Herr talman! I november förra året röstade riksdagen med en rösts övervikt igenom att förbudet mot uranbrytning i Sverige skulle tas bort. Det var ett riktigt dåligt beslut.
Sedan årsskiftet är det alltså tillåtet att bryta uran på svensk mark. Fram tills i dag finns det fortfarande en möjlighet för kommuner som påverkas av uranbrytning att kunna säga nej till en ny urangruva, men inte så länge till.
Tidöregeringen har fattat beslut om att inte bara tillåta uranbrytning utan föreslår dessutom i dag att vi också ska ta bort kommunernas möjlighet att säga nej till sådan.
Varför är det så viktigt att ge kommuner möjlighet att kunna säga nej just när det gäller uranbrytning? Med gruvbrytning i just alunskiffer, där mycket av det svenska uranet finns, kommer stora risker för människors hälsa.
Både vid brytning i alunskiffer och i urberg frigörs radioaktiva ämnen och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador. I dag räknar man inte med att det finns några säkra och beprövade tekniker som garanterar att dessa risker kan hanteras på ett bra sätt.
Herr talman! Brytning i alunskiffer innebär stora risker för naturen, ekosystemen och den biologiska mångfalden. När alunskiffer bryts frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen. Det är ämnen som kan läcka ut i närliggande vattendrag och sjöar och skada naturen på andra sätt och på så vis orsaka betydande skador. Samtidigt saknas i dag säkra och beprövade tekniker.
Beräkningar visar att brytning i alunskiffer leder till stora koldioxidutsläpp – något som Rickard Nordin har lyft flera gånger i debatten. Miljöpartiet anser att de miljörisker som i dag följer av alunskifferbrytning är helt oacceptabla.
Dessutom, vilket också har varit uppe i debatten, har Sveriges uranfyndigheter mycket låga halter av uran, vilket innebär att uranbrytningen alltid kommer med stora ingrepp i naturmiljön och stora dagbrott med relativt liten mängd uran i utbyte.
Jag skulle vilja lyfta ett exempel, nämligen Ranstadsverket utanför Skövde, som under sin verksamma tid utvann någonstans mellan 200 och 250 ton uran totalt. Det kan jämföras med våra nuvarande svenska kärnkraftverk, som använder mellan 1 500 och 2 000 ton uran varje år. Det är också viktigt att minnas att den miljöskada som orsakades av Ranstadsverket aldrig har gått att återställa.
De negativa konsekvenserna för lokalsamhällena, den biologiska mångfalden, vattenresurserna och markanvändningen väger enligt Miljöpartiets mening betydligt tyngre än eventuella påstådda fördelar. Många av de platser som skulle kunna bli aktuella för brytning ligger också nära färskvattenreserver, sjöar och vattendrag. Där alunskiffer finns hittar vi också ofta våra mest använda och bördiga jordbruksmarker.
Miljöpartiet tycker att rent vatten och matproduktion för de flesta här inne borde trumfa uranbrytning. Med det sagt vill jag understryka att Miljöpartiet vill att Sverige återinför det nationella förbudet mot all uranbrytning och samtidigt inför ett förbud mot brytning i alunskiffer.
Herr talman! Man har länge ansett att uranbrytningen i Sverige är olönsam. Men i och med det geopolitiska läge som vi har med ökande uranpriser verkar intresset för uranbrytning från flera utländska bolag ha väckts. Redan den 1 januari, när regeringens nya lagstiftning trädde i kraft, kom den första ansökan om att få bryta uran i Oviken i Jämtland. Även andra bolag har ansökt om uranprospektering i Jämtland men också i Norrbotten, Västerbotten, Gävleborg och Västergötland.
Flera av de här platserna ligger i anslutning till dricksvattentäkter och värdefulla naturmiljöer, vilket såklart skapar en väldig stress för kommuninvånarna. Det är en av de stora anledningarna till att det kommunala vetot är värt att försvara. De som främst drabbas av en urangruva måste ha rätt att påverka beslutet.
Miljöpartiet tycker inte att uranbrytningen är värd sitt pris med tanke på den miljöskada den orsakar. Miljöpartiet anser att marken, vattnet och våra odlingsmarker är bra mycket mer värda än den lilla mängd uran som kan utvinnas på svensk mark.
Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet vill satsa på andra typer av energiproduktion, men så länge Sveriges befintliga kärnkraftverk finns kvar finns bättre förutsättningar för uranbrytning i länder med pågående brytning i fyndigheter med klart högre halter och effektivare brytningsförutsättningar. Här kan vi lyfta Kanada som ett exempel, med fyndigheter som kan innehålla flera hundra gånger högre halter av uran än de svenska fyndigheterna. Det svenska uranet kommer alltså med höga kostnader och stor miljöpåverkan.
I dag är det dock kommunernas möjlighet att säga nej till uranbrytning som vi debatterar, och just i dag känns den debatten extra märklig. Samma dag som regeringen vill ta bort möjligheten för kommunerna att stoppa uranbrytning kommer alltså regeringen än en gång med ett utspel om att tillsätta en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto. Det vi har sett är tre punkter som regeringen vill utreda. Men det finns fortfarande ingen utpekad utredare och fortsatt ingen tidsplan.
Många kanske kommer ihåg att företrädare för regeringen, bland andra klimatministern och energiministern, var ute och lovade en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto i början av februari i år. Sedan har februari, mars, april, maj och halva juni passerat – och ingen utredning. Men i dag, när vi ska ta bort vetot, upprepar regeringen samma sak: Den ska tillsätta en snabbutredning.
Man kan ju undra varför detta inte har skett tidigare. Och varför sker det nu, när frågan dyker upp på bordet igen? Man kan fråga sig varför det inte tillsattes någon utredning i februari, om nu regeringen hade som plan att det skulle göras en snabb utredning.
Efter den här debatten är dock svaret ganska uppenbart. Ett nytt kommunalt veto är inte något man är överens om i Tidölaget, och det är därför inget man vill eller kanske ens kan genomföra före valet. Det innebär att Tidöpartierna med största sannolikhet inte heller kommer att införa något nytt veto efter valet.
Jag vill därför verkligen lyfta att ingen ska luta sig tillbaka och tro att denna vilja att införa ett nytt veto snart kommer att bli verklighet, när regeringen har så bråttom att ta bort det nuvarande kommunala vetot. Utredaren ska alltså samtidigt titta på retroaktiva åtgärder. Att göra så i stället för att skjuta upp beslutet om att ta bort vetot är ju bara dumt!
Låt oss i stället vänta med att fatta beslut om det här tills vi ser om ett nytt kommunalt veto bli verklighet, för det är det enda rimliga.
Miljöpartiet vill återinföra förbudet för uranbrytning och se ett nytt förbud för brytning i alunskiffer. Vi vill definitivt inte ta bort det kommunala vetot mot uranbrytning som finns i dag.
Miljöpartiet vill avstyrka hela ärendet. För att vara tydlig: Jag yrkar därför bifall till reservation 8 och står självklart bakom våra andra reservationer i ärendet.