Herr talman! Sverige behöver mer el. Det råder ingen tvekan om det. Industrin ställer om, transportsektorn elektrifieras och nya företag vill etablera sig i vårt land. För att klara klimatomställningen och stärka vår konkurrenskraft behöver vi bygga ut den fossilfria elproduktionen i snabb takt. Just därför behöver energipolitiken vara klok, långsiktig och teknikneutral.

Det som bekymrar mig och Centerpartiet är att regeringen gång på gång väljer en annan väg. I stället för att skapa goda förutsättningar för all fossilfri kraftproduktion bedriver man en alltmer ensidig politik där nästan allt fokus riktas mot kärnkraften. Det har vi dessutom fått exempel på i talarstolen från Sverigedemokraterna.

Tidöpartiernas politik lägger alla ägg i samma korg. Men det är å andra sidan inte så svårt att förstå varför de lockas av visionen om ny kärnkraft. Det är ett enkelt sätt att skjuta på problemen, och det ger sken av handlingskraft. Men politiken måste bygga på realism, inte på önsketänkande.

Vi behöver bygga ut elproduktionen snabbt, effektivt och billigt om de fossila bränslena ska kunna fasas ut och den svenska konkurrenskraften värnas. Precis som Moderaterna sa behöver vi använda den teknik som finns och inte bara hoppas på något som kommer, som exempelvis billiga, serieproducerade, modulära reaktorer. Sådana finns inte.

Historiskt, både nyligen och i dåtid, har kärnkraftsprojekt runt om i Europa och västvärlden präglats av omfattande förseningar och kraftigt skenande kostnader. Forskningen visar att det bara är olympiska spel som kan konkurrera när det kommer till förseningar och fördyringar av megaprojekt. I den andra änden av skalan, som visar sådant som går snabbare än planerat och blir billigare än budgeterat, återfinns sådant som kan skalas upp snabbt och till många enheter, som sol och vind.

Slutnotan för kärnkraftsprojekt har gång på gång blivit dyrare än vad som först utlovats. Det finns ingenting – absolut ingenting – som säger att det skulle bli annorlunda här, speciellt inte som de tekniker som valts ut aldrig har prövats tidigare. Det är snarare grundreceptet för fördyringar och förseningar. Verkligheten – om det är den man ska lyssna till, som Kristdemokraterna säger – borde vara vägledande, om det nu inte är ideologi det handlar om.

Sverigedemokraterna påstår att det var politiska hinder som stoppade ny kärnkraft. Det stämmer inte. Effektskatten avskaffade vi redan med överenskommelsen 2016. Om det bara hade handlat om politiska beslut, och politiska hinder och inte marknadsekonomiska sådana, hade det inte behövts hundratals miljarder i subventioner.

Över 80 procent av den här kammaren är överens om att vill någon bygga ny kärnkraft på befintliga platser får man göra det, om man gör det marknadsmässigt. Det är precis det Vattenfall vill göra vid Ringhals. De vill bygga ny kärnkraft på en befintlig plats – men de behöver ändå hundratals miljarder i subventioner. Hur är det ett politiskt och inte ett marknadsekonomiskt hinder?

Vi vet att de kärnkraftsprojekt som diskuteras i Sverige helt enkelt inte är marknadsmässigt bärkraftiga. Det är därför regeringen successivt bygger upp ett omfattande system av statliga garantier, subventioner och risköverföringar från investerare till skattebetalare. Det blir hushållen som får betala kalaset och de vidlyftiga vallöftena med höjd skatt eller högre elräkningar.

Det här är en utveckling som borde oroa fler, för när staten går in och tar stora delar av den ekonomiska risken förändras spelreglerna på energimarknaden. Det gäller inte bara kärnkraften. Investeringar styrs inte längre mot de lösningar som är mest effektiva eller mest konkurrenskraftiga utan mot de projekt som har mest politiskt stöd för tillfället. Det, om något, är ideologi – och det är det den här regeringen har för ögonen. Detta riskerar att tränga undan investeringar i andra fossilfria kraftslag, i den flexibilitet och lagring som energisystemet behöver och faktiskt också i livstidsförlängningar av befintliga reaktorer. Det står svart på vitt i de remissvar som har kommit.

