Fru talman! Just den här tiden på mandatperioden riskerar man att bli lite hes när man är tydlig valarbetare. Men det är också en tid på året då man tittar lite extra på sina partikamrater. Man tittar också lite extra på meningsmotståndarna, för alla ledamöter av Sveriges riksdag har sin historia, en bakgrund till sin politiska övertygelse och vad man vill med det förtroende man får uppbära.

Detta, fru talman, är min berättelse. För 15 år sedan behövde jag ett extraknäck, som det heter, vid sidan av juridikstudierna. I Järva i norra Stockholm, där jag bodde, hörde jag ryktet att man sökte personal till fritidsgården Blå huset i Tensta. Jag sökte jobbet och fick det omgående. Det var troligen så att ingen annan hade sökt jobbet. I efterhand kan jag förstå varför.

Jobbet innebar sena kvällar på en fritidsgård med väldigt många unga människor. Vissa kvällar hade vi uppemot 70 ungdomar på plats. Det var inte vilka ungdomar som helst. De var hårt drabbade av trångboddhet. De hade föräldrar utan arbete och svaga kunskaper i det svenska språket. De hade få möjligheter till andra fritidsaktiviteter. Barnen var ivriga och sökte ständigt efter vuxenvärldens trygghet.

Jag förstår att barns levnadsvillkor i utsatta områden är främmande för den som har vuxit upp under materiellt och socialt trygga förhållanden – där arbetslöshet är något tillfälligt, där våld är något sällsynt och hjälp med läxor och fritidsaktiviteter är något självklart. På andra platser i vårt land har barn råd att må dåligt och att någon gång misslyckas och bete sig illa – eftersom de får omsorg från vuxenvärlden och stöttning för att ta sig vidare och återigen komma till det där med att göra rätt för sig.

Som fritidsledare blir man iakttagare av ett lokalsamhälle. När de demokratiska krafterna drar sig tillbaka ser man hur tomrummet fylls av andra krafter – kriminella nätverk, drogförsäljning, religiös extremism, hedersnormer och parallella strukturer. Man hör om att förslummade fastigheter tas över av oseriösa fastighetsägare och att andra kommuner obehindrat dumpar människor med försörjningsstöd till just utsatta områden.

Till Tensta flyttade, under den period då jag jobbade där, familjer och ungdomar nästan hela tiden. Jag minns att jag talade med lärarna på Enbacksskolan. De berättade för mig om en helt omöjlig uppgift. Det går inte att bedriva undervisning i en klass som hela tiden ska ta emot nyinflyttade elever som dessutom har stora resursbehov.

Vad kunde vi då göra? Jo, vi startade läxhjälp. Och en efter en kom de – Sihem, Alan, Alex, Anna, Lemis, Mohammed, Emanuel, Brita, Faisal, Akrem, Sara och Ali. Och utanför stod Taha, som hade alldeles för mycket spring i benen. Han har fortfarande alldeles för mycket spring i de där benen.

För tio år sedan gjorde Polismyndigheten en lista över bostadsområden i vårt land som betecknades som utsatta. Tensta betecknades som ett särskilt utsatt område. I dag är 65 områden i vårt land utsatta, enligt polisens lista. 60 procent av samtliga ärenden som rör skjutningar och explosioner i vårt land de senaste två åren har koppling till de utsatta områdena. Antingen har gärningarna skett i områdena, eller så är medborgare i just dessa områden involverade.

Jag har under årens lopp ställt mig frågan varför politiken inte har lyckats bemästra – övervinna – framväxten av utsatta områden. Varför tycks arbetslösheten, trångboddheten, språksvagheten och fattigdomen bestå i dessa områden över tid? I dag vet jag att det har att göra med den mycket omfattande migrationen i kombination med bristande integration och svag samhällsstyrning, som har rått i det svenska samhället de senaste 30 åren. Givetvis har den ekonomiska politik som har förts också utvecklat ökade klyftor i vårt samhälle. Man ser också fattigdom i de här områdena.

På 1990-talet tyckte den borgerliga regeringen att det svenska mottagandet skulle präglas mindre av omhändertagande och mer av ökat individuellt ansvarstagande. Konsekvensen av politiken blev att staten lämnade integrationsansvaret. År 1994 infördes möjligheten för asylsökande att ordna eget boende i Sverige, den så kallade EBO-lagen.

Ganska snart insåg man att majoriteten av de asylsökande hamnade hos anhöriga, släktingar och landsmän i Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala, Huddinge, Borås, Södertälje, Haninge, Örebro och Järfälla. Majoriteten av de asylsökande hamnade alltså i 11 av 290 kommuner.

