Herr talman! Sverige parerar flera parallella utmaningar just nu, varav de största är att genomföra klimatomställningen och bygga ett starkare försvar. Vi elektrifierar industri och transportsektor, och vi gör det i en tid när världen har blivit mer osäker.

För att lyckas behöver vi först och främst energi, som vi kommer att prata mer om lite senare i dag. Just nu ska vi tala om den andra viktiga beståndsdelen – råvarorna.

För att vi ska ha elnät att tala om, en telefon i våra händer eller en försvarsindustri värd namnet behöver vi metaller och mineral som järnmalm, koppar, grafit och uran. Det moderna samhället vilar bokstavligen på de naturresurser som finns under våra fötter. Vi behöver dessa resurser, och vi behöver använda dem på ett ansvarsfullt sätt.

Dagens proposition är viktig för att vi just ska kunna ta ansvar.

Herr talman! Sverige har länge varit en stark gruvnation, och det ska vi förbli. Sverige och Europa arbetar för att stärka sin försörjningstrygghet och minska beroendet av omvärlden när det gäller kritiska råvaror.

Vi ska inte behöva vara beroende av import från länder som ofta har betydligt lägre miljökrav, sämre arbetsvillkor och svagare respekt för mänskliga rättigheter än Sverige. Det är betydligt bättre att bryta metaller och mineral i Sverige än att flytta miljöproblem och etiska dilemman till andra delar av världen.

Om vi vill ha fler batterier, elledningar, vindkraftverk, solpaneler och kärnkraftverk måste vi också vara beredda att diskutera var råvarorna ska komma ifrån. Man kan inte säga ja till den gröna omställningen men nej till de mineral som omställningen kräver.

Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag bygger vidare på det beslut som redan fattats om att avskaffa det svenska förbudet mot uranutvinning. Nu tar regeringen nästa steg. Förslaget innebär att en anläggning för utvinning och koncentrering av uran inte längre ska betraktas som en kärnteknisk anläggning. I stället ska verksamheten behandlas mer likt annan gruvverksamhet samtidigt som nödvändiga krav på strålskydd och säkerhet fortsatt gäller.

Varför gör man då detta? Jo, det görs för att få ett mer ändamålsenligt regelverk för utvinning och bearbetning av kärnämnen. De risker som finns vid uranutvinning är inte samma risker som finns vid ett kärnkraftverk eller en anrikningsanläggning. Regeringen konstaterar att det främst handlar om strålskyddsfrågor och miljöfrågor, inte om de kärnsäkerhetsrisker som förknippas med reaktordrift. Därför är det rimligt att regelverket utformas utifrån verksamhetens faktiska risker.

Detta ligger också helt i linje med internationell praxis och hur frågan hanteras inom EU, av IAEA och i flera andra europeiska länder.

Sedan kommer vi till det här med att ta ansvar. Regeringens proposition skapar bättre förutsättningar för Sverige att ta ansvar för sin egen försörjning av strategiskt viktiga råvaror. Det är råvaror som behövs för elektrifieringen, industrin och den omställning som hela samhället räknar med.

Den tar också ansvar för en uråldrig svensk princip: att inte slänga bort något som kan brukas.

Uran är inte farligare att bryta än annan metall och mineral. Ändå har det varit förbjudet att tillvarata ämnet när det förekommer som biprodukt vid annan utvinning. Att låta uranet gå till deponi när det redan brutits fram är ett resursslöseri som varken gagnar miljön eller samhällsekonomin.

Det är också ett etiskt ansvarstagande. Det är svårt att argumentera mot svensk utvinning samtidigt som man accepterar att samma råvara bryts någon annanstans under betydligt sämre villkor. Om vi behöver råvaran måste vi också vara beredda att diskutera var den ska komma ifrån. Alternativet är ofta import från länder som Kina och Kazakstan, där synen på miljö, arbetsvillkor och mänskliga rättigheter skiljer sig avsevärt från den svenska.

Herr talman! Propositionen ser till att miljöprövningarna finns kvar, att miljöbalken fortfarande gäller, att strålskyddslagstiftningen också gäller och att tillståndsprocesserna finns kvar. Skillnaden är att regelverket blir mer logiskt, mer proportionerligt och mer förutsebart.

Kommunernas planmonopol består även om det särskilda kommunala vetot försvinner. Nationellt viktiga råvarufrågor måste i slutändan behöva prövas utifrån nationella intressen.

Vi behöver också vara noga här med att inte blanda ihop debatten om uran med debatten om alunskiffer. Brytning i alunskiffer är mer riskfylld en annan gruvbrytning, samtidigt som uran förekommer i fler bergarter än i alunskiffer. Regeringen presenterar i dag förslaget om att införa kommunalt veto för brytning i alunskiffer. Det vet jag är lugnande för många kommuner, inte minst runt den natursköna Storsjön.

Direktiven till utredningen, som har debatterats här, finns också att läsa på regeringens hemsida. Där finns också det pressmeddelande som gick ut tidigare i dag.

Herr talman! Det här handlar ytterst om att skapa ett regelverk som är anpassat efter verkligheten. Höga miljökrav ska fortsatt gälla. Strålskyddet ska fortsatt vara starkt. Men regleringen ska utformas efter de faktiska riskerna.

Sverige behöver fler verktyg för att säkra tillgången till de råvaror som krävs för energiförsörjningen, elektrifieringen och industrin. Den här propositionen är ett steg i den riktningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)