Herr talman! Under alltför lång tid har vi levt med en epidemi, skulle jag nästan kalla det, där människor på tok för tidigt förlorar livsgnistan och dör av en överdos i en form av samsjuklighet där psykisk ohälsa och skadligt bruk samspelar. Den här reformen handlar om detta. Jag tänkte därför börja med en liten återberättelse av det som faktiskt sker nästan dagligen, runt om i Sverige.

Som ett exempel kan nämnas Malvina, som dog när hon var 23 år. I en artikel berättar hennes föräldrar om situationen. Så här med facit i hand kan de säga att de såg att hon försökte egenmedicinera.

När man börjar må dåligt hittar man något som dämpar. Då är det en brant uppförsbacke, säger Tobias, hennes pappa. Har han berättat om hur psykisk ohälsa och beroendesjukdom drabbar alla i hela familjen. För dem som aldrig kämpat med sådant är det svårt att förstå hur komplext det är.

Han berättar om hur det ordnades möten, samtal och kontakter med olika instanser men utan framgång. Att vårdsystemet inte är optimalt blev föräldrarna snabbt varse. Det är långa vårdköer, och det är myndighetspersonal som om och om igen skickar över bollen till någon annan.

Efter en artikelserie i Aftonbladet där föräldrarna Annika och Lars berättade om kampen för sin son Daniel, 18 år, som var fast i ett drogmissbruk sedan han var 14, började mejlen strömma in. De berättar att det var som att en dammlucka öppnades, och ut spolades oro och vanmakt – från hela landet, från alla samhällsklasser och bakgrunder. Det var berättelser om liknande situationer. Det handlar om föräldrar som sörjer ett barn som fortfarande lever. Det handlar om familjer som ser de barn de älskar förändras av drogerna. Det handlar om den enorma och ibland hopplösa kampen för att få rätt hjälp i rätt tid.

Ett exempel bland dessa är föräldrarna till Emil, som dog när han var 28 år. Mamman berättar: Jag vet att jag inte kan få tillbaka Emil, men jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det helvete vi gått igenom. Hon berättar om hur Emils psykiska mående blev allt sämre. Han åkte in och ut på psykakuten. Panikångestattackerna kom tätare och tätare, och Emil började självmedicinera.

Den 21 september 2021 kallades Emil och hans föräldrar in till ett så kallat SIP-möte, där representanter från psyk, missbruksenheten, LSS och boendestöd var med. Tina beskriver mötet som det värsta hon någonsin deltagit i, vilket också bekräftades av den lex Sarah-utredning som sedan gjordes. Professionen polemiserade och försökte skjuta över ansvaret på varandra. Mötet avslutades utan förslag till lösningar. Sedan fortsatte cykeln med akut LVM, omhändertagande och bollande mellan myndigheter.

Det är också detta som Mona Dahlgren, som förlorat två söner i överdos, berättar om. Det är inte en enskild tragedi – det är exempel på hur ett system fungerar när beroende med psykisk ohälsa möts med kontroll och misstänksamhet snarare än med tidig och tillgänglig vård.

Hon slås av ett tydligt mönster som framträder. Det handlar inte om enskilda misstag utan om ett system där ansvaret är splittrat och hjälpen ofta är villkorad – ett system där föräldrar förväntas slå larm men där larmen inte alltid tas emot i tid.

Varje dödsoffer på grund av en överdos är ett ljus som släcks på tok för tidigt. I närheten står andra ljus och brinner – med sorg, med saknad, med frågor som förblir obesvarade och med en frustration och vanmakt över den kamp som de många gånger har fått föra. De har kämpat för hjälp som uteblivit, kommit på tok för sent eller varit på tok för liten.

Varför nämner jag allt detta? Det gör jag för att det är dessa personer vi pratar om. Jag tänker på det som var tanken i Samsjuklighetsutredningens betänkande Från delar till helhet och på Narkotikautredningen och på de saker som inte ens Narkotikautredningen fick utreda, till exempel frågan om avkriminalisering. Vi hade behövt ta ett riktigt helhetsgrepp kring det dysfunktionella stödet. Därför vill jag lyfta ett varningens finger. Ibland målas det här upp som den stora reformen – paradigmskiftet, kanske man vill kalla det – som ska få detta att bli mer sammanhängande. Men vi är oroliga för att det inte är tillräckligt.