Under de här alliansåren kom dessutom invandringen till Sverige att accelerera. 2008 års arbetskraftsinvandringsuppgörelse mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet hade ett ideologiskt syfte. Det var att hålla villkor och löner nere. Den statliga arbetsmarknadsprövningen avskaffades. Alla branscher kunde plötsligt rekrytera i utlandet utan att förhålla sig till om det fanns ledig arbetskraft i Sverige.

De öppna gränsernas politik medförde lågproduktiva jobb, lågproduktiva sektorer, arbetslivskriminalitet och högre arbetslöshet. I de utsatta områdena kunde slumvärdar erbjuda tio byggarbetare madrasser i en trea. I Tensta blev många anställda i gigekonomin. Väldigt många av männen är Uberchaufförer, som rätt snart vet att det inte finns någon intjänad tjänstepension.

Sedan kom migrationsuppgörelsen 2011, som ledde till en tredubbling av antalet asylsökande under fyra års tid, innan den alliansförda politiken fick ett slut. Många hamnade i undermåliga och tomma kåkar, köpta av dem som ville tjäna på migrationskrisen. Jag har själv fått höra hur det hela gick till i Filipstad, Perstorp, Lindesberg, Bromölla, Hultsfred, Norberg och en rad andra kommuner som i dag lider av både integrationsutmaningar och mycket hög arbetslöshet. Det är kommuner som i dag vill riva fastigheter för att aldrig utsätta sina kommuner eller asylsökande för något liknande igen.

Samtidigt kunde vi se att 40 till 60 procent av samtliga asylsökande under de här åren bosatte sig i utsatta områden. Det ska läggas till att 80 procent, när de beviljades asyl i Sverige, valde att bo kvar i de utsatta områdena och i värsta fall i samma hushåll. Det i sig är en faktor som förklarar varför integrationsprocessen har försvårats för många, varför språkutvecklingen har hämmats, hur det kommer sig att den kulturella integrationen har tagit längre tid och varför människor har drivits ut i arbetslöshet.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att den strama migrationspolitiken måste ligga fast under överskådlig tid. Det är en grundläggande förutsättning för att stärka integrationen och återskapa en statligt kontrollerad integrationsprocess och på så sätt motverka framväxten av parallellsamhällen.

I regeringsförklaringen i höstas sa statsminister Ulf Kristersson att han kommer att avskaffa EBO. Jag har offentligt välkomnat det. Men i slutet av mandatperioden visar det sig att även detta är ett brutet vallöfte.

I förslaget till ny lagstiftning, som debatterades förra veckan, finns det fortfarande möjligheter för asylsökande att bo i eget boende. Då vet vi alla att det återigen kommer att vara 40 till 60 procent som hamnar i utsatta områden. Jag kan konstatera att det har varit exakt samma sak med Tidöpartierna vid makten under de här fyra åren. Under de här fyra åren har 60 procent av samtliga asylsökande valt eget boende. Jag kan inte kartlägga var exakt de har hamnat, men ni hör poängen.

De senaste två åren, fru talman, har jag besökt nästan samtliga utsatta områden i vårt land. Jag har haft tid att samtala med lärare, med rektorer, med fastighetsbolag, civilsamhällesorganisationer, förskolepedagoger, poliser och lokala näringslivsföreträdare. Jag har haft kanske ett femtiotal öppna medborgarmöten, mycket välbesökta. Det har varit högt och lågt och svåra samtal. Jag märker att det är många som känner besvikelse över hur politiken har hanterat integrationen.

Det som berör mig allra mest är de samtal jag har med unga som är födda och uppvuxna i Sverige, som vissa kallar andra generationens invandrare och som jag vill kalla första generationens svenskar. När de kommer ut i arbetslivet eller i högre studier märker de att de trots att de är svenskar och är födda och uppvuxna i det svenska samhället har brister i det svenska språket.

Simon studerar på Handelshögskolan i Stockholm. Han sa till mig – i hårda ordalag: Det är ju inte mitt fel att ni politiker har packat ihop alla invandrare i ett och samma bostadsområde.

Dagens betänkande handlar om en ny lag om bosättning för nyanlända efter asylprocessen. Att den införs är mycket positivt. Det visar att Tidöpartierna har insett något som vi socialdemokrater länge har varit pådrivande för: att mottagandet måste vara mer rättvist, att kommuner ska ta sitt ansvar och att systemet inte ska kunna förhalas genom överklagandeprocesser.

