Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SoU34 En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Det är ett betänkande som bygger på regeringens proposition om den första etappen av den så kallade samsjuklighetsreformen.

Bakgrunden är välkänd: Alltför många människor med beroendeproblematik och samtidig psykisk ohälsa möter i dag ett system där ansvarsfördelningen är otydlig, där vård och stöd inte alltid hänger ihop och där människor riskerar att falla mellan stolarna.

Propositionen syftar till att ändra på detta genom att stärka samordningen mellan psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten, tydliggöra ansvarsfördelningen och skapa bättre förutsättningar för en personcentrerad och sammanhållen vård. Det handlar i grunden om att samhällets insatser ska utgå från människans behov, inte från organisatoriska gränser.

Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Bakom lagändringarna vi behandlar i dag finns människor. Det är människor som ofta befinner sig i en mycket utsatt situation. Det är människor som samtidigt lever med beroendeproblem och psykisk ohälsa, och de har ofta under lång tid försökt att få hjälp från olika delar av samhället. Alltför ofta har de mötts av ett system där vård, stöd och behandling inte har hängt ihop tillräckligt väl.

Jag tror att vi i kammaren är överens om att dagens situation inte är tillräckligt bra. När människor med samsjuklighet tvingas navigera mellan olika verksamheter och olika huvudmän ökar risken att de inte får den hjälp de behöver i tid. Det är just det problemet som reformen tar sikte på.

En av de viktigaste förändringarna, herr talman, är att regionernas ansvar för vård vid skadligt bruk eller beroende kommer att förtydligas och organiseras närmare än den övriga psykiatriska vården. Samtidigt stärks kraven på samverkan mellan kommuner och regioner. Det är en viktig utgångspunkt därför att människor inte söker hjälp utifrån hur samhället har organiserat sig eller sina verksamheter utan utifrån sina behov. Därför måste också vården och stödet i större utsträckning utgå från individen och inte från organisatoriska gränsdragningar.

Herr talman! Jag har inom området erfarenheter från mitt kommunala uppdrag där frågor om beroendeproblem, psykisk ohälsa och social utsatthet är en del av vardagen. Där blir det tydligt att människor sällan passar in i våra organisatoriska strukturer. Den som behöver hjälp bryr sig inte om var regionens ansvar slutar och var kommunens ansvar börjar. Man vill helt enkelt få rätt hjälp i rätt tid och uppleva att samhällets olika insatser arbetar åt samma håll. Just därför är den fungerande samverkan så avgörande, och just därför är den här reformens ambition om en sammanhållen vård så viktig.

Under utskottets behandling har flera partier lyft upp frågor om finansiering, det nationella stödet till huvudmännen och behovet av uppföljning. Det är viktiga frågor, och det här är en omfattande förändring. Stora reformer kräver både noggrannhet och uthållighet. Regeringen har därför valt att genomföra reformen stegvis. Det är ett medvetet val därför att förändringen måste fungera i praktiken för både patienter, kommuner och regioner. Men det är samtidigt viktigt att konstatera att regeringen inte bara föreslår lagändringar. Samtidigt avsätts betydande resurser för genomförandet. Totalt avsätts 400 miljoner kronor per år under perioden 2027–2031 för att just stödja kommuner och regioner i omställningen. Därutöver avsätts också särskilda medel till myndigheternas arbete med implementering och stöd. Kommuner och regioner kommer att få stöd för omställningen, och flera nationella myndigheter har fått särskilda uppdrag för att stödja reformarbetet.

Samsjuklighetsdelegationen arbetar redan med att följa, stödja och underlätta genomförandet. Det innebär att frågor om finansiering, implementeringsstöd och uppföljning inte lämnas åt sitt öde utan redan är en del av reformarbetet.

En reform av den här storleken kräver inte bara nya regler, utan den kräver också ett långsiktigt arbete för att förändringarna ska fungera i praktiken.

Herr talman! Det har också framförts önskemål om ytterligare nationella planer, nya strategier och nya styrdokument. Flera partier lyfter exempelvis upp frågan om en ny ANDTS-strategi. Regeringens bedömning är att det redan finns en tydlig styrning genom det uppdaterade målet för ANDTS-politiken, den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention, myndigheternas gemensamma arbete och de reformer som nu genomförs. Det viktiga är ytterst inte hur många dokument vi producerar, utan det viktiga är att människor får hjälp i tid.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se på reformen för vad den är, nämligen början på ett långsiktigt reformarbete, inte en slutpunkt. Det kommer att krävas fortsatt utveckling, fortsatt uppföljning och fortsatt samverkan. Men det kan inte vara ett argument för att vänta. Tvärtom! Människor som har samsjuklighet har väntat länge nog på att samhällets insatser ska fungera bättre tillsammans. Just därför är det här en viktig reform, inte för att den löser alla problem utan därför att den tar ett avgörande steg bort från stuprör och ansvarsförskjutning och går mot en mer sammanhållen vård där människors behov står i centrum.

Den som söker hjälp ska inte behöva fundera över vilken organisation som ansvarar för vad. Samhällets uppgift måste vara att möta människan där behoven finns.