Herr talman! Sverige är en stark och imponerande industrination. Att vi är det är ingen självklarhet utan ett resultat av att vi som nation under sekler förstått att ta vara på och förädla de naturresurser vi turligt nog har tillgång till. Det har inte alltid varit enkelt eller helt utan risk, men våra förfäder har antagit utmaningarna, spottat i nävarna och med en kombination av kunnande, list och envishet utvecklat tekniker som placerat oss i absolut världsklass, inte minst vad gäller gruvbrytning.

I gruvbranschen, som jag själv har arbetat inom, är det historiskt sett många som pliktat med livet. Jag vill här i denna talarstol betona att mina tankar går till alla dem som under stora umbäranden och med en arbetsmiljö vi i dag inte kan föreställa oss har bidragit till att bygga industrinationen Sverige. Vi vet också att det historiskt sett begåtts många miljömässiga försyndelser. Detta har lett till skärpta arbetsmiljöregler och miljökrav, som vi arbetar efter i dag. Detta ska vi applådera.

Varför nämner jag då det? Jo, för att det vi debatterar här i dag hakar på de gruvrelaterade frågorna och den för industrin så viktiga energipolitiken. Betänkande NU27 Ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen kan på sätt och vis anses vara en logisk följd av såväl Tidöpartiernas energipolitik och riksdagens beslut att åter tillåta prospektering efter och brytning av uran som det skakiga omvärldsläge vi sedan en tid tillbaka befinner oss i.

Herr talman! Uran är ett i Sveriges berggrund vanligt förekommande grundämne. I sin naturligt förekommande form är det inte farligare eller giftigare än många av de andra grundämnen som vi har under våra fötter ute i skog och mark. Uranet har emellertid på grund av sina fissila egenskaper blivit nära nog mytomspunnet och har av kärnkraftsmotståndare utmålats som unikt farligt.

Tyvärr blir debatten om detta grundämne oftast osaklig och känsloladdad, och ren skrämselpropaganda är mycket vanligt förekommande. I grund och botten handlar det faktiskt om huruvida man tror på moderna kraftslag som kärnkraft eller om man fortfarande vill klamra sig fast vid vindkraft som på väderkvarnarnas tid.

För oss som drivit på för att upphäva det så kallade uranförbudet är denna proposition en logisk följd. Vi vill att uran i lagens mening behandlas precis som vilken annan metall eller vilket annat mineral som helst i prospekterings- och brytningsskedet. Enligt vår uppfattning är det först vid anrikning som det kan anses röra sig om en kärnteknisk verksamhet. Det är i huvudsak detta synsätt som förslaget handlar om.

Att behandla och tillståndspröva prospektering och brytning av uran enligt precis samma strikta miljöbalk som för alla andra metaller och mineral är därför logiskt och konsekvent. Detta kommer dessutom förhoppningsvis att leda till att framtida beslut vilar mer på evidens, fakta och sakkunskap än på propaganda, skrämsel och lokala drev. Det är i grunden något som är bra för alla inblandade.

I sammanhanget har brytning i bergarten alunskiffer seglat upp som ett inslag i debatten, detta för att alunskiffer ofta innehåller uran. Men allt uran finns inte i alunskiffer, och alunskiffer innehåller inte bara uran. Frågan är mer komplex än så.

I alunskiffer återfinns inte sällan andra kritiska metaller och mineral som antimon, vismut, fosfor, gallium, litium, nickel, sällsynta jordartsmetaller och vanadin. Flera av dessa är kritiska eller centrala inte minst för totalförsvarets och andra samhällskritiska verksamheters funktionsförmåga.

Den förra regeringen utredde huruvida ett förbud mot brytning av alunskiffer var eftersträvansvärt, men inte ens deras utredare förordade detta. Däremot landade man i att särskilda lämplighetskrav ska gälla för dem som ansöker om att bedriva verksamhet i bergarten i fråga. Det är ett beslut som bottnar i att alunskiffer genom sin struktur är komplext att bryta råvara ur och att riskerna är erkänt större.

Det för oss tillbaka till det jag inledde detta anförande med. Om något är svårt eller farligt ändrar man spelreglerna och kraven, i detta fall miljökraven. Sedan är det upp till industrin och akademin att visa att man kan leverera på det, men man ger inte upp. Man varken bygger eller upprätthåller en innovationsdriven tekniknation genom att kasta in handduken.

Politikens mål ska vara att inte försvåra eller omöjliggöra brytning i en viss bergart. Däremot ska vi naturligtvis ha fortsatt högt ställda nationella miljökrav som är tydliga, förutsägbara och lika för alla. På så sätt skapar man begripliga spelregler samtidigt som man värnar vår gemensamma natur och en av de viktigaste resurser vi har, nämligen vatten.

Vi sverigedemokrater tror på en stark gruvnäring som hävdar sig väl, inte minst miljömässigt, i en internationell kontext. Vi tror på svensk kärnkraft och att den har en given del i den framtida svenska energimixen. Vi tror också på svensk miljölagstiftning och de myndigheter och domstolar som tillämpar och prövar enligt dessa regelverk.

Därför, herr talman, avslutar jag med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet. Med det sagt önskar jag i denna debatt talmanspresidiet, kammarkansliet och ledamöterna en god sommar. Detta är inte bara min sista debatt för riksdagsåret utan även för denna mandatperiod.