Miljöpartiet har länge drivit på för att regioner ska kunna ta det fulla ansvaret – huvudansvaret – för vård och behandling vid skadligt bruk och beroende i enlighet med vad utredningen föreslog samtidigt som kommunerna har det tydliga ansvaret för sociala stödinsatser när det gäller till exempel boende, sysselsättning, anhörigstöd och stöd i vardagen.

Vi kommer att stå bakom den här propositionen. Den är efterlängtad, men den är också otillräcklig. Till exempel tycker vi inte att renodlingen är tillräckligt tydlig, och den är inte fullt ut i enlighet med Samsjuklighetsutredningens förslag. Där skulle regionerna ansvara för behandling och kommunerna för socialt stöd, men i propositionen väljer man att inte skärpa och ändra hälso- och sjukvårdslagen på ett sätt som gör att det tydligt anges att det är regionerna som har behandlingsansvaret. Då står vi lite kvar med ett problem. Om problemet är otydlig ansvarsfördelning måste lösningen vara mycket tydligare ansvar, och så är det inte riktigt i den här reformen.

Införandet måste också vara genomförbart – jag tänker på alla de problem som vi är uppenbart medvetna om. Människor som redan har kontakt med vård eller socialtjänst får inte hamna i ett fortsatt glapp när ansvaret flyttas eller förtydligas. Viktig kompetens får inte gå förlorad i omställningen, och det måste vara tydligt när och hur kommunernas behandlingsansvar upphör och regionerna tar över ansvaret.

Vi delar uppfattningen att det behövs en nationell stöd- och samordningsfunktion för genomförandet av reformen som kan ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle säkerställa att reformen genomförs på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet – med mer välfungerande insatser.

Reformen kräver också en långsiktig finansiering, vilket flera har varit inne på. För att reformen ska leda till en verklig förändring krävs resurser för att bygga upp en välfungerande regional beroendevård i hela landet, stärka psykiatrin och utveckla socialtjänstens stödinsatser och välfungerande lågtröskelverksamheter.

Det är det här som oroar oss lite. Om personal och resurser inte finns och om inte de långsiktiga resurser som krävs tillskjuts riskerar huvudmannaskapsförändringen att inte leda till önskade resultat utan snarare till längre väntetider och färre behandlingsalternativ – på ett område som redan är långvarigt underfinansierat och otillräckligt.

Barnperspektivet är också otillräckligt, vilket flera remissinstanser har belyst. Vi vill därför att regeringen ska återkomma med en fördjupad barnkonsekvensanalys och en särskild plan för bup och första linjens vård. Analysen bör omfatta barn som anhöriga, barn och unga med eget skadligt bruk eller beroende, barn i HVB, Sis- och LVU-situationer och barns tillgång till integrerade medicinska och sociala insatser.

Vi är glada över att propositionen innehåller förbättringar när det gäller sprututbyte, men det är inte tillräckligt. Alla regioner bör erbjuda sprututbyte och skadereducerande lågtröskelverksamheter. Men när lagen även fortsättningsvis säger att verksamheter får bedrivas i stället för ska bedrivas riskerar tillgången att bli beroende av var i landet en person bor.

Lågtröskelverksamheter är ofta en viktig väg in till vård och stöd. Det är där människor kan få kontakt med vården, smittskyddsinsatser, rådgivning, naloxon, behandling och socialt stöd. Det är därför det är så viktigt att det finns tillgång till detta oavsett vilken region man bor i.

Vi har många förslag i vår följdmotion. Den här reformen är viktig, men i och med propositionen genomförs bara delar av den reform som egentligen behövs.

Det återstår att tydliggöra regionernas huvudmannaskap. Det återstår att säkra ett ordnat införande. Det återstår att finansiera reformen långsiktigt. Det återstår att stärka barnrättsperspektivet, jämställdhetsperspektivet, brukarinflytandet och lågtröskelverksamheterna. Och det återstår att ta fram en samlad och kunskapsbaserad ANDTS-strategi.

Sverige behöver en politik som håller ihop det förebyggande arbetet. Det handlar om skadereducering, tidiga insatser, tillgänglig vård, socialt stöd och minskad dödlighet. Det är så vi kan gå från delar till helhet, inte bara i lagtexten utan också i människors faktiska möten med vården och samhällets stöd.

Jag vill yrka bifall till reservation 8, bland alla våra reservationer, för vi vill se den samlade tidsplanen och hur man tänker att man ska gå från just delar till helhet.

Med detta tackar jag för mig och önskar en trevlig kväll.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)