Herr talman! Vi debatterar nu det humanitära biståndet, men jag tänker ta mig friheten att debattera biståndet lite bredare mot bakgrund av att det här är min sista riksdagsdebatt som biståndspolitisk talesperson och min sista debatt i riksdagens talarstol över huvud taget – efter tolv år.

Jag vill börja med att tacka alla kollegor i utrikesutskottet för gott samarbete. Precis som sades tidigare har vi haft tuffa debatter, men vi har ändå respekterat varandra och till och med haft trevligt tillsammans utanför talarstolarna. Det uppskattar jag verkligen.

Självklart vill jag rikta ett enormt tack till vårt fantastiska kansli under ledning av kanslichef Martin Brothén. Utan kansliet hade vi ledamöter inte klarat vårt uppdrag över huvud taget. Jag vill även rikta ett stort tack till kammarkansliet och till talmanspresidiet för allt ert slit. Jag vet ju av erfarenhet som vice talman att det ibland är oerhört tufft att få allt att fungera. Och jag vill rikta ett stort tack till all övrig personal inom Riksdagsförvaltningen.

Det har varit en stor ära att få representera Vänsterpartiet i riksdagen under de här tolv åren.

Jag ska nu återgå till biståndet. Jag kan konstatera att vi har en regering som i ganska snabb takt håller på att slå sönder ett väl fungerande bistånd. I december 2023 presenterade regeringen sin reformagenda för biståndet. Agendan innebär en fullständig omläggning av ett tidigare väl fungerande svenskt bistånd. Dessutom har regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, beslutat att frångå det etablerade enprocentsmålet och sänkt biståndet drastiskt. Detta sker i en tid när behoven är större än någonsin, inte minst som ett resultat av Trumps slakt av amerikanskt bistånd, något som kommer att leda till att miljontals människor riskerar att dö och att ännu fler riskerar att stå utan stöd.

Att Tidöregeringen då kastar enprocentsmålet över bord är ett svek mot de miljontals människor i världen som är i behov av internationellt bistånd. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, som får sämre tillgång till skola och mödra- och hälsovård.

Jag kan dock lova att när Vänsterpartiet får inflytande över biståndet kommer Vänsterpartiet att göra allt det kan för att snarast möjligt återställa biståndet till enprocentsnivån. Något annat är inte värdigt ett rikt land som Sverige. Vi har råd att investera både i vår egen välfärd och i ett bra bistånd. Det handlar om att göra rätt politiska prioriteringar.

Biståndet ska gå till de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Men i december 2025 beslutade regeringen att fasa ut Sveriges landstrategier i Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe och Bolivia. Tidigare har stödet till Kambodja, Afghanistan, Jemen, Mali, Burkina Faso och Sydsudan fasats ut. Detta får enorma konsekvenser för de fattigaste och allra mest utsatta människorna i världen. Viktiga projekt för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet dras in, och utvecklingen riskerar att rullas tillbaka.

Biståndet till de västsahariska flyktinglägren har också dragits in. Det var inte stort, men varje krona är viktig i den svåra situation som de västsahariska flyktingarna lever i. I över 50 år har närmare 180 000 sahariska flyktingar levt i Saharas öken under mycket svåra förhållanden. Jag besökte lägren i höstas och fick då veta att de FN-organ som fanns på plats bara fått cirka en tredjedel av sina behov tillgodosedda. Det här kan få förödande konsekvenser.

Riksrevisionen konstaterar att humanitär personal på ambassader underlättar uppföljningen, men Riksrevisionen konstaterar också att det finns utmaningar i fråga om fördelningen av personalresurser och att Sida bör samordna sig bättre internt för att effektivisera arbetet. Regeringen gör i själva verket tvärtom och aviserar att flera ambassader i framför allt Afrika helt kommer att läggas ned. Det kommer självklart att drabba biståndet hårt.

När Sverige och andra demokratiska länder vänder Afrika och i viss mån Latinamerika och Asien ryggen lämnas fältet fritt för odemokratiska krafter som Ryssland och Kina. Det är en stor global säkerhetsrisk som kommer att slå tillbaka mot oss själva.

Bistånd har flyttats från några av världens fattigaste till Ukraina. Självklart måste Sverige göra allt för att stödja Ukraina på alla tänkbara sätt, men det bör inte ske på bekostnad av annat livsavgörande bistånd. Vi måste självklart stödja Ukraina, men med medel som inte belastar biståndet. Sverige är ett rikt land. Vi kan både stödja Ukraina och upprätthålla ett bra internationellt bistånd.

Det är viktigt att Sveriges humanitära bistånd håller hög kvalitet, är effektivt och når människor snabbt. Samtidigt är det viktigt att hålla fast vid det som Riksrevisionens granskning faktiskt visar. Sida har ett tydligt fokus på att det humanitära biståndet ska gå till de kriser där behoven är som störst, det vill säga till de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Det är såklart helt grundläggande.

