Herr talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen. I praktiken handlar det inte om uranbrytning. Det handlar om att regeringen vill slopa det kommunala vetot vid just uranbrytning genom en skenmanöver där man flyttar ut just den typen av brytning ur lagstiftningen. Om det hade handlat om något annat hade man kunnat separera de frågorna. Men det gör man inte.

Centerpartiet delar uppfattningen att Sverige behöver en trygg tillgång till strategiska råvaror. Vi behöver metaller och mineraler för industrin, för klimatomställningen och för Europas konkurrenskraft.

Men vi behöver också något annat, det som regeringen inte lyckas med. Det behöver finnas en respekt för människor som bor där verksamheterna ska bedrivas. Det är därför vi motsätter oss regeringens vilja att avskaffa det kommunala vetot och inflytandet över uranbrytning. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Regeringen har redan gått fram med förslag som öppnar för uranbrytning i Sverige. Det har skapat stor osäkerhet i många delar av vårt land. I bygderna i Västergötland, Östergötland, Skåne, Öland, Jämtland och på flera andra håll frågar människor sig nu: Vad ska hända med min mark? Vad ska hända med vårt vatten? Vad ska hända med vår framtid?

Det är viktigt att sätta frågan i perspektiv. Av världens kända urantillgångar finns 0,2 procent i Sverige. Halterna i den svenska berggrunden är dessutom låga. I många svenska fyndigheter, exempelvis i Jämtland, handlar det om 300 gram per ton. I delar av Kanada uppgår halterna till 200 kilo per ton, mer än 600 gånger mer.

I Sverige innebär det att stora arealer måste tas i anspråk för att verksamheten ska bli ekonomiskt lönsam. I Oviken i Jämtland har ett enda bolag mutat in 80 000 hektar. Det motsvarar mer än fyra gånger Stockholms kommuns yta, mer än halva Öland eller med en annan referensram – med tanke på VM – 100 000 fotbollsplaner. När det rör sig om den storleksordningen är det rimligt om människor som blir berörda också får vara med och bestämma.

För Centerpartiet handlar detta i grunden om demokrati. Vi tycker inte att beslut som påverkar människors livsmiljö för generationer framåt ska fattas bakom ett skrivbord i Rosenbad i Stockholm. Vi är övertygade om att besluten ska fattas så nära människor som möjligt.

Andra partier säger att vi behöver tillgång till de här mineralerna. Ja, men låt då de människor som berörs vara med och besluta om det. Om man tror att det enda sättet att få människor att acceptera brytning av mineraler är att köra över dem har man misslyckats fundamentalt med sitt ledarskap.

Om staten anser att en verksamhet är mycket viktig borde man kunna vinna lokal acceptans genom goda villkor och god miljöhänsyn. Om de värden som skapas stannar i bygden ger det ett starkt förtroende. Att ta den lätta vägen, som Tidöpartierna gör, och avskaffa kommunernas inflytande riskerar bara att leda till större konflikter, mindre legitimitet och ett folkligt motstånd.

Den svenska uranbrytningen, som det handlar om just nu, är också nära kopplad till frågan om alunskiffer. Det är en berggrund som innehåller uran och en hel del viktiga metaller som vi pratar om, men också tungmetaller. Det som inte har nämnts är att alunskiffer innehåller stora mängder fossilt kol. Brytning i alunskiffer inbegriper att 15–20 procent behöver rostas bort för att man ska komma åt mineralerna. Det skulle effektivt göra det här till en av Sveriges största utsläppskällor. Om man hävdar att man ska ha uranet för att driva kärnkraftverk i syfte att bli av med fossila bränslen hänger det inte ihop. Utsläppen kommer att bli gigantiska vid brytningen av uranet.

För människor som bor i de berörda områdena handlar det inte om abstrakta lagparagrafer. Det handlar om dricksvattnet i kranen. Det handlar om jordbruksmarken. Det handlar om möjligheten att leva, bo och bedriva företagande i bygden man är uppväxt i och att kunna göra det även framöver. Centerpartiet är inte berett att ta lika lätt på de här riskerna som regeringen.

