Herr talman! Jag kommer att ägna mitt första inlägg åt att ifrågasätta och ställa frågor till ledamoten Thuresson för att sedan kanske ha en något vänligare ton i nästa inlägg.

Jag vill tacka Magdalena Thuresson för hennes inlägg. Det stör mig något att hon målar upp falska motsättningar – motsättningar som inte finns. Det är som om det fanns ett gäng här i kammaren som tyckte att det var bra med granskning av biståndet och ett annat gäng som tyckte att det var dåligt. Det är som om det fanns ett gäng som tyckte att det var bra med ett effektivt och resultatinriktat bistånd och ett annat gäng som ville ha dåliga resultat och ett ineffektivt bistånd.

Denna motsättning finns inte. Vi alla här i Sveriges riksdag tycker att biståndet ska granskas, att skattekronor ska användas på rätt sätt, att biståndet ska granskas kors och tvärs och att det ska finnas tydliga kriterier för när det betalas ut. Ibland går det överstyr, som det har gjort med denna försiktighetsprincip.

Det är klart att man ska ha en försiktighetsprincip. Är man osäker ska man inte betala ut pengar. Men en försiktighetsprincip kan inte bara appliceras på Islamic Relief. Vad jag förstår är det bara dem som har utsatts för den här försiktighetsprincipen. Den innebär att man ska utesluta alla tänkbara, möjliga risker i framtiden för att pengar ska komma i närheten av extremism. Man kollar inte bara dem som jobbar i verksamheten, styrelsen eller organisationen utan även deras anhörigas likes på sociala medier av vad en kusin tyckte för tio år sedan. Det är helt sjukt. Vilken annan organisation skulle klara en sådan granskning? Ingen! Inte Moderaterna, inte Socialdemokraterna, inte FN – ingen alls. Varför används den här försiktighetsprincipen bara på just organisationen Islamic Relief?