År 2021 beskrevs Islamic Relief av Sida som en organisation med effektiv verksamhet av hög kvalitet. Trots detta stoppades det humanitära stödet nyligen med anledning av regeringens klausul om att inga medel får gå till extremism eller odemokratiska krafter. I Sidas granskning hittades inga organisatoriska kopplingar till våldsbejakande extremism. Inte heller Centrum för våldsbejakande extremism har hittat någon sådan koppling. Stödet stoppades på grund av försiktighetsprincipen och därför att man inte helt kan utesluta en mycket avlägsen koppling. Detta är en princip som är i stort sett omöjlig för någon organisation som verkar i svåra kontexter att värja sig mot.

Ledande chefer på Sida varnar också för konsekvenserna av det indragna stödet. Resultatet blir att Islamic Reliefs projekt i Etiopen, som går ut på att rädda livet på undernärda småbarn, helt stoppas utan att någon tar över. Risken för att små, undernärda barn kommer att dö är stor. Vad är viktigast: att rädda livet på undernärda barn eller en godtycklig och rättsosäker försiktighetsprincip?

Jag förstår att vi från Sveriges sida inte kan stödja alla utsatta människor i världen, men vi borde åtminstone kunna upprätthålla det stöd vi har på plats. Det är ett väl fungerande stöd som räddar livet på undernärda spädbarn.

Det är viktigt att effektivisera, men effektivisering bör inte bli en förevändning för ökad politisk styrning eller för att låta andra faktorer än de humanitära behoven väga tyngre i bedömningen. Det är för mig uppenbart att regeringen har ökat den politiska styrningen av biståndet. Den försiktighetsprincip jag hänvisade till är ett tydligt exempel på detta. Även biståndsministerns direkta inblandning när det gäller stödet till Islamic Relief är ett tydligt exempel. Vi har oberoende och självständiga myndigheter i vårt land. De har rätt att fatta sina egna, självständiga beslut.

Det finns även andra exempel på direkt inblandning i myndigheters beslut. Det gäller bland annat ministerns inblandning i det felaktiga beslutet att dra in stödet till FN-organet UNRWA, som har FN:s mandat att ta tillvara de palestinska flyktingarnas intressen i hela regionen. UNRWA är en helt oumbärlig organisation som behöver mer stöd – inte mindre.

Det är märkligt att regeringen använder sig av en extrem försiktighetsprincip i vissa fall för att förhindra att bistånd hamnar hos någon organisation som har koppling till extremism men samtidigt skickar 100 miljoner i bistånd till projekt som har nära anknytning till Somalias premiärminister, som är en av världens mest korrupta ledare och en känd Hamaskramare. Samma regering för samtal med talibanregimen i Kabul och legitimerar på så sätt ett av världens mest hårdföra islamiststyren. Det är kanske hög tid för regeringen att använda försiktighetsprincipen gentemot sig själv.

Försiktighetsprincipen har heller inte använts när det gäller Sverigedemokraternas biståndsrörelse Hepatica. Denna organisation förvägrades länge medel på grund av alltför stora brister, men efter påtryckningar från regeringen gick det plötsligt utmärkt. Detta skedde trots att Hepatica får svidande kritik från revisionsbyrån Ernst & Young, som i sin rapport skriver att det finns betydande risker, eller kritiska brister, i organisationen. Det har också visat sig att organisationen startat ett samarbete med en organisation i Brasilien som motarbetar abort och bekämpar hbtq-personers rättigheter, vilket helt går emot principerna för hur svenskt bistånd får användas. Nu är det projektet satt på paus, men pengarna har betalts ut.

Sverige har undertecknat the Grand Bargain, en internationell överenskommelse som går ut på att göra det humanitära biståndet effektivare och bättre. En viktig del i detta är att öka lokaliseringen av det humanitära biståndet. Det innebär att man ska arbeta för ökat stöd och ökad finansiering till lokala och nationella aktörer som finns nära de humanitära kriserna. Lokala och nationella aktörer är ofta först på plats för att svara upp mot humanitära behov och finns på plats både före, under och efter krisen. De spelar ofta en avgörande roll i humanitära kriser, och det är därför effektivt att öka stödet till dem.

Riksrevisionens rapport visar att Sidas arbete med att öka lokaliseringen av det humanitära biståndet går trögare än arbetet för att öka andelen fleråriga och flexibla stöd. Det gör det ännu märkligare att stödet till Islamic Relief drogs in. Organisationen hade ett mycket bra samarbete med just lokala aktörer, vilket gjorde att man lättare kunde nå ut i svåra kontexter som det krigsdrabbade Sudan.

Vi har även ett stort antal andra civilsamhällesorganisationer som gör ett utmärkt arbete och som har mycket goda kontakter med lokala aktörer. Jag kan till exempel nämna Rädda Barnen, Röda Korset, Diakonia och Act Svenska kyrkan. Stödet till civilsamhällets aktörer måste stärkas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad återrapportering om hur Riksrevisionens iakttagelser tas om hand i hela den statliga styrningen av det humanitära biståndet. Vi anser också att lokaliseringen måste få ett konkret genomslag i hur biståndet utformas så att lokala organisationer i humanitära kriser får bättre möjligheter att få finansiering och verka långsiktigt.

Jag vill yrka bifall till reservation 1, som är gemensam för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag vill även önska alla en trevlig sommar.