Fru talman! Regeringens förslag om en ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare säger mycket om den riktning Sverige just nu styrs i. Bakom alla de tekniska formuleringarna, paragraferna och myndighetsspråket finns en tydlig politisk idé: att människor ska pressas till integration genom otrygghet. Vänsterpartiet delar inte den idén. Vi menar att integration inte byggs genom hot om att förlora sitt hem. Integration byggs genom trygghet, utbildning, arbete, språk och möjlighet att bli en del av samhället.

Regeringen vill att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid för dem som inte uppfyller vissa krav kopplade till arbetsmarknadspolitiska program. Det är en av de delar i lagstiftningen som Vänsterpartiet reserverar sig emot, fru talman. Det finns redan i dag sanktioner kopplade till deltagande i arbetsmarknadspolitiska insatser. Men regeringen nöjer sig inte med det. Nu vill man göra bostaden till ett verktyg för bestraffning.

Man säger att det här ska stärka integrationen. Men hur stärker man integrationen genom att göra människor hemlösa? Hur stärker man etableringen genom att skapa större osäkerhet för familjer som redan befinner sig i en utsatt situation? Hur hjälper man barn att lyckas i skolan genom att öka risken för att familjen förlorar sitt boende? Svaret är såklart: Det gör man inte. Tvärtom riskerar regeringens politik att skapa ännu större sociala problem, större otrygghet och högre kostnader för kommunerna.

Det som oroar mig särskilt är att regeringen verkar se otryggheten som ett politiskt styrmedel. Om människor bara pressas lite hårdare och villkoren görs lite tuffare ska integrationen helt plötsligt fungera. Men verkligheten fungerar inte så. Den är inte som den sverigedemokratiska saga vi fick höra tidigare. Den som ständigt oroar sig för sin bostad har svårare att fokusera på sina språkstudier, sin utbildning och sitt arbete. Den som inte vet var familjen ska bo nästa månad får givetvis väldigt svårt att planera sin framtid, om den ens har någon framtid. Trygghet är inte ett hinder för integration. Trygghet är en förutsättning för integration.

Fru talman! Vänsterpartiet motsätter sig också regeringens stelbenta syn på etableringstiden. Man har bestämt att den ska vara 36 månader. Men människor är inte standardiserade projekt eller klossar som tydligt passar i olika hål i en låda. Etableringen ser olika ut. För en del går det väldigt fort, för andra tar det längre tid. Den som kommer till Sverige med traumatiska erfarenheter, begränsad skolbakgrund eller ansvar för små barn behöver ofta mer tid. Det borde vara verkligheten som styr politiken, inte godtyckliga tidsgränser. Vi anser därför att tiden för etableringsboende ska anpassas efter hur lång tid det faktiskt tar att etablera sig i samhället.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå att regeringen återigen väljer att angripa människor som står längst ned i samhällshierarkin samtidigt som man står handfallen inför de verkliga problemen. Vi har en arbetslöshet som biter sig fast. Vi har bostadsbrist i stora delar av landet. Vi har kommuner som saknar resurser. Vi har nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken. Det är väl rimligt att investera i att åtgärda det? Men i stället för att investera i jobb, utbildning och bostäder väljer man att rikta in sig på ytterligare sanktioner mot människor som redan har mist makten över sina liv. Det är inte integrationspolitik – det är symbolpolitik. Det är en politik som riskerar att fördjupa de problem som regeringen säger sig vilja lösa.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där människor får möjlighet att etablera sig genom arbete, utbildning och trygghet. Vi vill bygga sammanhållning, inte öka utsattheten. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Det behövs något större än bara justeringar av enskilda lagförslag. Det behövs ett nytt politiskt vägval. Efter fyra år av ökade klyftor, nedmonterad arbetsmarknadspolitik och en integrationspolitik byggd på misstänksamhet och hårdare villkor behöver Sverige verkligen en ny riktning. I september har väljarna möjlighet att välja den riktningen: för ett Sverige som håller ihop, för trygghet i stället för otrygghet, för investeringar i människor, inte sanktioner mot dem, och för ett maktskifte som sätter jämlikhet, solidaritet och framtidstro före splittring och skuldbeläggande.