Herr talman! Jag förmodar att den fråga som många nu ställer sig är: Vad gör den tredje miljöpartisten i rad här? Det handlar om att vi lägger väldigt stor vikt vid de här frågorna och har ett väldigt stort engagemang i dem. Vi försöker därför belysa dem från lite olika håll.

Jag är till vardags inte i näringsutskottet utan i konstitutionsutskottet, som en del känner till. Jag måste erkänna att jag blev lite förundrad över engagemanget och tonläget i olika frågor här. Jag noterade att det talades om AB Sverige och världens bästa land att leva i, närmast i samma andetag. För mig är det två helt olika saker. Sverige ska inte drivas som ett företag. Vi pratar gärna om ett bra land att leva i, men det handlar om helt andra saker.

Som den konstitutionsutskottsledamot jag är tänker jag också på regeringsformen 1 kap. 1 §, där det talas om att den svenska folkstyrelsen är byggd på ett representativt och parlamentariskt statsskick och kommunalt självstyre. De står alltså som precis likvärdiga. Det måste betyda någonting. Vi måste kunna dra slutsatsen att om dessa båda är A och O är det kommunala självstyret O i sammanhanget – eller hur? De är lika viktiga.

Jag lämnar nu första delen av anförandet och går över till mitt manuskript.

Jag började skriva på mitt anförande för en evighet sedan – i måndags – när tåget passerade Stenstorp i Västra Götaland. Det ligger i Falköpings kommun, mellan Falköping och Skövde längs Västra stambanan. Där ligger Ranstad – inte riktigt inom synhåll, men närapå – där Sveriges första och hittills enda uranbrytning ägde rum några år i slutet av 1960-talet. Det är alltså 60 år sedan.

Jag ska uppehålla mig lite grann vid detta industriella projekt av några olika skäl, som jag ändå tänker har relevans för det vi diskuterar nu. Det alunskiffer som bröts i Ranstad hade inte någon särskilt hög halt av uran, men tillräckligt för att den skulle betraktas som lönsam. Vi talar om runt 150 gram per ton alunskiffer. Ur ett ton gick det att få ut uran motsvarande vikten av två chokladkakor – då talar vi om små chokladkakor. Det är inte mycket.

Det som blev kvar var alltså avfall på en och halv miljon ton alunskiffer, som spreds ut över ett ganska stort område som än i dag, 60 år senare, klassas som miljöriskområde. Det är inte förbjudet att vistas där, men det känns ändå inte helt bekvämt.

Låt mig få delge lite kuriosa, nämligen att det inledningsvis fanns en plan om svenska kärnvapen. Det får väl sägas vara överspelat nu, men då var det ett alternativ man pratade om. Det var också en del av argumentationen för att bryta uran i Ranstad. Det måste ju ses i ljuset av den tidens geopolitiska situation med ett kallt krig, en järnridå och en uppbyggnad av kärnvapenarsenaler i flera stora länder efter andra världskriget. Eftersom vi har diskuterat uppvaknanden politiskt sett var jag väl där någonstans. Jag var inte särskilt gammal, men det var ändå något som bekymrade mig.

Uran finns på många platser i Sverige, framför allt i alunskiffer. Det har vi konstaterat. Uppskattningarna om hur mycket det finns har varierat kraftigt. Ett tag trodde man att det rörde sig om cirka 15 procent av de totala reserverna i världen. De har förstås reviderats ned efter hand, och de optimistiska beräkningarna från 60- och 70-talen kan ha sin grund i överdrivna uppskattningar av hur mycket som faktiskt kan utvinnas. En liten detalj i sammanhanget är att det var LKAB som drev Ranstadverket in på 70-talet, bland annat baserat på de stora idéerna om mycket stora reserver av uran i Sverige.

Herr talman! Hur blev det då med utvinningen i Ranstad? Efter den inledande perioden under andra halvan av 60-talet lades det hela i malpåse i avvaktan på bättre tider. För uranbrytningens del kom de i samband med oljekrisen i början av 70-talet, då uranpriserna steg kraftigt. LKAB gick in i det hela för att driva brytningen i Ranstad, men man lyckades aldrig få igång någon reell brytning att tala om. År 1984 gav man upp, sålde så småningom marken till en privatperson för en krona – det var så man gjorde då – och rev en del byggnader och behöll andra, som nu har blivit lokaler för företag.

Själva dagbrottet har fyllts med vatten, och de rester av alunskiffer som finns kvar har lagts under ett täcke av grus och jord och planterade träd. Mätningar genomförs fortfarande regelbundet av strålning och andra indikatorer.

