Herr talman! Från Bohusläns skärgård i väst till Smålands och Östergötlands kust, till Ångermanland och vidare runt Öland och Gotland i områden som i dag skyddas för sin unika natur, unika kultur och höga friluftsvärden vill regeringen nu ta bort det viktiga skyddet och möjliggöra för storskalig industriell etablering av ny kärnkraft. Det handlar om Sveriges kustlandskap, några av våra mest värdefulla och känsliga miljöer.

Syftet med skyddet har varit tydligt: att bevara obrutna landskap, skydda biologisk mångfald och värna närmiljön, möjligheterna till friluftsliv och miljön för närboende. Nu vill regeringen riva upp detta skydd.

I Sörmland har vi en fantastisk skärgård, men nu hotas kusten mellan Trosa och Nyköping. Precis intill Stendörrens vackra naturreservat vill regeringen nämligen smälla upp ett kärnkraftverk.

Kärnkraftsetableringar får stora lokala konsekvenser. Det uppvärmda kylvattnet påverkar havsmiljön och ekosystemen. Den infrastruktur som krävs – kylvattenkanaler, tunnlar, större hamnar, fler vägar – innebär omfattande ingrepp i landskapet.

Sedan har vi olycksrisken. Som framgår av ansökan ligger samtliga av tätorterna Nyköping, Oxelösund och Trosa inom den yttre beredskapszonen om 25 kilometer från Studsvik. Där ska planer finnas för utrymning av områden med förhöjd strålning. Närboende till kärnkraftverk rekommenderas att ha en krislåda för hemberedskap, jodtabletter och en särskild varningsmottagare. Det är det som väntar de människor som riskerar att få ett kärnkraftverk inpå knuten.

Det finns fortfarande inget säkert sätt att hantera avfallet från kärnkraft. Radioaktivt avfall skulle behöva mellanlagras under lång tid, inte minst mellan Trosa och Nyköping.

Det enda positiva med de här projekten är att de är helt orealistiska. Ny kärnkraft är för dyr och tar alldeles för lång tid att bygga för att vara relevant för de utmaningar som Sverige står inför, speciellt där infrastrukturen helt saknas.

Värt att notera är att regeringen samtidigt säger nej till vindkraft långt ute i havet utanför Oxelösund och Nyköping. Man skulle knappt kunna se den, och den skulle leverera en större mängd el till en bråkdel av priset inom ett par år – inte om 20 år eller kanske aldrig, vilket är fallet när det gäller eventuell kärnkraft.

Vi har samma situation i Gävle, för att ta ett annat exempel. Blykalla har skickat in en ansökan gällande sex reaktorer om 70 megawatt som kommer att producera cirka 3,3 terawattimmar. Men det finns inte en enda reaktor av den typ som ansökan gäller. Detta kan bli klart 20–30 år framåt i tiden, men sannolikt blir det aldrig verklighet.

På regeringens bord ligger ansökningar om stora havsvindkraftsparker även i detta område, men man vägrar fatta beslut om dem. De skulle kunna leverera en ungefär 20 gånger så stor energimängd som de kärnkraftsreaktorer ansökningarna gäller – till en bråkdel av priset och inom ett par år.

Regeringens energipolitik är ett sant haveri.

Herr talman! Det enda som har levererats med regeringens kärnkraftspolitik är pappersprodukter och presskonferenser i mängder och spaltkilometer. Jag skulle vilja räkna ut hur många timmar regeringen sammanlagt haft presskonferenser om ny kärnkraft den här mandatperioden.

Allt skulle lösas med ny kärnkraft, fick vi veta när Ebba Busch med buller och bång lämnade den energiöverenskommelse som skulle ge Sverige långsiktiga spelregler i energipolitiken. Löftena duggade tätt i valrörelsen. Vi påbörjar bygget av ny kärnkraft inom 100 dagar, sa Elisabeth Svantesson. Det ska byggas utan statliga stöd, sa Ulf Kristersson. Tio nya reaktorer ska vi ha, sa Romina Pourmokhtari. Ett första spadtag före mandatperiodens slut, utlovade Ebba Busch.

Nu har snart hela mandatperioden gått. Tidsplanen för ny kärnkraft har spruckit totalt. I princip inget har hänt, annat än att Vattenfall har landat i ett eventuellt teknikval. Man har fortfarande inte valt leverantör. Ett eventuellt investeringsbeslut kommer att fattas tidigast 2029.

Dessutom har regeringens kärnkraftsplaner krympt ganska markant. Först var det som sagt tio stora reaktorer. Sedan minskade det till två reaktorer, och nu har det krympt till en tummetott. Vattenfall överväger nu en liten SMR-reaktor till 2035 – eller tidigast 2035, som de är noga med att understryka.

Lägg därtill att aktuella kärnkraftsprojekt i EU har blivit i snitt tio år försenade. Då ska vi inte prata om hur mycket man har överskrivit budgetarna – tre till fem gånger, är det ofta. Ingen av de leverantörer som Vattenfall har dialog med har heller byggt en enda av de reaktorer som vi pratar om. Det mesta talar för att Sverige, om någonsin, kommer att ha eventuell ny kärnkraft på plats först någon gång efter 2045. Jag tvivlar även på det.

Herr talman! Sanningen är att regeringens kärnkraftsplaner har varit helt orealistiska. De har ingenting med klimatomställningen att göra, förutom att de möjligen bromsar den.