Men den punkt där vi socialdemokrater är som tydligast kritiska handlar om att alla kommuner ska dra sitt strå till stacken. Man måste förstå att det är en viktig åtgärd. Men det handlar förstås om att hänsyn ska tas till de kommuner vars mottagande har varit stort under den här tiden eller som har utsatta områden. Dessa kriterier måste väga tungt i förhållande till andra kriterier, om vi ska lyckas bekämpa segregationen.

Om vi upprätthåller en stram migration, avskaffar EBO och undantar utsatta områden från placering av nyanlända kommer det att ha betydande inverkan på de utsatta områdena – jag är övertygad om det. Det gäller dock bara om vi kompletterar politiken med att stärka sfi, bekämpa arbetslösheten och införa fler arbetsmarknadsutbildningar, yrkesutbildningar och utbildningar i bristyrken. Det handlar också om extratjänster och förbättrad matchning mellan arbetslösa och arbetsgivare samt om att säkerställa att unga kan ta körkort och har rätt till SAO-jobb, traineejobb och feriejobb.

Vi behöver förbjuda vinstuttag i skolan och förskolan samt förbjuda religiösa friskolor i de områden som Säpo nu bevakar. Vi har hamnat i en absurd situation. Vi behöver ta offentlig kontroll över centrumanläggningar, parkeringsplatser och fastigheter som ägs av kriminella eller oseriösa aktörer.

Det kommer att bli vakanser i de utsatta områdena när vi stramar åt migrationen. Människor vill inte bo i utsatta områden, utan de flyttar därifrån. Då är det dags för oss att tänka nytt. Kanske är det dags att riva några av fastigheterna och bygga sådant som inte existerar i dessa områden, som villor, radhus och studentlägenheter. Detta saknas i alla utsatta områden.

Jag menar att denna politik inte borde vara så svår att stötta. Den genomförs faktiskt i moderatledda Helsingborg och liberalledda Landskrona. Många efterfrågar statens inblandning i aktiviteterna.

Efter snart fyra år av Tidöpolitik inser i alla fall jag att integrationsfrågan i praktiken har övergetts. Det märks i uteblivna reformer och i tystnaden kring arbetslösheten och segregationen. Vad är planen? Jag vet inte. Jag hör bara skräckpropaganda när jag möter mina meningsmotståndare, men ett stort intresse väcks när chansen ges att beskriva vad vi har tänkt.

Det politiska språket signalerar allt oftare att vissa svenskar inte riktigt hör hemma här. Det får fotfäste i de utsatta områdena. Människor känner att den här inriktningen är riktigt farlig.

Jag hoppas att regeringspartierna inte fortsätter att vara bakbundna och göras fartblinda av Sverigedemokraterna, partiet som i alla debatter med mig öppet deklarerar att man inte ens tror på integration som samhällsidé men som ändå har utlovats integrationsministerposten – för det var väl det statsminister Ulf Kristersson sa på presskonferensen?

Fru talman! Vi har större diversitet i dag. I ett förändrat Sverige tror jag att delade erfarenheter och nationella ögonblick kan göra väldigt mycket för att binda oss samman. Vi måste arbeta med det som är gemensamt – det gemensamma språket, gemensamma institutioner, gemensamma mötesplatser och gemensam välfärd. Den skarpa gränsen ska dras mellan den hotande och exkluderande nationalismen och den önskvärda demokratiska patriotismen och stoltheten över att tillsammans ingå i en svensk samhällsgemenskap som vi alla tillhör.

Jag känner stolthet över att ha fått vara riksdagsledamot under tre mandatperioder. Jag har levt med viljan att en dag kunna göra det som krävs för att Tensta i framtiden inte ska vara ett utsatt område och för att bostadsområdet ska präglas av allt det vi älskar med Sverige: välmående och välstånd, tillväxt och arbete, välfungerande skolor, ett gemensamt språk, fritidsaktiviteter som ger glädje och mening, upprustning, ordning och trygghet.

Näst intill alla som gick till den där läxhjälpen är i dag framgångsrika unga svenskar. De är lärare, civilingenjörer, undersköterskor och egenföretagare. Den unga killen med spring i benen heter Taha Ali. Han är i dag landslagsspelare för Sverige. Jag är så stolt över att ha varit hans fritidsledare. Han säger själv: Jag är så stolt över att komma från Tensta, men det måste bli ett bättre bostadsområde i framtiden.

De infriade sina löften till mig som fritidsledare. De lovade att de skulle kämpa hårt i skolan och ta sig vidare. Mitt löfte till dem kvarstår dock: Sverige ska vara ett land utan utsatta områden. Vi socialdemokrater går till val på det. Vilka är era förslag, kära meningsmotståndare?

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 1.