Herr talman! Jag tänkte också prata lite om situationen i Jämtland, närmare bestämt i Oviken på västra sidan av Storsjön. Jag tycker att det är en av de vackraste platserna i landet. Där letade det kanadensiska bolaget Aura Energy efter vanadin, och numera även uran, i alunskiffer. Intresset för uran uppstod lite mer tydligt när beslutet om att upphäva förbudet mot uranbrytning fattades i riksdagen – det beslut vi har pratat om – och började gälla den 1 januari i år. Aura Energy kompletterade sin ansökan några veckor senare.

Projektet kallas Häggån och ägs till 100 procent av Aura Energy. Det är ett prospekteringsbolag med två stora projekt. Det ena är Häggån i Jämtland, och det andra är en större fyndighet i öknen i Mauretanien i Afrika. Aura Energy har för avsikt att inleda bearbetning och utvinning av fyndigheten om fortsatta studier visar på en uthållig lönsamhet. Jag återkommer lite till frågan om priset på uran alldeles strax.

Vad gäller vanadin, en metall som används i både ståltillverkning och batterier, sker det naturligtvis också en utveckling, och det planeras en större återvinningsanläggning i Finland.

Det går strängt taget att utvinna uran ur använt kärnbränsle också. En stor del av energin används inte, men det är än så länge en dyr process som inte har några kommersiella förutsättningar – men det kan förstås ändras.

Herr talman! Världsmarknadspriset på uran har gått upp och ned under de senaste 60 åren sedan Ranstadverket var igång. Det ligger nu en bra bit under toppnivåerna efter oljekrisen på 70-talet. Antalet kärnkraftverk under konstruktion var då mycket högt. Sedan föll de dramatiskt tillbaka efter Tjernobyl och återhämtade sig lika kraftigt i början av 2000-talet, men föll igen efter Fukushima 2011. Nu ligger det på en nivå som bedöms vara lönsam för utvinning, under förutsättning att det är ett pris som är hållbart över tid.

Sedan ska man komma ihåg vad gäller kärnkraftverk att priset på uran är en ganska liten del av kostnaden för att driva ett kärnkraftverk. Den i särklass största delen av kostnaden är kapitalkostnader och avskrivningar på de enorma investeringar som görs. De kan vara 60–70 procent av den totala kostnaden. Minsta delen är det anrikade uranet, det vill säga bränslet.

Herr talman! Jag ska avrunda mitt anförande med att ta upp något om samråd, kommunalt veto och vad människor i Storsjöbygden borde ha rätt att förvänta sig. Häggån ligger alltså i Bergs kommun i Jämtland. Det finns också fyra samebyar som berörs av den verksamhet som pågår och planeras och som kan komma att utvecklas till storskalig gruvdrift, nämligen Tåssåsen, Mittådalen, Handölsdalen och Njaarke.

Jag pratade tidigare i dag med en arbetsledare för rennäringen i Tåssåsens sameby som menar att prospekteringar och eventuell gruvverksamhet i kommunen och samebyn kan komma att slå hårt mot rennäringen. Det handlar självklart om markanvändningen men också om luft och vatten. Partiklar som frigörs vid gruvdrift kan driva med både vind och vatten. Kunskaperna är för all del begränsade, och det krävs mer utrednings- och forskningsarbete. De resurser som samebyarna inte förfogar över, asymmetrin i förhandlingar och konsultationer, är ett reellt demokratiproblem.

Herr talman! Varför är vi då så engagerade i frågan om kommunalt inflytande eller kommunalt veto i den här utvecklingen? Till att börja med är det på det lokala planet i Jämtland inte bara fråga om Miljöpartiet. Även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna i Bergs kommun har deltagit i debatter med artiklar och andra former av inlägg, just för att inte äventyra det kommunala inflytandet. Det handlar inte bara om markanvändning utan också om dricksvatten, bostäder, företag, det vill säga möjligheterna för kommunen till utveckling på egna villkor under mycket lång tid framöver. Det är kommunen och dess invånare som får ta både risker och konsekvenser, och det är i allra högsta grad rimligt att det kommunala inflytandet säkras och inte luckras upp.

Med det sagt finns utanför debatten också frågan om vad kommunen och kommuninvånarna får tillbaka, de som tar risker, konsekvenser och ansvar. Vad har invånarna för glädje av en gruva i kommunen? Vad får rennäringen för att göra avkall på marker de traditionellt har tillgång till? Det finns goda skäl, inte minst med tanke på alla nya gruvprojekt som diskuteras och planeras, bland annat med stöd av EU och dess Critical Raw Materials Act, att fundera över hur delaktighet även i den ekonomi som gruvorna antas generera kan se ut på ett sådant sätt att det gynnar såväl lokalbefolkning som kommun och i förekommande fall, det vill säga nästan alla, vårt urfolk samerna.

Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 4.