Herr ålderspresident! Många av de deltagande ledamöterna gör sin sista debatt för utrikesutskottet, och det här höll på att utveckla sig till en enda lång tackresa. Jag valde därför att inte ta tackrepliker på Lotta Johnsson Fornarve och Gudrun Brunegård, som båda gör sin sista debatt i utrikesutskottet som biståndspolitiska talespersoner.

Båda har varit betydelsefulla, och jag tror, herr ålderspresident, att det är fler än jag som funderar över vad som ska hända med Kristdemokraternas biståndsengagemang när Gudrun Brunegård lämnar. Det känns ju ganska tomt bortom Gudrun Brunegård nu för tiden.

Stort tack för engagemanget för biståndet men också runt det runda bordet och för människor där ute som behöver inte bara hjälp i nöd utan också hjälp för utveckling!

Herr ålderspresident! Det här är Riksrevisionens rapport som handlar om humanitärt bistånd. Som jag har försökt säga tidigare är det humanitära biståndet ett tillfälligt bistånd för att lindra nöd och hindra död. Men som man kan se i betänkandet tenderar också det humanitära biståndet att bli mer långsiktigt, eftersom konflikter, kriser, risker för och hot mot människor, både när det gäller risken för död och överhängande nöd, är så långt utdragna att även dessa insatser blir långvariga.

Då måste man naturligtvis fråga sig om det här är det optimala och mest effektiva sättet att arbeta. Jag har följt biståndsfrågorna rätt länge, och jag vet att det under alliansregeringen – jag avslöjar inga hemligheter, för det är flera som vet – fanns problematiska länder där vi fortfarande behövde finnas närvarande med insatser. Insatser i svåra länder innebär en tuff politisk diskussion, och vi valde i stället att gå via FN. Då kunde vi alltid ha en mellanhand och berördes på det sättet inte direkt. Då kunde man arbeta på ett lite annat sätt.

Detta är en metod som vi har sett användas även av nuvarande regering, dock i ett annat syfte än just att lindra nöd, hindra död eller åstadkomma utveckling. Jag ser med fasa en utveckling som leder till att det humanitära biståndet tar över. Det blir mer av att dela ut nödpaket än att ge långsiktigt, effektivt bistånd. Med en sådan utveckling tror jag att inte heller det humanitära stödet kommer att ha den uppbackning bland svenska folket som det talas om.

Det finns ett stöd i dag, men mer krävs som sagt för att det ska bli långsiktigt hållbart. Man måste kombinera det med utvecklingsinsatser. Vi ser dessutom att konflikterna blir fler och mer utdragna. Även när man har fått till ett vapenstillestånd eller till och med ett fredsavtal tenderar konflikten att återkomma om man inte har fått ordning på de grundläggande förutsättningarna. Därför behöver mer göras.

Från Centerpartiets sida har vi varit tydliga med att vi så snart som möjligt ska tillbaka till 1 procent. Vi tycker att det är ett viktigt åtagande. Det är ett internationellt åtagande, och de flesta i den här kammaren brukar hänvisa till de multilaterala systemen, vikten av internationella överenskommelser och att vi ska stå upp för detta.

Här finns det naturligtvis en överenskommelse som inte ligger på 1 procent, men det är ändå en tydlig nivå. Vi brukar hävda att vi skulle vilja se EU komma längre än vad EU har gjort. De flesta partier har varit pådrivande för detta tidigare. Nu tenderar utvecklingen att gå i en annan riktning. Det lär leda till att Riksrevisionen framöver kommer att ha rätt många synpunkter på hur effektivt vårt bistånd är.

Herr ålderspresident! Man har önskat bättre transparens och en tydligare dokumentation av grunderna för beslut, och vi från utrikesutskottet har då haft anledning att uppmärksamma den nuvarande regeringens mikrostyrning. Vi hör om månatliga nya direktiv och nya riktlinjer. Vi har kunnat läsa i medierna och även på andra sätt kunnat fånga upp bilder ur sms eller mejl som har skickats mellan Utrikesdepartementet och Sida. Det är klart att om Sida blir en del av Utrikesdepartementets organisation och inte en självständig myndighet blir det problem.

Ett sådant problem hade vi anledning att uppmärksamma i nödhjälpsfrågan gällande Palestina och situationen i Gaza. Där blev det tydligt att det var från UD signalen kom att ingen nödhjälp skulle utbetalas, trots att det handlade om att rädda liv och lindra nöd. Det är naturligtvis bara ett exempel på just detta.

Det har talats mycket om försiktighetsprinciper. Det kan vara bra att ha. Men det är också en fråga som ska gälla när man tittar på de nya direktiv som har kommit. Nu ska biståndet ha en funktion till exempel när det gäller migrationspolitik.

I betänkandet talas det om humanitär diplomati. Då kan man fundera på om humanitär diplomati är vad som pågår när det gäller Afghanistan eftersom Sverige har varit pådrivande för kontakt med talibanregimen. Detta är något många är djupt upprörda över med tanke på vad regimen gör mot flickor och kvinnor, ja, mot människorna i Afghanistan. Det handlar om förtryck, sexuella trakasserier och övergrepp samt en grav form av islamism. Att arbeta på detta sätt ser vi givetvis inte som en väg framåt för det humanitära biståndet eller biståndet i stort.

Herr ålderspresident! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 1.