Herr ålderspresident! Jag kan börja med att konstatera att det finns stora möjligheter att fortsätta att debattera i dag om man vill debattera samarbetsavtalen med Uzbekistan och Kirgizistan. Den debatten kommer direkt efter den här, för ledamöter som eventuellt kommer att sluta och som vill fortsätta att debattera en stund. Den möjligheten finns alltså fortfarande. Jag tror att det kommer att bli en väldigt spänstig debatt mellan mig och Moderaternas ledamot.

Herr ålderspresident! När en människa befinner sig i akut nöd finns det något djupt mänskligt som träder fram. Innan vi hinner väga intressen och innan vi hinner analysera konsekvenser inträder en omedelbar vilja att hjälpa – att rädda liv, att lindra lidande och att upprätthålla värdighet.

Det är denna instinkt – denna moraliska reflex – som ligger till grund för det humanitära biståndet. Den har också formats till principer: humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende. Det är inte vilka principer som helst. Det är själva förutsättningen för att hjälp ska nå fram.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet välkomnar Riksrevisionens granskning av Sidas arbete med det humanitära biståndet. Granskningen är viktig. Skattebetalarnas pengar ska användas effektivt. Hjälpen ska nå fram snabbt och göra maximal nytta. Men det är lika viktigt att vi är noggranna med vad granskningen faktiskt visar. Den visar att Sida har ett tydligt fokus på att låta behoven styra – att resurser ska gå dit nöden är som störst. Detta är inte en detalj i marginalen, utan det är själva kärnan i ett principfast humanitärt bistånd.

Herr ålderspresident! Vi lever i en tid då de humanitära behoven är större än någonsin. Konflikter blir mer utdragna. Klimatförändringar driver fram nya kriser. Hungern ökar. Samtidigt ser vi hur respekten för internationell humanitär rätt urholkas. I denna verklighet blir det ännu viktigare att hålla fast vid principerna.

Vi ser också en oroande utveckling. Allt oftare beskrivs humanitärt bistånd i andra termer än just humanitet. Handlingen att rädda liv ska motiveras med andra vinster. Hjälp ska gärna också tjäna säkerhetspolitiska eller ekonomiska syften. Det kan låta rimligt i en värld präglad av realpolitik, men det innebär också en risk. Om vi börjar väga liv mot intressen förflyttar vi oss bort från det som gör biståndet humanitärt.

Herr ålderspresident! Regeringen lyfter i sin skrivelse fram kostnadseffektivitet, transparens och nya partnerskapsmodeller. Det är i grunden positivt, men regeringen framhåller också att stöd inte ska ges till aktörer som anses motverka svenska intressen.

Här går en viktig gräns. Kvalitetssäkring är nödvändigt, och ansvarsfull hantering av medel är självklart. Men om styrningen av humanitärt bistånd börjar utgå från nationella intressen i stället för mänskliga behov riskerar vi att urholka biståndets legitimitet och effektivitet. Det humanitära biståndet ska inte vara ett verktyg för att uppnå andra politiska mål. Det ska vara ett svar på mänskligt lidande.

Herr ålderspresident! Riksrevisionens kritik rör i huvudsak processer som beslutsfattande, uppföljning och organisering. Och ja, dessa delar behöver förbättras. Men regeringen nöjer sig med att konstatera att Sida redan arbetar med förändringar och anser därför ärendet vara avslutat. Miljöpartiet menar att detta inte räcker.

För det första: Ansvaret stannar inte vid Sida. Nästan hälften av det humanitära biståndet hanteras direkt av Regeringskansliet. Om vi ska tala om effektivitet, samordning och transparens måste också regeringens egen hantering granskas med samma skärpa.

För det andra: Riksdagen behöver en samlad återrapportering. Vi behöver veta hur hela den statliga styrningen förändras, inte bara delar av den.

Herr ålderspresident! En annan central fråga är hur vi faktiskt möter dagens kriser. Vi står inför ett växande gap mellan behov och finansiering, särskilt i ett tjugotal av världens mest utsatta och konfliktdrabbade länder. Här är dagens biståndsmodeller inte tillräckliga. Miljöpartiet vill därför se att hälften av det bilaterala biståndet riktas just mot dessa kontexter. Resurserna ska koncentreras dit där behoven är som störst.

Herr ålderspresident! Effektivisering diskuteras ofta i termer av kontroll och uppföljning, men för den organisation som står mitt i en kris handlar effektivisering om något annat. Det handlar om att kunna agera snabbt, om att slippa lägga orimligt mycket tid på administration och om att veta att finansieringen finns kvar nästa år. Därför är Riksrevisionens rekommendation om fleråriga insatser mycket viktig.

I långdragna kriser, som blir allt vanligare, behövs uthållighet. Kortfristiga projekt riskerar att skapa ryckighet och ineffektivitet. Att förenkla processer är därför inte bara en administrativ fråga, utan det handlar om hur många liv vi faktiskt kan rädda.

Herr ålderspresident! Regeringen lyfter också fram lokalisering som en viktig princip. Det är välkommet, men det räcker inte att skriva in det i strategier. Lokala aktörer är ofta de som når längst. De finns på plats när internationella organisationer lämnar. De har kunskap, förtroende och legitimitet. Ändå missgynnas de ofta av komplexa ansökningsprocesser och höga administrativa krav. Om vi menar allvar med lokalisering måste det märkas i hur vi utformar stödet. Det gäller inte minst lokala kvinnorättsorganisationer, som ofta spelar en avgörande roll men samtidigt har svårast att få finansiering.

Herr ålderspresident! Det humanitära biståndet är inte bara en budgetpost. Det är ett uttryck för vilka vi är. När vi möter en människa i nöd ställs en grundläggande fråga: Är hjälpen villkorad, eller är den ovillkorlig? Om vi börjar tveka och börjar fråga vem som förtjänar hjälp och varför förändrar vi något i grunden. Då riskerar vi att förlora mer än effektivitet. Vi riskerar att förlora själva idén om humanitet.

Herr ålderspresident! Sverige har länge varit en stark röst för ett principfast humanitärt bistånd, ett bistånd som står upp för internationell rätt, som når fram även i svåra miljöer och som sätter människovärdet i centrum. Den rollen är viktigare än någonsin, men den är inte självklar. Den måste försvaras, och förnyas.

Miljöpartiet vill se ett bistånd som är både effektivt och orubbligt i sina principer, som förenklar processer utan att politisera innehållet, som stärker lokala aktörer och som tydligt utgår från behoven, inte från egenintresset.

Herr ålderspresident! Det finns tillfällen i politiken när vi måste välja riktning. Detta är ett sådant tillfälle. Antingen fortsätter vi på en väg där humanitärt bistånd gradvis kopplas till nationella intressen och politiska prioriteringar eller så står vi fast vid att varje människa i nöd har lika stort värde, oavsett vem hon är, var hon befinner sig eller vilka intressen som står på spel. Miljöpartiet väljer det senare. Vi gör det inte för att det alltid är enkelt. Vi gör det inte för att det alltid är populärt. Vi gör det för att det är rätt.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 1.