Det finns också uppenbara brister i regeringens resonemang. När det gäller vindkraft försvarar regeringen det kommunala vetot med hänvisning till lokalt självstyre. Där är kommunernas inflytande viktigt, tycker regeringen. Det tycker jag också. Men när det gäller uranbrytning spelar det inte så stor roll för regeringen. Det som regeringen missar är att uranbrytning ger otroligt mycket mer påverkan. Uranbrytningen kommer att lämna sår i generationer framåt på enorma arealer, medan ett vindkraftverk kan monteras ned efter 25 år. Regeringens logik är svår att förstå, och det beror nog helt enkelt på att det inte finns någon logik. Om lokalt självbestämmande är viktigt för vindkraft borde det vara minst lika viktigt för uranbrytning.

Regeringen visar snarare att det här bara handlar om kärnkraft. Det är fråga om signalvärdet: Kärnkraft är viktigt. Hade det handlat om kärnbränsle hade vi dessutom behövt lokal upparbetning. Värdekedjan för uran stannar ju inte vid brytningen. Men de värdekedjorna har vi inte i Sverige. Vi blir alltså inte mer självförsörjande på kärnbränsle för att vi bryter uran. Vi har goda möjligheter till import från Australien eller Kanada, länder som vi vanligtvis gärna samarbetar med.

Regeringen har sagt att man ska snabbutreda frågan om ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. I morse fanns inga direktiv på plats. Nu hör vi att det finns direktiv på plats. De publicerades uppenbarligen hastigt nu under eftermiddagen, så hastigt att den som går in och läser direktiven och vill veta när utredningen ska vara klar möts av beskedet ”Klicka här för att ange datum”. Det verkar alltså vara frivilligt för valfri person att klicka och ange ett eget datum. Då ser jag för min del gärna att utredningen är klar i morgon, eller kanske åtminstone på måndag, när vi ska fatta beslut i de här ärendena. Om regeringen verkligen vill få på plats ett veto mot alunskifferbrytning kan man rösta för det förslag som ligger på riksdagens bord på måndag.

Regeringen fattar kollektiva beslut. Sverigedemokraterna vill inte ha det här vetot. Hur ska Tidöpartierna kunna enas om detta och garantera alla jämtar, östgötar, ölänningar och andra att det blir ett veto mot alunskifferbrytning? Det går inte. Det finns ingen sådan garanti. Den enda garantin för det vore att rösta för förslaget som ligger på riksdagens bord på måndag, för då skickar man ett tillkännagivande till regeringen som den måste tillgodose. Det vore en garanti. Men jag är rätt övertygad om att regeringspartierna föredrar sina pressmeddelanden och direktiv utan datum framför faktiska beslut.

Vi i Centerpartiet står för en politik där miljöansvar, lokal demokrati och långsiktigt företagande går hand i hand. Den som vill ha lokalt inflytande på riktigt ska rösta på Centerpartiet. Vi säger ja till utveckling, ja till investeringar, ja till innovationer och ja till människors rätt att påverka sin framtid.

En sak som jag mycket sällan säger men som är giltig här är att det vore bättre för miljön om verksamheten skedde någon annanstans. När man har 600 gånger högre koncentrationer i Kanada är det faktiskt bättre om brytningen av uran sker där än om den sker i Sverige.

Är man så säker på sin sak borde man låta befolkningen få fatta besluten själv, inte köra över den. Det är också därför vi motsätter oss regeringens förslag att försvaga det kommunala inflytandet över uranbrytningen. Löften om nya veton och retroaktivitet är bara tomma löften och uttryck för desperation. Vill man verkligen förändra det här ska man också rösta så i riksdagen. Pressmeddelanden skyddar inget dricksvatten, käcka citat ger inget inflytande och avsaknad av datum ger definitivt inga garantier. Det är därför vi behöver en ny regering.