Herr ålderspresident! För min del är det inte sista anförandet i kammaren. Det kommer fler både i eftermiddag och på måndag i min roll som ledamot i konstitutionsutskottet. Men som biståndspolitisk talesperson för Kristdemokraterna är det efter fem år min sista debatt.

Även jag vill tacka kollegorna i utskottet – oavsett partifärg – för ett gott samarbete och ett i de flesta fall gemensamt engagemang, även om det kan ha tagit sig lite olika uttryck. I det vill jag inkludera den tidigare ordföranden, som alldeles nyss satt här som tjänstgörande talman, Kenneth G Forslund, och självklart också det mycket kompetenta kansliet med all dess dedikation till uppgiften.

En grundläggande utgångspunkt för det svenska humanitära biståndet måste vara att snabbt och effektivt kunna rädda liv och hjälpa människor som har drabbats av olika humanitära kriser med rent vatten, mat, värme och mediciner. Det kan exempelvis handla om naturkatastrofer eller konflikter som tvingar människor på flykt.

Sverige är en av världens främsta humanitära givare. Det svenska humanitära biståndet uppgick 2024 till totalt 9,4 miljarder kronor. Det är nästan en femtedel av den svenska biståndsbudgeten. Merparten hanteras av Sida, som förmedlar stöd till utvalda samarbetspartner som genomför de humanitära insatserna runt om i världen.

Ämnet för dagens debatt är Riksrevisionens granskning av det svenska humanitära biståndet, hur Sida väljer ut sina samarbetspartner, hur medlen fördelas och hur insatserna följs upp.

Valet av samarbetspartner är betydelsefullt, för som medmänniskor men också som skattebetalare vill vi ju att våra biståndsmedel ska räcka till att så många som möjligt får så god hjälp som möjligt att överleva den aktuella krisen och komma tillbaka till ett normalt liv. Det är då en fördel att Sida samarbetar med partner som verkar i olika delar av världen och har upparbetade kontakter med lokalsamhällena och därmed tillträde till områden som ofta är i riskzonen för att drabbas av naturkatastrofer eller konflikter.

Riksrevisionen beskriver att Sida har utvecklat en tids- och resurskrävande process för att välja strategiska samarbetspartner och fördelning av bistånd mellan dessa. Denna process följs av ytterligare bedömningar, ofta flera per år. Riksrevisionen påpekar att det är möjligt att fatta väl grundade beslut genom förenklade processer, inte minst ur perspektivet att många stöd går till samma kriser och samma partner år efter år. Då behöver man inte efterfråga samma typer av uppgifter gång på gång.

En annan sak som Riksrevisionen påpekar är att Sidas beslutsfattande inte är tillräckligt transparent när det gäller deras val av strategiska humanitära samarbetspartner och fördelning av bistånd. Det är något som jag som biståndspolitisk talesperson mött många gånger i mina möten med civilsamhällesorganisationer. På vilka grunder blev den ena eller den andra organisationen utvald eller var den plötsligt inte längre aktuell som förmedlare av svenskt bistånd, trots många års gott samarbete? Ett sådant exempel är Act Svenska kyrkan som för en tid sedan förlorade sitt samarbetsavtal inom den humanitära strategin.

Det måste finnas en tydlighet i vilka kriterier Sida utgår från för att sålla fram tänkbara samarbetspartner, hur man graderar olika kvaliteter när man bland dem väljer ut vilka man slutligen skriver avtal med och hur stora belopp respektive organisation får förmedla till behövande. I dag vilar sådana fördelningsnycklar i dunkel.

I regeringens skrivelse som svar på Riksrevisionens påpekanden anger regeringen att den i huvudsak delar de övergripande iakttagelserna och slutsatserna och instämmer i att det finns utrymme för effektivisering i Sidas hantering genom förenkling av processer i valet av samarbetspartner och fördelning av det humanitära biståndet.

Regeringen instämmer också i Riksrevisionens iakttagelse att Sida behöver se över sitt beslutsfattande avseende de förvaltningsrättsliga principerna om att ärenden ska ha tydliga motiveringar och vara transparenta när beslut fattas samt med grunden för beslutet. Likaså instämmer regeringen i att uppföljningen av det humanitära biståndet bör systematiseras. Sida behöver säkerställa att fördelningen av personalresurserna på utlandsmyndigheterna är ändamålsenlig i syfte att kunna följa och utvärdera insatserna. Det tolkar jag som att det finns en möjlighet för Sida att effektivisera det administrativa arbetet på kontoret och ge fler anställda möjlighet att följa upp biståndet på plats genom utlandsstationeringar.

Herr ålderspresident! Ett tecken på att regeringen och Riksrevisionen är samstämmiga i analysen är att regeringen i sin strategi för det humanitära stödet som trädde i kraft den 1 september 2025 skriver att transparens och effektivitet men även nytänkande ska stå i fokus vid val av partner och upprättande av nya partnerskapsmodeller och tekniska verktyg för verksamheten. Vikten av att partnerorganisationerna har god kunskap om de sammanhang de verkar i understryks.

I strategins årliga redovisning ska resultat och effekter av stödet redovisas, inklusive på aggregerad nivå. Resultatredovisningen ska också inkludera en väl underbyggd analys av hur strategin har bidragit till att motverka förvärrade eller nya katastrofer och kriser. Allt detta ska ske i syfte att säkerställa att stödet når fram till de mest utsatta, för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet även i världens mest bortglömda och underfinansierade humanitära kriser.

Det är värt att notera att i denna strategi för humanitärt bistånd refererar regeringen direkt till reformagendan, som ju ligger till grund för alla strategierna, och visar därmed att utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd går hand i hand, något som man var inne på i ett tidigare replikskifte här i dag.

Jag läser ur den humanitära strategin: För att minska de humanitära behoven och pressen på det humanitära systemet understryks i reformagendan för svenskt bistånd, Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt, vikten av att verka för att utvecklingsaktörer, inklusive Världsbanken och regionala utvecklingsbanker, ytterligare stärker sin närvaro och sitt engagemang och upprätthåller grundläggande samhällstjänster i sköra stater och konfliktområden där humanitära kriser pågår samt att bygga motståndskraft, inte minst i utdragna humanitära kriser, genom utvecklingsfinansierad klimatanpassning i utsatta samhällen.

Föregripande åtgärder ska också inkludera åtgärder för att bygga kapacitet, reducera och förhindra kriser såsom tidiga varningssystem, riskreducering och katastrofberedskap genom utvecklingsfinansiering. Långsiktiga insatser inom utvecklingsbiståndet bygger motståndskraft, stabilitet och möjligheter genom demokrati och tillväxt. Det skapar förutsättningar för människor att bygga en framtid i sina hemländer.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)