Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2.

När regeringen tillsatte elmarknadsutredningen, som till stora delar ligger till grund för propositionen, skapades stora förväntningar. Retoriken från energiministern var på sedvanlig nivå, får man väl säga. Sverige stod inför en historisk elektrifiering. Industrin efterfrågade mycket mer el. Hushåll och företag oroade sig över priserna. Frågor om effekt, leveranssäkerhet och investeringar stod högt på dagordningen.

Regeringen beskrev därför utredningen som ett viktigt steg för att skapa framtidens elmarknad. Energi- och näringsministern talade om behovet av en elmarknad som säkerställer investeringar, stärker leveranssäkerheten och möter elektrifieringens krav.

Det lät som att regeringen skulle ta ett väldigt stort grepp om de stora utmaningarna i ett elsystem som egentligen ska fördubblas på 20 år. Men när propositionen nu ligger på riksdagens bord är det svårt att inte känna att regeringen lovade väsentligt mycket mer än vad den nu levererar – en känsla som är återkommande när det gäller den här regeringen. Det är mycket retorik men ganska lite resultat.

I verkligheten har den politik som regeringen och Sverigedemokraterna bedrivit fått elektrifieringen att stanna av. Elanvändningen, som regeringen och faktiskt också vi andra vill fördubbla för att trycka ut de fossila bränslena och utsläppen och ta vara på de industriella möjligheterna, har faktiskt minskat. Sverige halkar efter länder i vår närhet eller missar nu helt att använda de styrkor som vårt land har.

Vi vet också vad det beror på: en politik som har försämrat investeringsviljan och minskat framtidstron, inte minst på det här området.

Inte heller i propositionen om elmarknaden finns någon lösning på problemen. Vad det i praktiken handlar om – vilket också utskottets ordförande egentligen sa nyss – är att dagens ellag delas upp i två lagar. Strukturen görs om. Begrepp förändras och EU-anpassas, och kapitlen flyttas runt. Det kan säkert vara motiverat som ett lagtekniskt projekt eller ur ett lagtekniskt perspektiv och ett EU-perspektiv. Det kanske också underlättar lite grann för de – kanske inte så många människor ändå – som läser ellagen.

Det är dock inte de här reformerna som svenska elkunder, svenska företag eller svensk industri har väntat på. Sveriges energipolitiska problem handlar inte om att lagen har fel disposition.

Det handlar om höga priser. Det handlar om investeringar som inte kommer på plats eller som tar för lång tid och om att regeringens politik har inneburit ett stopp för investeringsbeslut i nyproduktion. Det handlar om att elnät byggs ut för långsamt men också om att elnätsbolag kan ta för mycket betalt. Det handlar om att företag får vänta på en anslutning orimligt länge men också om att de anslutningar som blir av riskerar att helt domineras av datacenter, där värdet mycket väl kan hamna utomlands snarare än i Sverige. Det handlar om stora regionala prisskillnader, som regeringen har förvärrat genom att inte bygga exempelvis Kriegers flak utanför Skånes kust. Inget av detta löser man genom att flytta paragrafer från en lag till två.

Däremot fanns det ett förslag i utredningen som kunde ha lett till och underlättat nya investeringar, exempelvis för havsbaserad vindkraft, och som skulle skapa bättre och tryggare investeringsvillkor på marknaden med exempelvis prissäkringar. Men den typen av frågor har regeringen valt att lägga i byrålådan.

Herr talman! Vi socialdemokrater är inte heller riktigt nöjda med den konkreta fråga vid sidan av energidelning som faktiskt finns i propositionen, nämligen den om anvisade elavtal. Vi har länge drivit på för en förändring av dagens system, som leder till alltför höga priser för människor. Det handlar ofta om människor som är lite mer utsatta och som inte förstår elmarknaden så väl som vissa politiker tycker att man ska. Ingen ska behöva fastna i dåliga eller onödigt dyra avtal bara för att man inte är aktiv på elmarknaden.

Vi socialdemokrater skulle vilja se ett upphandlat system som helt enkelt kan pressa priserna på den här marknaden. När man läser utredningen ser man att det främsta argumentet mot en sådan modell är att fler kanske skulle vilja ha den upphandlade prispressade varianten i stället för de val som finns att göra i dag. Det är intressant. Staten har alltså alldeles uppenbart en möjlighet att se till att priserna för vanliga hushåll och vanliga familjer skulle kunna bli lägre. Men dessvärre valde inte regeringen eller Sverigedemokraterna den vägen.

Det som förenar de anvisade avtalen och andra frågor i propositionen är att regeringen i alltför stor utsträckning fokuserar på strukturen i lagboken och litar på marknaden i stället för att bry sig om de resultat som behövs i människors vardag.

Marknadsdesign måste ytterst handla om vad marknaden ska leverera. Levererar den investeringar, konkurrenskraft och rimliga villkor för hushåll och företag? Det är uppenbart att den här propositionen inte har något svar eller någon lösning på dessa avgörande frågor.

På sätt och vis sammanfattar den här produkten också denna mandatperiod på ett ganska tydligt sätt: stora löften men svag leverans, högstämd retorik men lama resultat.

Vi behöver en energipolitik som bygger bort flaskhalsar, kortar ledtider, stärker elnäten, stimulerar investeringar och säkerställer att elektrifieringen blir verklighet och att priset för människor och företag blir lågt och konkurrenskraftigt. Vi behöver en elmarknad som fungerar för alla, inte bara för dem som har tid, kunskap och resurser att ständigt bevaka sin rätt.

Regeringen utlovade en reform av elmarknaden, men det som presenteras här är framför allt en reform av lagstrukturen. Det räcker inte för att möta de utmaningar som Sverige står inför. Det är faktiskt hög tid att ta energipolitiken på större allvar.

(Applåder)