Tidöpartier brukar säga: ”Ni har lagt ned fullt fungerande reaktorer.” Det är fel i sak eftersom det gjordes på marknadsmässiga grunder. Men den här gången stämmer det. Det står svart på vitt i remissvaren att någon livstidsförläggning inte blir av om man subventionerar det nya.

Vi i Centerpartiet tror på marknadens krafter. Vi vet att politiken ska sätta upp tydliga mål för klimatet och energiförsörjningen, inte detaljstyra vilka tekniker som ska vinna.

När regeringen låser fast sig vid ett enda kraftslag skapas osäkerhet för andra investerare. Signalen blir att politisk välvilja är viktigare än affärsmässiga bedömningar. Det är inte en sund grund för att ett energisystem ska fungera i generationer.

Samtidigt som regeringen driver denna ensidiga kärnkraftslinje vill man nu också öppna fler av Sveriges mest värdefulla kust-och skärgårdsområden för kärntekniska anläggningar, det vill säga kärnkraftverk. Vi pratar om Bohuskusten, Öland, Gotland, Fårö, ostkusten. De här områdena är skyddade av en anledning. Här finns höga naturvärden, viktiga livsmiljöer och stora värden för friluftsliv, turism och lokala företag.

Jag uppmanar regeringsföreträdarna att åka till Valdemarsvik, där det nu planeras kärnkraft. Förklara för dem hur man över huvud taget ska kunna komma in i viken med de skyddsområden som blir! Förklara för de närboende varför det är viktigt att lägga kärnkraftverket just här, när det finns andra platser! Det finns andra platser där elledningar redan är dragna, områden redan tagna i anspråk och lokalbefolkningen dessutom tycker att det vore bra, som i Oskarshamn eller Varberg.

Vi tycker att dessa platser borde skyddas: Bohuskusten med dess granit, Öland, Gotland, Fårö och alla andra platser som regeringen nu vill öppna för ny kärnkraft. Om man tycker att det inte är lämpliga platser, som Moderaterna sa, varför ska man då ta bort skyddet? Det här är en signal om att man struntar i miljön för kärnkraftens skull. De här platserna borde värnas, och det är därför jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet. Om ny kärnkraft ska prövas finns det ju befintliga, etablerade platser där både infrastruktur och kompetens finns på plats.

Jag undrar också – när vi har plockat bort det lokala inflytandet över uranbrytning, vilket vi gör på måndag när vi röstar om det betänkandet – kommer Tidöpartierna att fortsätta att låta lokalbefolkningen få bestämma om kärnkraften, eller kommer man att köra över dem på samma sätt som när det handlar om uranbrytning?

Ja, Sverige behöver mer fossilfri el. Men Sverige behöver också en energipolitik som håller ihop ekonomiskt, miljömässigt, marknadsmässigt och socialt. Vi behöver en politik som välkomnar investeringar i vindkraft, kärnkraft, bioenergi, vattenkraft, solkraft, lagring och effektiviseringar. Vi behöver inte en politisk vilja som väljer vinnare och som låter skattebetalarna betala notan när kalkylerna inte håller.

Centerpartiet vill se mer energi, snabbare utbyggnad och bättre villkor för både företag och hushåll. Men vi säger nej till att montera ned skyddet för värdefulla kustmiljöer och nej till en energipolitik som blir alltmer ensidig, allt dyrare och alltmer beroende av statliga subventioner.

Den typen av planekonomi trodde jag inte att borgerliga partier skulle syssla med. Den typen av politik hör hemma på historiens avfallslager. Jag trodde att borgerliga partier visste bättre än så, men tydligen finns det inget pris som inte är värt att betala för att uppfylla vallöften – oavsett hur galna de är.

Vi i Centerpartiet är inte beredda att betala det priset, vare sig miljömässigt, ekonomiskt eller i uteblivet lokalt inflytande. Vi står för en politik som håller ihop och som visar att Sverige kan mer.