Krigets förstörelse är enorm, men återuppbyggnaden kan bli en möjlighet att bygga något bättre – en modern, resilient och grön ekonomi i Ukraina.

Herr talman! Betänkandet handlar i grunden om något större än Sverige. Det handlar om det internationella system vi vill leva i – ett system där gränser respekteras, aggression får konsekvenser, skador ersätts och naturen inte betraktas som ett fritt byte i krig. Genom att stödja denna konvention tar Sverige ansvar för att upprätthålla just detta system. Vi står upp för folkrätten, vi står upp för Ukraina och vi står upp för tanken att rättvisa faktiskt måste få kosta – annars kostar orättvisan ännu mer.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)