Fru talman! Det finns en växande grupp människor som ofta lever med mycket komplexa behov av både vård, behandling och socialt stöd. Detta är personer som har ett skadligt bruk eller beroende i kombination med en eller flera andra sjukdomstillstånd, ofta psykiatriska. Det handlar om personer med så kallad samsjuklighet.

Forskning visar att beroende sällan utgör en isolerad problematik. Faktum är att mer än hälften av de vuxna som vårdas för beroende också har en psykiatrisk diagnos. Bland unga med omfattande vårdbehov är psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och traumatiska erfarenheter mycket vanliga. Det betyder att många behöver flera insatser samtidigt.

Trots det har samhällets stöd länge varit uppdelat mellan olika verksamheter, huvudmän och ansvarsområden. Psykiatrin ansvarar för en del, socialtjänsten för en annan och beroendevården för en tredje. Konsekvenserna har blivit att människor alltför ofta faller mellan stolarna. Det är mot den bakgrunden som denna reform ska förstås.

Regeringens förslag innebär att regionerna ska organisera vården för personer med skadligt bruk eller beroende så att den ges samordnat med annan psykiatrisk vård. Samtidigt tydliggörs regionernas ansvar för den vård och behandling som är hälso- och sjukvård. Detta är ett viktigt steg mot en mer sammanhållen och kunskapsbaserad vård.

Fru talman! En central del av propositionen är den nya lagen om samordnad vård och stödverksamhet. Den riktar sig till personer som under lång tid har behov av samordnade insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten på grund av psykisk funktionsnedsättning.

Kommuner och regioner ska gemensamt bedriva verksamheten. Syftet är att främja den enskildes hälsa, trygghet och levnadsvillkor. För människor med omfattande behov ska vård och stöd inte längre bestå av en rad separata kontakter, där ansvaret riskerar att falla mellan olika aktörer. Insatserna ska i stället samordnas kring individen och så långt som möjligt planeras och genomföras tillsammans med den enskilde. Det handlar ytterst om att skapa en vård som utgår från människors behov och inte från myndigheters organisationskartor.

Fru talman! Den som är sjukast ska helt enkelt inte behöva navigera själv i välfärdssystemet. Vägen till rätt vård och rätt stöd ska vara enkel och tydlig, inte komplicerad och vag. Därför stärker vi samordningen mellan kommuner och regioner. Vi tydliggör ansvaret för vård och behandling och skapar nya strukturer för människor med de mest omfattande behoven.

Fru talman! Propositionen innehåller således flera konkreta förändringar som ska bidra till att människor inte faller mellan stolarna. Kraven på individuell planering skärps för personer som tas emot i hem för vård eller boende.

Socialnämnden ska underrätta regionen när någon tas emot så att behovet av en individuell plan uppmärksammas tidigt i processen. Det införs också en skyldighet för regionen att ersätta kommunen om regionen inte fullgör sina skyldigheter när det gäller just den individuella planen. Detta är viktiga förändringar. För människor med komplexa behov får ansvar inte bara finnas på papper; det måste också fungera i praktiken.

Fru talman! Bakom nästan varje person med ett svårt beroende eller en allvarlig psykisk sjukdom finns andra människor som också påverkas. Det kan vara en förälder som ständigt bär på oro, en partner som försöker hålla ihop vardagen, ett syskon som gång på gång försöker hjälpa eller ett barn som tvingas ta ett ansvar som inget barn borde behöva bära.

Att stå nära någon med omfattande problem innebär ofta ett stort ansvar, en stor känslomässig belastning och ibland också en känsla av skam och otillräcklighet. En väl fungerande vård måste helt enkelt se till hela situationen, inte bara till den som är sjuk.

Det är därför viktigt att vi stärker stödet kring individen men även uppmärksammar de anhörigas behov. Det är också något som den nya socialtjänstlagen tillser på ett bra sätt.

Fru talman! Lagstiftningen moderniseras också genom att uttrycket ”missbruk” ersätts med begreppen ”bruk”, ”skadligt bruk” och ”beroende”. Det kan tyckas vara en mindre förändring, men ord kan spela roll. Lagstiftningen ska också spegla den kunskap vi har i dag om beroendesjukdomar och psykisk ohälsa.

Fru talman! Denna reform löser inte alla utmaningar inom psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten. Men den tar ett viktigt steg bort från splittrade insatser och otydliga ansvarsförhållanden. Den tar ett steg mot en vård där människor med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd möter ett samhälle som håller ihop.

Sjuka människor ska inte behöva anpassa sig efter systemet. Systemet ska anpassa sig efter sjuka människors behov, och ingen – ingen! – ska behöva falla mellan stolarna.

Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)