Herr talman! Det här är en väldigt stor och viktig fråga som berör en grupp medborgare som vi har ignorerat alldeles för länge.

Vänsterpartiet har gått i fronten för en narkotikapolitik som utgår från forskning och evidens. Vi har gått längst fram när det gäller krav på sprututbyte, skademinimerande insatser, jämlik hälsa för beroende och bättre vård och behandling samt i fråga om att utreda kriminaliseringen av det egna bruket – vilket inte är legalisering, vill jag säga en gång till.

Antalet narkotikarelaterade dödsfall ökade under flera år på 2010-talet, men 2018 vände kurvan nedåt, och det var vi alla glada för. Trots detta avled 725 personer under 2024 till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar, och det är inget mått på en bra politik.

De drabbade är mammor, pappor, systrar, bröder, vänner och den döde själv. Det handlar om ett förlorat liv. Stigmatiseringen och utsattheten har ökat under åren, och personer med beroende har behandlats mer som brottslingar än som personer som behöver vård. Grunden till allt detta är att det finns ett stort behov av att utvärdera hur narkotikalagstiftningen inklusive kriminaliseringen fungerar i praktiken, då det saknas kunskap om vilka effekter som lagstiftningen fått. SKR, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och en mängd forskare vill att nuvarande lagstiftning ska utredas.

Jag jobbade 1986–1987 med hiv-infekterade beroende sprutnarkomaner på LVM-hemmet Serafen i Stockholm, som ligger mitt emot Stadshuset. Alla som var där visste helt enkelt att de skulle dö; hiv innebar aids och därmed död. Det var också män och kvinnor som hade egna lägenheter med kontrakt, och de hade kontakter med beroendeenheter, socialtjänst och psykiatri. Man lade resurser på de beroende kvinnorna och männen. De var inte helt under isen-glömda som i dag.

Det här var innan 90-talskrisen och de enorma nedskärningarna på offentlig sektor, innan kriminaliseringen av eget bruk, innan utförsäljningen av allmännyttan och innan misär blev legio. Många politiker blundade för det här i decennier.

Samsjuklighet är en fråga som vi har varit väldigt eniga om och drivit tillsammans, och det kan man vara tacksam för. Vi ser nu också att regeringen rör sig framåt.

Vi har tittat lite på vad som behöver göras: Man måste gå in med tidiga insatser och gripa in tidigt innan det skadliga bruket har accelererat och skapat problem när det gäller just bostad, försörjning med mera.

Herr talman! Forskningsresultat visar att nio av tio personer med beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill söka hjälp inom socialtjänsten. I andra länder organiseras vården och behandlingen på ett helt annat sätt än i Sverige, och där har man också lägre dödstal.

Den här problematiken adresseras i Samsjuklighetsutredningen, vars slutbetänkande Från delar till helhet presenterades i januari 2023. Utredningen är grunden till det vi talar om i dag. Det är en oerhört bra utredning, som jag också anser ska rulla vidare. Samma sak gäller Narkotikautredningen, och vi väntar på besked om vad som ska hända med den också.

Bland dem som lever med beroende är det vanligt att ha flera hälsoproblem samtidigt, och dessa personer riskerar att falla mellan stolarna. Det har vi sett ett otal gånger i olika reportage och med egna ögon. Därför behöver psykiatrin ha kompetens inom beroendeområdet. Det måste finnas möjligheter för personer med beroendeproblem att få behandling mot psykiatriska tillstånd, för detta är som ler och långhalm.

Jag är orolig för att vi redan har en psykiatri som är väldigt ansträngd. Ett återkommande problem är bristande tillgänglighet till behandling mot beroende, vilket såklart är jobbigt för både patienten och ur ett samhällsperspektiv. Det får inte bli som med psykiatrireformen, alltså att man tar fram en reform som är väldigt bra, men i slutändan saknas resurser för att förverkliga det man vill.

Reformen innebär väldigt betydande kostnader kopplade till organisationen, kompetensutveckling, utökad samverkan och förstärkt psykiatrisk vård. Men trots det saknas detta, tycker vi i samtliga partier i oppositionen, och det riskerar kanske också att tränga undan annan vård. Socialtjänstverksamheten har också redan varit pressad, och därför tycker vi att det hade varit bra om finansieringsprincipen hade gällt fullt ut i hela ärendet. Staten ska ta ansvar för reformens kostnader.

Jag yrkar därför bifall till reservation 5, herr talman.

I likhet med flera remissinstanser, exempelvis Nationell samverkan för psykisk hälsa, anser vi att reformen bör följas upp och utvärderas med särskilt fokus på om personer med skadligt bruk, beroende och andra psykiatriska tillstånd faktiskt får mer samordnade insatser och på att detta gör skillnad och att det blir verkstad. Man bör också titta på om reformen leder till undanträngningseffekter, exempelvis.

Det här innebär stora organisatoriska förändringar för regioner och kommuner, och för att det här ska vara rättssäkert och patientsäkert är det vansinnigt bra att det finns en övergångsplan som man kan ledsaga i – en sorts karta som man bör ta fram tillsammans med regioner, kommuner, professionsföreträdare och brukarorganisationer.

Jag yrkar därför bifall också till reservation 7, herr talman.

Det här är en jätteviktig reform, och vi är hyfsat överens om det mesta.

Jag tänker på alla beroende som har pratat om det här länge, och jag tänker på deras anhöriga. De är värda ett anständigt liv. Jag adresserar det här till de beroende: Sveriges politiker är skyldiga att ge er det efter år av ignorans gällande era behov.